Plötsligt hörde jag någon säga ”demokratiskt” och mena något i stil med ”fritt” som i ”fritänkande”. Det i sin tur betydde att det demokratiska uppenbarligen var just det som sagespersonen själv menade. Demokrati blir ”min rätt” – förrätt, huvudrätt, efterrätt. Men tänker man (om det nu ens ska kallas ”tanke”) så, är det väl närmast upplyst despotism med det egna egot som despot? Demokrati är svårare än detta och vi lever med ett demokratiskt underskott. Det måste bli underskott i massans tid – 1920-, 1930-, 1940-, 1950-, 1960-, 1970-, 1980-, 1990-tal liksom det är under hela 2000-talet. Med den lilla skillnaden att det initialt fanns politiska partier av folkrörelsetyp, sådana som hade ett kraftfullt rotsystem och hanterades av dem som fått förtroende. För dem var förtroendet en hederssak. Sedan blev det ombudsmän, konsulter, informatörer, kommunikatörer och influencers. Samt nyhetsfömedling i budskapsform som gör att vi dagligdags måste kolla att det inte är 1 april. Men det är det! Lurade, gott folk.
Med Pontius Pilatus måste jag alltså fråga: Vad är sanning? Jag noterar att ståthållaren inte frågade hur tillvarons poesi låter för dagen. Och är jag ändå inne i det romerska imperiet vid den tiden kan jag dagsaktuellt notera, att det finns passliga lögner att använda för att sätta dit Jesus och ett folk, en massa, som villigt låter sig duperas. Denna risk till villighet, beredskap för dumhets utövande, är också vår. En kyrkokristen borde ha fattat det.
Så vad är sanning och hur fungerar demokratin? NATO-beslutet har jag skrivit föga om. Det beror inte på ointresse utan i all enkelhet på att jag inte kunde uppfatta att vi hade några alternativ. Beslutet hade skjutits på så länge att det fattade sig självt. Krig i Europa och krig mot den europeiska säkerhetsordningen samt ett svenskt försvar med diminutiv förmåga att stå ett anfall emot och en situation är de gamla förhoppningarna om hjälp vid krigsutbrott fick överges – ja, vad var då alternativen? Men dystert var att höra de socialdemokratiska toppolitikerna försäkra att NATO skulle det inte bli. Och än dystrare att de som sa så inte nu trycks upp i hörnen och får stå till svars för sina ord. Det kan bara förklaras om man fattat, att folket reducerats till massa, en passiv flock som tacksamt tar emot vad som serveras. Vad det än är!
Översåtar och undersåtar är vi sålunda. Inte medborgare. Låter jag bekymrad är det för att jag är bekymrad och detta är folkskollärare Nils Rubins fel. Han hävdade i samhällskunskapen att demokratin bara kunde fungera med välinformerade medborgare. Det var vårt ansvar att lära oss samhällskunskap, läsa tidningar och följa debatter. Vi debatterade också. Klasskamraten Kalle och jag funderade i årskurs 5 över hur folkskolläraren själv röstade. Vi kom fram till att han nog röstade på folkpartiet. Alice Andersson, som också var folkskollärare, var socialdemokrat och vilka som satt i kommunalfullmäktige hade vi rätt bra koll på. Moheda var en storkommun som bestod av fem tidigare kommuner (Moheda, Ormesberga, Ör, Slätthög och Mistelås) med nybyggt kommunalhus (1954). Ni kan få se ett flygfoto över det samhälle jag växte upp i. År 1957 skulle jag börja årskurs 3 och pingstvännerna hade tält för väckelsemöte. Det var inte cirkus alltså utan Herrens hus. https://digitaltmuseum.se/021016648357/vy-over-moheda-centrum-med-kyrkan-och-kommunalhuset-vid-kyrkogatan
Det långa talets korta mening: det var en annan tid med begränsat inflytande från åsiktsmonopolister. Det lästes tidningar; Smålandskomposten, Växjöbladdret, Kronobergaren, Stockholms-Tidningen, Svenska Dagbladet, Arbetet, Dagens Nyheter och Sydsvenska Dagbladet Snällposten (som lärarvikarien sa på kultiverad skånska när hon köpte tidningen i Pressbyråkiosken) samt förstås de kvällstidningar, som flögs till Kronobergshed för vidare distribution ut över södra Sverige: Aftonbladet och Expressen. Hur var det med Kvällsposten från Malmö? Kom den med tåget och lastades av i Alvesta? Att kamrat Tage läste Ny Dag eftersom han var kommunist hör till bilden och att Georg Cederth läste Dagen eftersom han var pingstvän, fattade vi också. Till detta en enda tv-kanal och onsdagen var tv-fri kväll för att det skulle bli tid över för föreningsliv. Radio därtill, två kanaler och där gavs 30 minuter populärmusik om jag minns rätt. Upplagt för många röster i vardagslivet alltså.
