Hur kommer det sig att det alls blev en ohanterlig kv*nn*pr*ststr*d i Svenska kyrkan – och ett tros-skifte som ingen av biskoparna år 1958 kunde föreställa sig? Nog är detta värt att resonera förnuftigt kring, som min vän Jan Myrdal skulle ha sagt. Hade han också sagt att borgarbrackor rädes konflikter och vill sopa allt under mattan? De enda konflikter sådana brackor kan stå ut med är akademabla befordringsstrider. Grundhållningen är att sopa under matten. Det man inte nämner vid namn, klär i ord, finns helt enkelt inte. Öppna samtal ska undvikas. Detta var förresten vad professor Gustaf Wingren hade kläm på. I Tryserum fanns inte denna borgerliga tystnadskultur. Alltså ville han tala öppet. Nå, öppet och öppet. Öppet på hans egna villkor! Men i sak var Gustaf och jag ense. Konfliktfrågor ska inte hanteras genom taktisk tystnad. Detta var en gemensam minoritetshållning. De flesta ville tystnad.
Nu tänker jag att jag hittat några hanterliga förklaringar till ämbetsfrågans ohanterlighet. Jag struntar just nu i att den politiska klassen skulle hantera frågan som politisk, inte teologisk. Något annat förmådde denna klass inte. Den kyrkligt anständiga tystnadskulturen är den första förklaringen. Det är självklart att kyrkfolket inte ska oroas över oenigheter. Så var hållningen i borgerligt familjeliv. Det blev hållningen i kyrkolivet. Ärkebiskop Gunnar Hultgrens samlade tystnad skulle bli en ansenlig samling.
Då är jag inne på nästa förklaring. Hultgren gällde för att vara diplomat och tystnadens diplomati var grundhållning i alla krisfrågor. Ju tystare det var, desto mer framgångsrikt. Så kunde frågor ställas i giftskåpet och skåpet låstes omsorgsfullt. Själva tanken att sanningsfrågor skulle hanteras öppet ter sig befängd.
Biskop Bo Giertz var också diplomatisk. Hultgren och Giertz hade samma klassbakgrund, tror jag man kan säga. De delade kultur. GA Danell gjorde det inte. Han var biskopsson, men var mest en bondpojke, sa han. Brunskogs biskopsgård låg utanför staden Skara. Och bondpojkars manér är inte vanorna i läroverksadjunkters eller professorers hem.
Applådåskorna kanske uteblir efter denna klassanalys i syfte att förstå vad som hänt i Svenska kyrkan? Det skulle kunna bero på att många i det kyrkliga själva är rejäla brackor, som omfattar ideal som inte är Gustaf Wingrens, GA Danells eller mina. Vi rädes inte öppna meningsbrytningar. Vi tror att det är intellektuellt renhållningsarbete att bedriva öppen kritik. Det kräver inte så mycket. Endast förmåga till innantilläsning och goda kamrater att samtala med. Nu var jag kanske för vänlig mot Wingren och Danell? Båda har upprörts över att jag skrivit. Wingren att jag fick skriva om julen i FiB/K och Danell att jag skrev boken Sann myt – för han trodde att boken och jag var så usla som dr Tom G.A. Hardt skrivit i en recension i Nya Väktaren. Nu har jag uppenbart hamnat i det vanliga kristliga dilemmat; det finns en enda rättfärdig och det är jag! Det ändrar inte grundhållningen. Det måste talas, dvs resoneras förnuftigt. Annars är det ute med det kyrkliga livet. De som tiger utgör de verkliga hoten i kyrkolivet, ja, i det politiska livet också.
Nu är det kanske hög tid att ge illustrativa exempel på hur det gick till när ämbetsfrågan upprepat förlorades? Vi tar oss till år 1964, året efter min konfirmation.
Biskop Gert Borgenstierna tog initiativ till samtal med Kyrklig samling och arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse. Ärkebiskopen Gunnar Hultgren accepterade tveksamt idén. Men saken skulle inte handla om den teologiska frågan när det gällde ämbetskonflikten, den skulle tydligen Biskopsmötets bibelkommission (Borgenstiernas initiativ!) ha om hand. Saken i den andra gruppen skulle handla om att finna ett sätt att leva samman trots olika meningar, ett modus vivendi. Inte minst Gunnar Hultgren var av meningen att allt skulle ske enskilt och i tysthet. En grupp biskopar stod utanför Klaras församlingshus och väntade på transport till Stockholms stiftsgård Graninge, när kyrkoreportern Lennart Edström råkade gå förbi och insåg att något var på gång. Under konferensen kom en reporter och en fotograf till Graninge… Stiftsadjunkten Håkan Zetterquist fick möta och försöka avvärja denna anstormning (men det är en annan historia).
