Jag är mest nyfiken på hur det kunde gå Svenska kyrkan så illa. Vi försökte ju varna i skrift, och tal. Vi skissade alternativ. Vi drog oss alls inte undan. Allt detta var sett i backspegeln fåfängt. Vi blev inte ens populära sanningssägare! Kanske var det ingen som läste det vi och andra skrev och tänkte på egen hand (dvs kritiskt, men tänkte!) – eller så var det just de de gjorde och resultatet blev därefter.
Professor Gustaf Wingren i Lund tycks närmast okänd för teologer som läste i Uppsala. I Lund var han quite a Figure. Han hade bestämda meningar, sådana han tänkt ut på sin kammare i den lilla värld som var hans egen – och egendomliga. Somligt fick han dock rätt. ”Vi är prisgivna åt permanenta kyrkokriser, ifall icke våra församlingsmedlemmar undervisas, d.v.s. bedriver studiearbete.” Vilka de konkreta studieobjekten kan vara kanske är oklart – med ett undantag: ”biskopsvalens nyordning”. Gustaf menade att detta var ett typiskt och klart församlingsproblem. (Diakonistyrelsen om kyrka och folk, SKDB Stockholm 1962, s 123). Bakgrunden är insikten at församlingarnas icke-prästvigda avgör lärofrågorna: ”Just i detta läge måste evangeliet sättas i centrum såsom kyrkans enda auktoritet.” (aa s 111)
Gustaf ser problemet, att lärofrågorna avgörs i kyrkomötet ”av en majoritet, som mycket väl kan tänkas bestå av teologiskt outbildade” (aa s 110) Men konfirmerade är de väl? Gustaf tycker det är ok att de då får gå till nattvarden, men det måste mer till av studier för att de ska kunna ha tjänster/funktioner i församlingen.
Det roar mig att kolla vad som skrevs för 60 år sedan. Inte minst som vi år 1982 fick ett kyrkomöte som blev partipolitiserat med självpåtagen uppgift att besluta om Svenska kyrkans lära. Så självgott hade tidigare kyrkomöten inte sett sin uppgift. Svenska kyrkans fria synod kom till som motåtgärd eller alternativ just på denna punkt, inte på någon annan. Gustaf var inte med i synoden. Han såg tydligen inte vad den nya kyrkomötesordningen innebar. Han satt i stället fast i den bur han själv svetsat: kv*nn*pr*stfr*g*n.
Gustaf hade tagit upp problemet tidigare: ”Situationen blir abnorm, om folkkyrkorna innesluta minoriteter, som leva med i församlingens inre liv men som på grund av sin fåtalighet sakna möjlighet att prägla besluten om kyrkan, samt majoriteter, som permanent stå utanför gudstjänstgemenskapen men dock med sin numerära styrka regera över församlingens interna förhållanden.” (Evangeliet och kyrkan, Gleerups Lund 1960, s 148)
Karl-Manfred Olsson formulerade en socialetik på skapelsens plan. Jag tror jag rett ut sammanhangen i min avhandling, men den kan jag inte läsa nu för en sådan närläsning uppfattas som tragik har jag förstått. Jag får säga om avhandlingen vad fyllot, som kom hem en sen afton, öppnade kylskåpsdörren, såg mjölkpaketet och sa: ”Din tid kommer!” Men Gustaf vet att berätta ”att sakramenten och gudstjänsten i hans (Karl-Manfreds) kyrkobegrepp sakna principiell betydelse.” (Evangeliet, s 213, not 34). Det är sant.
Har jag nu tillräckligt tydligt angett att Gustaf och hans teologi inte längre har något genomslag i Svenska kyrkan, men det har det tänkande som Karl-Manfred stod för. Sakrament och gudstjänst saknar principiell betydelse. Höga el-priser eller pandemi lika, det är något annat som ska gestaltas och bland verksamheter inräknas då gudstjänster. Verksamhet! Inte det centrum varur alls annat springer. Det förklarar också att den som tar sig till en gudstjänst inte kan räkna med att där och då möta andra anställda än de, som vid just det tillfället tjänstgör. Att kyrkorådets eller församlingsrådets medlemmar samfällt skulle sitta uppspetade i gudstjänsten, räknar ingen med. Men kyrkolivet ska ses som vitalt.
