Så här på månadens sista dag och just dagen före första april behövs någon liten övning. Ni kan enskilt eller i grupp ta er an detta!
Detta är alltså presentationen av Svenska kyrkan, hennes tro och liv. Noga taget skulle jag säga att vi bevittnar Modéus-pojkarnas kyrka, den officiösa och pretentiösa. Här finns, som en insiktsfull kommenterade, ”inte den Guds kraft till frälsning (Rom 1:16) jag tror på. Sökt på följande: Jesus, Gud, Ande, Guds ord, nattvard. Nollresultat för samtliga.” Nu kan den insiktsfulle kanske ha fattat fel. Så övningen blir att ni – enskilt eller i grupp – letar efter vad som sägs om Jesus, Gud, Ande, Guds ord, nattvard. Ni får som kvinnan i Höga visan (3:2-3) fria händer att fråga var er vän – den bäste – kan finnas. Risken är förstås att den insiktsfulle har rätt. I denna presentation finns intet, intet, intet när det handlar om Kyrkans allraheligaste tro, den tro som anförtrotts de heliga. Svenska kyrkan framstår som ”eljes”
Syftet med framställningen är att motivera medlemskap. Jag har med rätta uppfattats vara väldigt solidarisk med Svenska kyrkan. Vänner utomlands har försiktigt kritiserat mig för denna min närmast halsstarriga solidaritet. Jag har svarat att jag inte uppfattat mig ha kommendering någon annanstans. Tvärtom. Har jag vigts och avlagt vigningslöften är det den svenska kyrkoprovinsen som gäller. Christer Pahlmblad har, som några av er vet, vetenskapligt klargjort, att vår kyrka aldrig markerat sig som luthersk utan sett sig som en självständig katolsk kyrka. Detta gällde fram till kyrkomötet 1982, när det i texterna skulle talas ”lutherskt”. Jag reserverade mig. Luther höll med mig, förstod jag. Bara heretiska kyrkor tog namn efter människor, menade han. Annars var det Kristi Kyrka saken gällde. Men nu?
Varför inte göra en liten reflekterande innantilläsning? Besvara följande frågor: Varför kan kyrkan bidra med mycket? Vilket är kyrkans primära uppdrag i kris och krig? Med vilka för Svenska kyrkan nära samtal med vid krishantering? Alla svar kan hämtas från dokumentet sidan 5. Vad gör sjukhuskyrkans präster och diakoner när ingen annan finns på plats? Sidan 7!
Jag medger att jag allt oftare funderar över om jag ska vara med längre. Jag är ett i tro när den definierats i Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Jag är inte ett i tro med alla uttryck som nu baxats in i kyrkohandboken – men hederligt finns mina reservationer avgivna – och när jag sitter i församlingen och följer vad som händer, bekräftas värdet av dessa reservationer. Så har jag ju genomgått grundutbildning just i och av Svenska kyrkan; söndagsskola och konfirmandundervisning.
Denna undervisning ställer mig på distans från de samtida kyrkliga toserierna. Jag vet ju med biskop Anders Nygren att Svenska kyrkan växlat in på främmande spår, men tuffar vidare. Hur länge ska jag då åka med? Eller ska jag som i en bättre västern-film hoppa upp på vagnarnas tak och ta mig över kolfendern till loket för att där få stopp på färden? Är det inte så att Modéuspojkarna eldar på utan att riktigt förstå att spåren ligger utlagda, men de kan ingenting göra för att välja väg om de inte kommer till en växel och växlar om, dvs tar sig tillbaka – eller kanske helt enkelt måste backa hela ekipaget.
Jag uppfattar självfallet att all den yttre apparaten och ståten, där folk ska klä sig och agera ”högkyrkligt” (av respekt för andra kristna skrev jag inte ”katolskt”) men utan att tänka innehåll och nöjer sig med att gå i utklädningslådan, döljer tankekollaps. Den kyrkliga förnyelsen upptäcker, tänker och gestaltar tankar och insikter som kommer av upptäckterna. Vem är jag att utrannsaka andras tankevärld? Svar: en läskunnig präst med hörseln och synen i så pass behåll att han ser det som inte är fotat i, nu kommer dock ordet, katolicitet! De gör – men de vet inte vad de gör eller annars är det just det de gör. De gestaltar – men det blir gestaltning, inget mer. De är glada över detta – för nu är det de som bestämmer hur det ska vara och bestämmer hur de ska gestalta sina egna drömmar. Inget annat dock.
Behåll bilden av det kapade tåget på främmande spår. Minns ärkebiskop Anton Niklas Sundbergs ord när han missade tåget från Uppsala till Stockholm: ”Där gick tåget åt helvete och jag som skulle med!” Om vi sitter på detta tåg och inser att främmande krafter kör och att Jesus inte är konduktör men likväl väljer passivitet, kan änden bli en enda.
Ska vi hoppa av? Då gäller, nu talar erfarenheten, att hoppa av i tågets färdriktning. Jag har åkt skoltåg i tre år och prövat, så jag vet. Då handlade det om att få några hundra meter kortare väg från stationen och hem. Att lämna människor som alls inte förstått att tåget växlats fel utan glada njuter av resan utan insikter, hur känns det i största allmänhet och hur känns det för en präst? Då är kanske den ansvariga hållningen att stoppa tåget med de medel som står till buds? Bön kan man tänka. Tal kan man också tänka. Tigande kan man då inte tänka som möjlig hållning.
Det måste väl finnas en uppsättning kyrkokrtistna som kan se att just den informativa texten från Svenska kyrkan är avslöjande. Här avslöjas bristen på tro. Jag menar inte att Modéuspojkarna tror denna tomhet, men de har inga instrument för att stå den emot. I denna mening är befrielsen bara vårt eget verk – men inte så eget som man kan tänka i förstone och inte så egendomligt heller:
Utan den Helige Ande är Gud långt borta.
Kristus stannar i det förgångna
Evangeliet är ett dött brev
Kyrkan är bara en organisation
Auktoritet en fråga om att dominera
Missionen blir ett propagandanummer
Liturgin inget annat än en besvärjelse
Men i den Helige Ande:
har kosmos återuppstått
är den uppståndne Kristus här
är evangeliet livskraft
visar Kyrkan den heliga Treenighetens liv
är auktoritet en fråga om tjänst för befrielse
är mission pingst
är liturgin både åminnelse och föregripande av himlen
är allt mänskligt liv delaktigt av gudomlig natur.
Biskop Ignatius, Uppsala -68
Alltså arbeta vi vidare av det mycket enkla skälet att kampen går vidare och då ska vi vara med! Kyrklig samling är ett bra slagord att förverkliga. Kyrklig förnyelse också. Inget av uttrycken handlar om gruppintressen utan om gemensamt agerande. För det som nu torgförs från kyrkosystemet ska vi stå emot. Hur mycket kommunikatörerna än sätter sin logga på det så är det icke Svenska kyrkan eller hennes barn utan en bisarr kyrk-myling vi ser. Slå upp ordet ”myling”. Enskilt eller i grupp.