Jag kanske måste passa på att påpeka att biskoparna på alla sätt ville undvika att hamna i inbördes konflikt. Motsättningarna skulle minimeras och det var Hultgrens ansvar att hålla samman kollegiet. (jag har läst Klas Hanssons avhandling, Svenska kyrkans primas, Studia Historico-Ecclesiastica Upsaliensia 47, Uppsala universitet 2014, s 260) Nu tillbaka till Graningesamtalen:
Klokt eller inte så passade Kyrklig Samlings och Kyrklig Förnyelses folk på att ta upp en hel härva problem när nu några biskopar var närvarande. Gert Borgenstierna, Bo Giertz, Gunnar Hultgren, Olof Herrlin, Martin Lindström och Helge Ljungberg. ”På flera hundra år hade svenska biskopar aldrig fått höra så stark kritik”, sa aKF:s Carl Henrik Martling i efterhand. Erik Petrén har dock inget minne av att någon av biskoparna var personligt sårad. ”Så vi var väl någorlunda sakliga i vår kritik.” Jag skrattar när jag skriver ner denna petrénska reflektion.
Den som hade anledning att ta åt sig var förstås ärkebiskopen Hultgren: ”Men han visade som vanligt ingenting. Däremot visade han sin förmåga och vilja att manipulera samtalet. Vid ett tillfälle la Bo Giertz fram ett förslag. Gunnar Hultgren lät diskussionen gå en timme och avslutade den sedan med ett : ”ja, förslaget var ju så och så.” Då hade han gjort en liten förändring i formuleringen som tog själva udden av Bo Giertz’s tanke. Jag var från Stiftsrådet van vid Gunnar Hultgrens manövrer och reagerade omedelbart: ”Nej, det var inte så förslaget var, det var ju så här.” Gunnar Hultgren argumenterade inte utan bröt förhandlingarna för paus: när han inte i tysthet kunde mygla igenom det han ville, vek han undan. Öppen konflikt var inte hans stil.” (Erik Petréns personliga minnesanteckningar, arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse, renskrivna år 2000, kopia i pärmen P3n, Dag Sandahls arkiv Källa, s 14)
Det blev inte bättre under Josefsons tid som ärkebiskop. Tystnadskulturen hade etablerat sig. En majoritet av biskoparna ville inte uppliva motsättningarna från 1958, det vore olyckligt. ”Inte minst de teologie studerande vill uppleva kyrkan vänd framåt med en målsättning där alla kan förenas.” (Biskopsmötets protokoll § 47 22-25 jan 1968) – citerat [men rättat här] efter Hanssons avhandling s 287. Majoriteten tänkte att just överläggningar kunde inverka menligt på prästrekryteringen. Vad säger vi då? ”Herre, du var förr ditt folk nådig!”, säger vi. Frågan återkom 1970 med samma resultat. Men när reserverade sig egentligen biskoparna Gärtner och Herrlin? Inte inte 1968 eller 1970 som Hansson skriver i avhandlingen. Då var Gärtner inte biskop. De båda trodde att överläggningarna kunde vara betydelsefulla. Jag antar att det var Giertz som reserverade sig och då vågade Herrlin ansluta sig. Det var nog år 1968. Biskoparnas önskan att rädda prästrekryteringarna genom att inte tala är en fullt begriplig hållning, men mer fruktansvärd än fruktbar, menar jag. Så fortsatte Svenska kyrkan på främmande spår. Det tuffade i all stillhet på. Borgarklassen föredrar att ha det så. Apostoliskt är det inte! (Gal 2:11-14)
Kan själva grundproblemet i Svenska kyrkan förstås med hjälp av Filipperbrevet? ”Vad ni lärt och tagit emot (parelabete), hört och sett hos mig, det skall ni göra. Då skall fridens Gud vara med er. (Fil 4:10. Är det annars ofriden som gäller? Fråga inte biskopsmötet. Det vill sannolikt sin vana troget inte svara. Men prata om saken med någon kompis. Om ni händelsevis har någon! Tänk om Svenska kyrkans nuvarande läge är självförvållat genom bristande apostolisk hållning?