De progressivas progressivitet är ett känsloläge, föga mer. Sådant kan gå att förstå rent mänskligt. De progressiva vet vad som ska sägas, hur det ska sägas , vem som ska säga just detta och i största allmänhet vad ett gott uppförande betyder. Det vill säga: de förhåller sig väl.
Min poäng är att egentligen alla – utom dårar och barn – vet vad som gäller. Den lilla omständigheten är en, en enda. Några som vet, väljer att inte förhålla sig väl till konventionerna hur progressiva konventionerna än är. De revolterar. Välter upp och ner, skakar det hela och omskakar allt. Sådant är inte populärt eftersom folket, populus, har förstått att förhålla sig progressivt. Inte bråka alltså. Folk är som folk är och värre så: folket har blivit massa.
De normerande vet att kontrollera de ideologiska apparaterna. Massmedierna skriver det som ska skrivas och massan läser, lyssnar till och ser på just detta. Herr Omnes, som Luther kallade honom, Mr Smith som han heter i England, Medelsvensson i Sverige, Morten Menigmand i Danmark, Matti Meikäläinen i Finland och – bäst av allt – Monsieur Tout-le-monde i Frankrike. ”Herr hela världen”. Lägg märke till hur män nu beskrivs. Inte smickrande kan jag tycka.
Jag vet inte om ni funderat över hur Normen etableras eller ens vad Normen är. En rätt ordinär kyrkokristen borde annars enkelt kunna känna igen Den Gamle Ormen just i N-Ormen. Inte så att vi utan vidare är det normlösa folket – även om de kristna beskrevs som ateister i det romerska rike där kejsaren var Gud, och de kristna just förnekade denna normerande sanning. Men en kyrkokristen måste väl vara radikal på det grundläggande sättet, dvs ifrågasättande, och frågan gäller inget annat än vad som är sant och – lika viktigt – vad som är lögn? Det är denna radikalitet som avfärdas som konservatism, märkligt nog, eller som fundamentalism i de kristligaste sammanhangen. Så avfärdas den som vill leva i dialog med profeter och apostlar. Detta kan tyckas mer än märkligt.
Varför blir det så här? Människan är en flockvarelse, ty i flocken finns tryggheten. Flocken kan integrera och flocken kan stöta ut, det sitter djupt och styrs av flockens egenintresse att hålla rent, komma åt de svaga som annars kan tänkas riskera flocken existens. Självskydd alltså. Flockvarelsen kan också lockas av ett fjärran mål, ouppnåeligt eller i gemenskap faktiskt möjligt att nå. Politik är att vilja, som ni vet. Slagorden gör sin nytta här.
Politik är noga besett förmågan att domptera massan genom massmedier. Mussolini liksom Hitler och Goebbels visste hur detta spel skulle bedrivas. Stalin lärde sig, men Ryssland är en stat och inte ett samhälle, vilket gör våldsapparaten viktig för att disciplinera folket. Följdriktigt var det kejsardömets attribut som sovjetmakten tog över för att säkra sin makt.
Det progressiva beskrivs av de progressiva själva. Det blir enklast så. Inga kritiska frågor. Och med lite tur kan de omskakakande revolutionärerna och radikalerna hållas undan. Det enkla knepet är alltså att kalla de radikala för reaktionärer och konservativa. Detta är ingen lek med ord, det är ett seriöst trolleritrick för att förvända synen. Vi har väl alla läst Orwells Djurfarmen? Eller profeterna? Det finns gudar som alls inga gudar är utan bländverk, som det heter i Jeremias brev, en klarsynt apokryf. (Jeremias brev vers 44-46, ett tema också hos andra profeter).
Jan Myrdal drog en lans för det refraktära. Det är att hålla sig okänslig för stimuli, bryta av mot konventionerna. De refraktära var sådana som stått den franska revolutionen emot. Om detta kan man läsa i litteraturen. Jag roade mig med Tham och Agrell som år1844 lagt fram en historisk-statistisk avhandling: Franska Kyrkans Ställning, i förhållande till Staten och Läroverken, sedan Revolutionens början. http://www.diva-portal.se/smash/get/diva2:803337/FULLTEXT01.pdf
På sidan 117 i avhandlingen markeras hur de refraktära, alltså de som valt att inte bli samarbetsmän med statsmakten, (konstitutionella) äreräddas. Året var 1802. Förste konsuln, som var Napoleon för nu är det i tiden efter hans statskupp, fick gå balansgång. Han ville inte ha vare sig de konstitutionella eller de refraktära som biskopar utan tydligen börja om från början. Påven ville inte ha några konstitutionella. Här kompromissades. Och anställdes kyrkfest i försoningens tecken. Samt blev slut på religionskrigen. När var det franska folket fick rösta om konstitutionen? Var det 1799 och var det då den politiska propagandan Napoleon visste att dra nytta av? Hursomhelst. Det refraktära är inte bara en möjlig hållning utan grunden för hyfsade kompromisser. Så har ni inte tänkt tidigare, va? Med lite större klokskap av de svenska biskoparna hade vi kunnat få en kyrkopolitisk kompromiss som styrt oss bort från det nuvarande eländet, det elände som maskeras av fagert tal om hur betydelsefull Kyrkans röst är för jämställdheten, klimatet och vad ni vill. Progressivt så det smäller om det. Ingen låtsas om att evangeliet blivit betydelselöst. Och om vägvalet lett bortom det farbara, finns det alltid några som med mystikerna kan glädja sig över att få färdas i väglöst land. Man tager vad man haver, sa Cajsa Warg, säger jag.
Allt detta fascinerar mig. Hur illa det än går, finns det alltid några finkristna med välsmort munläder som kan bortförklara och alltid se verkliga och illavarslande problem som utmaningar och möjligheter. Detta är självfallet på ett teoretiskt plan inte helt fel. Misslyckanden kan bli framgångar – Västerbottenosten var från början ett misslyckande som blev en lyckträff till exempel. Men det talas väldigt lite om det pastorala haveriet, det där Svenska kyrkan förlorar folket även om förtroendesiffrorna ligger på samma nivå som tidigare, alltså under Systembolagets. 42 för Svenska kyrkan men 71 för Systembolaget. Svenska kyrkan slår dock Postnord, 20. Insikten att ingenting särskilt skapat förtroende på sistone slår dock icke kyrkosystemet. Siffrorna är desamma och kan alltså tyda på ett stabilt ointresse? Detta förmår nog inte de progressiva se, eftersom de är fullt upptagna med att spegla sig själva och reflektera de egna fördomarna/förhoppningarna.
Men kan det inte bli en våg av religion i landet nu? Svårare tider och Svenska kyrkan rustar sig för kris och krig. ”Krigsförberedande åtgärder”? Det blir det gamla vanliga pärmbärandet på kyrkokommunal nivå. Somliga livas. Att andlig beredskap och folkmission är något annat, skulle bara de refraktära påpeka. Om folket blir religiöst? Jesaja 44 och Jeremia 50! Det är omvändelse som tarvas.
Jag vet inte hur detta inslag från ångradion ska bedömas. 24 minuter om Spekeröd-Ucklum. Motsatsställningen ”konservativ präst” och ”modern församling” tycks mig förstås väl enkel. Jag sliter med frågan.
https://sverigesradio.se/avsnitt/prasten-jagades-bort-fran-kyrkan-efter-infekterade-skyltbraket
