Naturligtvis kan medelklass betyda något i ekonomiska termer. Jag är mer ute efter själva mentaliteten, den medelklassiga mentalitet (M&M) som ger oss medelmåttighet – inte för mycket, inte för lite utan lagom. Själva mentaliteten är anpasslig. Det är nog därför den djupast sett är okristlig även om den brett, vitt och entusiastiskt praktiseras i det kyrkliga livet.
Till det anpassliga hör att inte ställa olämpliga frågor. Den olämpligaste av alla frågor är givetvis Sanningsfrågan. Medelklassighet innebär att denna fråga alls inte kan ställas, för vad som är sant går inte att veta. Det är en bedömningsfråga och en ego-fråga, dvs frågan vad som är sant för mig. Det som är sant för mig behöver inte vara sant för dig – men det ska vi inte diskutera för då kan det bli osämja. Eller livligt i vart fall. Det är också oönskat för de medelklassigt måttliga.
Nu gör jag en utfärd. I Kalmar har en ny kyrkoherde tagits emot. Stor högmässa med många medverkande i koret. Överfullt och utklädningslådan hade brandskattats. Modéus II på plats och prästerskap av båda könen samt diakonat, rätt enkönat när allt kommet till allt. Jag behöver inte ha några synpunkter, inte ens påpeka att professor Lydia Wahlström hade gått i spagat om hon sett detta mottagande utspelas i en svensk kyrka. Hennes ideal var prästen som lärare i predikstolen och hon drev just därför tanken på att kvinnor kunde vara sådana lärare. Utfärden leder mig dock från domkyrkan till Västra Sjögatan i Kalmar. Där finns tidningen Barometern, kristen och konservativ enligt ägarstiftelsens statuter. I denna tidning har inget från det storstilade kyrkoherdemottagandet rapporterats. Så har det inte alltid varit i det kyrkliga livet.
När prosten Pehr Edwall slutade var det storslaget i domkyrkan och fest i Församlingshuset. Tidningen rapporterade och från samkvämet i Församlingshuset kom ett reportage som ledde till löpsedel: ”Prästkör hyllade Edwall”. Hyllningssången tredje vers kom i tidningen. Den var skriven på temat As Time goes by och rimordet på ”suck” var ”politruk”. Kyrkopolitikerna rasade därefter på insändarplats. I sången hade det dessutom rätt uppenbart handlat om framtidens personalrekrytering, där nye kyrkoherden ”Ekman med stöd av någon lekman” skulle kunna ordna, ja, ni förstår nog vad. Så blev det också.
Medelklassigt klagades då på att tidningarna bara var ute efter skandaler. Jag sa vad sant visat sig vara: ”Det kommer en tid när det kyrkliga blir helt ointressant för media. Då kommer ni att sakna denna uppmärksamhet, som ni nu tycker är så besvärande.” All reklam är kanske inte bra reklam, men uppmärksamhet ska de kyrkliga inte klaga över. Martyrbålen var en del av Kyrkans framgångssaga och där var det inte de medelmåttiga och försiktiga som fick sina namn i Kyrkans festår utan martyrerna. Ingen av dem hade druckit kyrkkaffe.
Nu blir det kyrkliga till en ”icke-fråga”. Kanske den icke-fråga den egentligen är i en kultur som denna vår samtida. Den brutala sanningen om vikande siffror och narrspelet. Svenska kyrkan har en viktig roll att spela (Strategi för Växjö stiftsorganisation 2022-2024, s 12) och klimat- och hållbarhetsfrågorna är centrala samt migrationen på allas läppar (aa s 11). Detta är markörer, inget annat. Ingen normalt funtad person kan väl mena, att det kyrkliga har något av särdeles intresse att anföra när det gäller dessa problemområden även om det ska trollas mycket med truten, som Myrdal skulle påpekat? Att stiftet förväntar sig, samma dokument s 29, ”Lojalitet” noterar jag, men så glider språkbruket så saken gäller ”solidaritet med Svenska kyrkans värderingar. Lojal är jag inte, men inte heller solidarisk med några värderingar. Jag tror, that’s all Folks! Tro är något mer och något annat än värderingar.