Från fd Antjeborg, numera Modehuset, kommer ukaser, senast en om hur synd det är om muslimerna, när en bok som de håller som helig skrift (men inte vi!) bränns som uttryck för yttrandefrihet i ett land, som under entusiasm avskaffade hädelseparagraferna. Modéus I borde få förklara hur han ser på att Karl Gerhards revyinslag Den ökända hästen från Troja förbjöds. Rätt eller fel?
Vart tog nu de s k ”högkyrkliga”, de gammalkyrkliga och de lågkyrkliga vägen? Det hela ter sig lite gåtfullt eftersom biskop Bo Giertz var så angelägen om att försvara Karl-Manfred Olsson och uppfattade kritiken av honom som utslag av akademisk avundsjuka. Gustaf själv hade väl kunnat uppfatta att de ”högkyrkliga” ville se ett vitalt församlingsliv och alls inte var främmande för studiearbete? Den gåtfulla frågan besvaras enklast med etiketteringen: Ämbetsfrågan! Och där är det inte först och främst frågan om kvinnligt och manligt som aktualiseras utan frågan om vad ämbetet är och vad en vigning innebär. Ges en nådegåva i vigningen genom bön och handpåläggning eller endast ett uppdrag? Gustaf besvarade frågan mycket konkret, när han avsade sig prästämbetet (som det hette på den tiden) som protest mot biskop Sven Lindegårds sätt att hantera ämbetsfrågan i Växjö stift. Det var ämbetsfrågan som föste hög- gammal- och lågkyrklighet ut i marginalen och det är försöken att undkomma sanningsfrågor om ämbetet och den fördärvliga kyrkopolitiska hanteringen av dem som uppfattas vara vägen tillbaka in i värmen. Vi talar inte om ämbetsfrågan, vi tänker inte på den, den är en icke-fråga. Denna hållning aktar jag föga – allra minst som kyrkosystemet belönar dem som tänker så och släpper alla sanningsfrågor.
Blir det då en rimlig hållning att gå tillbaka i tiden och läsa om hur det skrevs när det begav sig? Dom Gregory Dix, berömd kännare av liturgi, ville ge ut bidrag från teologer i Uppsala. Han gick och dog med father A.G. Hebert tog över ansvaret och publicerade boken The Root of the Vine. Essays in Biblical Theology. (Dacre Press Edinburgh, 1953). Det är bemärkta forskare från det nytestamentliga seminariet i Uppsala där Anton Fridrichsen ”has trained up a splendid array of scholars” (aa v) som skriver. Harald Risenfeld om ämbetet. Det är en del av Kyrkans struktur på samma sätt som Messias osynligt är förenad med Guds folk. ”Though invisible, He thus still works in a visible and personal way through the Ministry which represents Him and, through His power, brings the gifts of salvation within the reach of mankind.” (aa s 127) Det är väl denna koppling mellan evangelium och ämbete som Gustaf inte riktigt fått kläm på. Därför fick han idogt gräva skyttegravar. Vad säger de fromma då? ”Detta är då helt förbannat!”
Om jag ändå går framåt genom att gå bakåt och läsa vad som faktisk skrevs, kan jag till tröst erbjuda er underhållning av PO Sjögren. Han var domprosten som KG Hammar (tidigare rektor på Pastoralinsitutet i Lund!) vägrade läsa, som ni kanske minns. KG får väl vägra lyssna när PO spelar piano. Jag tyckte om PO. Han betydde mycket för mig. Och han spelade piano väsentligt bättre än KG. Det känns bra!