Svenska kyrkan förstod sig dåförtiden inte som en demokratisk folkkyrka. Kyrkan var något annat än något folket kommit på och därför kunde styra och ställa med också i hennes innersta. Kyrkans historia i landet var snudd på tusen år, äldre än landet och äldre än det mesta. Det var dock ett ansvar att vårda sig om Kyrkan. Folket som firat gudstjänst gick till kyrkostämman. Morsan var klart irriterad över att det stod några karlar utanför den nedlagda skolan i väntan på kyrkostämman när vi kom ut från högmässan i Ormesberga. Jag förstod – så späd jag var – redan på den tiden att det skulle finnas en förbindelse mellan gudstjänstliv och beslutsfattande. Demos var folket, ekklesian något annat, nämligen de som kallats ut från mängden ”folk i allmänhet” för att bli ett Guds eget folk. (1 Pt 2:10) Folk i synnerhet alltså!
Nu då? Andra styr oss. Jan Myrdal hade en idé om att han på valdagen skulle gå in i röstningslokalen, gå fram till valurnan och låta sitt vatten. Jag uppfattade att Jan såg detta som ett substantiellt bidrag i och för det politiska livet. Indignation uppstod redan när han skrev om den symbolåtgärd han sedan aldrig utförde. Men frågan är allvarlig. Demokratin avskaffas till förmån för ett politiskt fåtalsvälde, men kallas fortfarande demokrati. Sug på den! Och mycket som händer kan medborgarna inte riktigt förstå. NATO, försvarspolitiken, migrationspolitiken, vad som hände när kristdemokraterna drack sprit för nio år sedan. Jag, som läst Höga visan, kan ha någon liten idé och uppskatta om fortplantningsmekanismerna fungerar för det högre ståndet, men inte mer än så. Men nu ska det privata blandas med det offentliga utan att jag förses med nödig information – om jag alls behöver veta och än mindre hetsa upp mig över detta historiska skeende som nu blev effektivt vapen i vår tid.
Dessförinnan var det polisledningen och jag lämnades lika förvirrad. Skjutningar, sprängdåd, maffiavåld för att inte tala om Melodifestivalen med efterfest och därtill det kyrkliga. När det skrivs så mycket måste jag ändå undra vad det är som aldrig blir omskrivet. Kanske det som i en demokrati, där medborgarna ses som ansvarstagande, skulle ha visat sig vara verkligt viktigt?
Modéus II ska överge oss och vara i Taizé 3 månader nästa år. Svenska kyrkan förbereder sig för kris och krig och Modéus II drar. Hur blir det för oss? Och hur blir det för Modéus II? Stiftet får väl skötas av Anton Härder (s), stiftsstyrelsens förste vice och behövs någon biskop får väl Johansson hyras in. Men Modéus II? Ska han verkligen livnära sig på maten i Taizé i 3 månader eller kör han bil så han kan ta sig till restaurangerna i Cluny då och då? Men tillbaka efter förtäringen? Hur klarar han allt ekonomiskt? Är det 4 månaders lönebortfall eller, hemska tanke, har han full lön för att kompenseras för sina vedermödor i Taizé? Vem bestämmer det? Och hur gick det hela till när biskoparna skulle få denna typ av ledighet? Jag har glömt. Har biskoparna själva beslutat om detta? Och vad säger då de arbetstyngda kyrkoherdarna för egen del? Ska de sätta sig och som kyrkoherdekollegium fatta beslut om ledighet på 4 månader efter 6 år? Hur blir det då med komministrarna? Vill inte också dessa de utpinade få motsvarande inspirationsmöjlighet? Och diakonerna? Hur ska allt detta uppfattas rent demokratiskt? Det kan väl de fråga som förmodligen är de som ska bekosta hela härligheten? Men vad händer om lokala medier börjar ställa kritiska frågor om saken, dvs om förmåner som översättarna skaffat sig? Jag bävar! Och vad händer om stiftet under 4 månader drar slutsatsen att biskopar egentligen inte behövs? Jag bävar igen!
Det leder till den klassiska frågan om skillnaden mellan en trädgård och ett slakthus. ”I trädgården svävar bina men i slakthuset bävar svina!” Jag är alltså svinaktig nog att bäva. Riktigt i sin ordning är det inte. Inte i nations liv. Inte i kyrkolivet. Folk lägger sig i för lite och nöjer sig med alltför lite. Citera mig gärna.