Jag ser i dokumentet att det finns frikyrklighet som signifikant i Jönköpings län och gammalkyrklighet i Kronobergs, men att Kalmar stift ”dominerades länge av ett traditionella kyrkligt liv med centrum i sockenkyrkan”. Så sammanfattas arvet från den lundensiska högkyrkligheten, den som t ex via Gustaf Aulén i Uppsala ledde till nya insikter just om Kyrkan. Men det ska tydligen inte särskilt noteras!
Nå, stiftsorganisationens insatser syftar till att vända trenden med vikande gudstjänstdeltaganad genom att fler firar en generationsöverskridande och igenkännbar gudstjänst präglad av delaktighet. Det betyder, förstår läsaren av dokumentet (s 19), insatser för lekmannaledda gudstjänster och ”att anställda och förtroendevalda förstår det som naturligt att fira gudstjänst”. Jag blir inte så imponerad av denna – folkmission! Jag tror inte heller påståendet att ”[i] en folkkyrka präglas församlingarna av mångfald”. (aa s 12) Snarare av enfald. Vem tror de att de lurar när de i stiftsfullmäktige bara lurar sig själva?
Själva mentaliteten går att känna igen. Medelklass och medelmåttlighet. Vem lockas av sådant? Jag får lugna mig med besked om utbudet i Fornåsa klockaregård: Om måndagsmys och församlingskväll tipsas vi: ”Kom gammal som ung och pyssla, umgås och ät tillammans!” Kvinnokultur och arrangemang passande för äldreboende tycks i princip detta vara. Jag valde att inte besöka Fornåsa. Vad hade ni valt?
Då är det dags att anknyta till temat igen. Kyrkkaffe alltså. Jag tänker inte på Anna Braws bästsäljande bok Kyrkkaffe. Jag tänker på salig Hellström, för det var han som förklarade, att den kyrkliga kulturen med kaffedrickande var borgarfruarnas umgängelseform och den blev självklart det kyrkliga sättet ett umgås. Jan Arvid Hellström menade att denna livsstil i det kyrkliga borde utmanas eftersom den blir exkluderande. Jag kan haka på. Var det kaffedrickandet som alienerade männen från kyrkolivet? Tänk efter innan ni svarar och definitivt innan ni tror att jag är ute efter att ställa till med bråk. Men tänk om det är en finborgerlig kultur som gjorts till kyrklig fast den inte är det och därmed alienerat män från det Kyrkan egentligen står för? Hade fromheten varit djupare om församlingshemmen varit pubar (eller pubarna församlingshem) som öppnat efter högmässan och i övrigt varit mötesplatser i veckan? Platser där folk av två kön kunnat hänga?
Två kön. Så skapades människan, man och kvinna, delaktiga av gudomlig natur i samma mån. Det finns uppenbarligen skäl att återerövra denna grundläggande och bibliska insikt. Tillbaka in i Noas ark alltså! Skolskjutningen i Nashville blev i media en illustration. Den första kvinnliga skolskjutaren var, hette det, en kvinna. Det var nog oegentligt. Hon var i grunden en han. Det blev följdriktigt en ”hen”. Men så värst banbrytande var nog inte tragedin som det först rapporterades. En möjlig slutsats är självfallet att vi lever i en galen tid. Och vi som tänker att Världsfursten inte bara finns utan också har en aning om vad lögnens furste håller på med, är förvillelsen normalfall. Konstigt att det inte sägs mer om detta trista faktum. För vilka blir egentligen villkoren i världen om Sanningsfrågan och det grundläggande mänskliga (humanum) ställs på undantag?
Kyrkokristendom är egentligen alldeles omvälvande. Samhällsfarlig gällde den som i det romerska imperiet. Och det är precis vad den ska vara, Inte medioker, inte medelklassig.