Sameh Egyptson har fått med många namn i sin tjocka avhandling. Bland dem min franske vän Giles Kepel. Han skrev om islam och kunde konstatera, att vid en konferens var det många islamister närvarande. Det har pågått och det pågår en kamp om islam. I Saint Denis var jag en gång och det var, bortsett från katedralen, som att vara i Mellanöstern. Jag hade lite svårt att hantera saken. Inte så att människorna jag mötte var ovänliga eller illasinnade. Vi hälsade varandra på god arabiska och shukran kunde jag säga. Men jag såg ett Europa som förlorat sin själ. Kvar var de franska kungagravarna i katedralen. Jag tänkte: vad hade riddar Roland sagt om detta? Slaget vid Poitiers vann han år 732. Europa tog en annan väg och utvecklades. Vad allt har den kristna tron inte betytt just för vår utveckling och vårt välstånd?
Kan man då säga att kristen tro är ett bättre alternativ än islam? Visst kan man. Islam är ett dåligt hopkommet konglomerat. Kan muslimer vara goda medmänniskor? Ja. Kan islamister? Egentligen inte. Det är ungefär med islam som med pingstvänner. Det finns vänliga vänner och så finns de andra, de som fått för sig att allt började för 500 år sedan eller så och att Hubmaiers barndopsförnekelse och Zwinglis nattvardslära är något att hålla sig till. Vet de detta, är det helt logiskt att de reformerta röjer som i de norska kyrkorna och kastar helgonbilder i Nidälven och andra vattendrag. Samt som i Holland och Skottland slår sönder altaren, som de inte har någon nytta av. Detta är en andlig tradiiton ovänliga pingstvänner kan åberopa i sitt nit. Vi andra har trots allt rätt mycket att tacka de svenska reformatorerna för. Är vi nu de som låter allt detta gå förlorat?
Jag kollade lite i Pierre Bretons bok Den bekväma kyrkan (Gummeson 1966). Gummesons förlag gav ut lite mer kyrkokritiska böcker och jag hade önskat mig boken som present när jag tog studenten år 1967. Vem var Pierre Breton? Han var en kanadensisk journalist, men hans kyrkokritik var egentligen förutsägbar. Rune Pär Olofsson arbetade i samma genre. Jag undrar om inte deras fokus var fel. De tänkte sig skriva för ifrågasättare, men denna kategori var inte med i kyrkolivet och kunde alls inte förbättra. Förändra i meningen förvandla kunde de. Men några glada paroller kom inte från den bekväma kyrkoorganisationen. Breton förklarar varför. De nya prästerna inkulturerades och blev slätkammade, annars hade de ingen karriär att räkna med. De nya skulle vara som de gamla. Som om den gamla människan inte var något att passa sig för! Men de anpassliga prästerna gick in i formerna, flyttade bokstavligen in i prästgårdarna och de former för församlingsarbete som gällde. Vi somliga tänkte då och vi alla ser nu att det inte räckte.
Rune Pär skrev en bok på temat ”Det bästa ur Bibeln” (Bra Böcker, Höganäs 1977). Jag kollade vad han skrev om Paulus, denne intellektuelle gigant, som format Europa och vårt tänkande. Ni vet hur det fungerade: Paulus, Augustinus och augustinermunken Luther. Denna intellektuella linje höll inte Rune Pär fram. Han valde att beskriva Pauli omvändelse från Apostlagärningarna. Jo, där återges saken. I kapitel 9. Rune Pär väljer i stället kapitel 22, där berättelsen också finns. Varför det? Rune Pär motiverar sitt val med att det i kapitel 22 är Paulus egna ord. Jaså? Men det är ju samma författare, Lukas, som skriver både i kapitel 9 och 22. Hur dumt får det bli? Rune Pär blir sedan prästerlig: ”Till ett ’modernt’ sinne, som kan tveka inför berättelser som denna, bör kanske något sägas: något revolutionerande måste ändå ha hänt Paulus – och ingen tvekan kan väl råda om att Paulus upplevt det han berättar”. (aa s 178)
Något måste ändå ha hänt. Detta är ett bilförsäljarargument. Så proklameras inte Sanningen. Måste inte en präst kunna utmana tydligare för att locka till tro? Är inte tron en absurditet, en sådan vi kan tro eftersom den är så galen, att ingen skulle hitta på något sådant. Är inte Kyrkans fortsatta öden och äventyr i stort och smått en motsvarande absurditet som vi, läsare av kriminalgåtor, bara kan uppskatta? Fast inte de andra förstås. De håller sig hellre med försiktiga präster och billig nåd än sådana präster som utmanar till lärjungaskap och noterar att lärjungaskapet kostar dig livet.
Vi kan väl rätt kvickt vara där igen. Muslimer tar kål på kristna. Att konstatera denna lilla omständighet genom en kampanj som Mitt kors var inte ett önskvärt konstaterade, vilket Annika Borg, Helena Edlund och Johanna Andersson snabbt fick besked om. Vi kanske inte ska fördystra tillvaron med att påminna om bombdådet den 15 januari mot en pingstkyrka i Demokratiska Republiken Kongo? 14 dödade eller kanske 20, det var svårt att se och räkna bland alla slamsor. 63 allvarligt skadade.
I Nigeria slaktades under januari månad i runda slängar 60 kristna. Några fick sina huvuden kapade. Detta var väl för att den som betalat mördarna skulle få ett bevis. En präst brändes levande den 15 januari, hans assisterande präst blev skottskadad.
I Algeciras, Spanien dödades sakristanen Diego Valencia och den präst han assisterade, fader Antonio Rodríguez, lika gammal som jag, blev huggen av en man med machete som ropade ”Allahu akbar!”
I Uganda slaktades en kristen den 2 januari sedan han efter en teologisk debatt fått 13 muslimer att bli kristna.
I Pakistan dödades en kristen jordbrukare av tre skrattande muslimer sedan han protesterat mot att de vandaliserade hans gård och skörd. I Burkina Faso sköts fader Jacques Yaro Zerbo, 67, till döds den 2 januari och den 23 januari sköts en pastor och fyra andra till döds medan fyra andra blev skadad.
Nu tror jag inte ni orkar mer, annars hade jag kunnat dra de som fängslas efter pakistanska blasfemilagar. Det blir nästan lite underhållande när en muslim, åtalad för att ekonomiskt ha stöttat den islamiska staten, säger till rättens ordförande: ””May Allah destroy you, may Allah destroy you. We will meet on judgment day. You are a Catholic and you will end up in hell.”
Nästan lika bra var Tarek Namouz, som skickat 25 000 pund (som han fått i statlig ersättning för inkomstförluster på grund av covidrestriktioner) till Islamiska statens krigare i Syrien. Rätten fick besked: ”I want to burn Christianity … we have incinerators and holocausts like Hitler, a lesson from history…. I swear to Allah we will cause chaos and kill the non-believers…. Whoever is not happy, a bullet in their head, I don’t want a single person alive who would oppose Sharia.”
Vi kan väl nöja oss med denna sammanställning för januari månad 2023. Det mest intressanta kanske likväl är att detta kan fortgå utan att röna särskild uppmärksamhet i vanliga svenskkyrkliga församlingars liv. Vanliga vänliga präster kan inte hantera denna ansamlade dysterhet. Tror jag. Tralala. Men oss emellan, detta är kristendom i praktiken.
Kan vi nu denna måndag hålla oss med en sådan spiritualitet att vi både firar Gin and Tonic-Monday och bär martyrer och markerade medkristna med oss? Det måste vara möjligt, det måste gå! Hebr 13:3.