Clownkostymering, tänkte jag, när jag såg Marika i all den prakt som hämtats från utklädningslådan. Och en vanlig lövräfsa har fått inspirera till hur Linköpings stifts kräkla skulle se ut.
Åsa Martinssons återhållsamma Maria-blå biskopskåpa för Visby stift var teologiskt mer genomtänkt. Så är domkyrkan i Visby en Maria-kyrka och Gotland omgivet av mycket blått, himmel och hav till exempel. Att kåporna egentligen är regnkappor tänker man sällan på. Men inga ord efter mig. Mer än det gamla vanliga problemet att för litet och för mycket skämmer allt. Är det så att biskopsvigningarna är den kuliss som gör att vi ska slippa tänka på ämbete och innehåll?
Modéus I blev hejaklacksledare. Med jubel och applåder skulle de nya biskoparna tas emot. Jag tror att något hänt vid vigningarna, som står i bjärt kontrast till vad biskops- och prästämbetet är. När man säger ”grattis” till en nyvigd biskop – vad säger man då? Bra kliv på karriärstegen? Att biskopen ska gå sist i processionen men först till elden eller bilan vid förföljelse verkar inte vara en insikt som besvärar. Triviala repliker och triviala frågor kanske mest avslöjar den klerikala trivialiteten i hela dess prakt?
Då kan man trösta sig med biskopsvalspråk. Inte med vapensköldar, de blir jag alltmer tveksam till. Den heraldiska förnyelsen var meningsfull på sin tid, men bör nog tuktas efterhand. Synden ger åt allt en främmande gestalt, som ni vet.
Erik Eckerdal intervjuades för att läggas ut på nätet, det kyrkliga får hitta vägar för att få fram sådant som den allmänna nyhetsförmedlingen inte finner anledning uppmärksamma.
Vad tänkte Erik på vid vigningen? Han var mest tagen av allt han var med om. Det var sympatiskt sagt, antagligen helt sant och mycket klokt. Att leva i ögonblicket, alltså. Han blev väl biskop i den gamla successionen och den insikten ska han förvalta väl. Bonnier, Modéus I och han själv, inte fler.
Erik Eckerdal kommer från en biskopsdynasti och har ett välvalt valspråk:
Duc in altum – lägg ut på djupet. (Lk 5:4)
Lukas har fångat upp Jesus-repliken från Johannes vid reportageresan till Efesos, tror jag. Jesusordet har bevarats för att det sa något övergripande viktigt. Men vad? Erik la ut texten:
”I det samhället vi har nu behöver vi faktiskt lägga ut på djupet och söka djupare efter gemenskap, livets mening och det vackra, det goda och det sanna i våra liv och odla det i relation till varandra
Vi behöver ha mer tillit i samhället än vi har idag.”
Jag talade med en åt fromhetslivet hemfallen präst. Han hade blivit ledsen när han hört Erik. Jag blev mest eftertänksam. Det är nog så här det går till, när kyrkosystemet blir övermäktigt och kommunikatörerna bestämmer vad och hur saker ska sägas för att få genomslag.
Hade Erik i stället – som PO Sjögren – talat om den ytspänning som gör att kristna likt de där insekterna kan röra sig på en vattenyta men utan att komma ner på djupet och sagt att ytlig kristendom knappast är kristendom utan religion – vad hade hänt då? ”Här krävs nya kyrkliga tag för att förhindra insiktslös insektskristendom”, kunde Erik ha sagt och skapat uppmärksamhet. ”Omvänd er och tro evangelium!”-hållningen kunde motiveras också i vår tid. Nu blev det inte så. Det blev inomvärldsligt och bara den som tolkar välvilligt, mycket välvilligt, kan förstå att det Erik talar om handlar om Jesus. Men en attack på konventionellt kyrkoliv med all ytlighet som där praktiseras, kan ingen biskop åstadkomma. Hur skulle det gå till och vilka skulle konsekvenserna bli? Konsekvenser betyder ”det som följer med”.
Marika Markovits tycks inte ha varit så tagen just av ögonblicket som Erik utan stod vid vigningen och tänkte på alla (kursiv här) föregående biskopar i stiftet. Inte bara Martin Lind och Modéus I utan också på biskop Brask, Falk, Personne, Aurelius den äldre (som han heter numera), Andrae, Ysander, Askmark, Lönnebo och många, många andra.
Jag skulle nog i ett heligt vigningsögonblick velat tänka på helt andra gestalter. Hade jag tänkt på biskop Personne, hade mina tankar gått till Personnes särskilda hatobjekt August Strindberg och hur uppbyggligt hade det varit? Askmark? Då hade jag lett inåtvänt och stilla och tänkt på Helvetesprästen i Hallingeberg, en förödande konflikt (som ni kan läsa mer om i CH Martlings memoarer). Enklast tycks det mig vara att alls inte tänka på biskopar. Inte på domprostar heller. Vore det inte enklare att tänka på Gud och fråga hur det nu ska gå? Det är som bekant roligare att bli än att vara biskop redan här i livet. Hur ska det då inte bli vid yttersta domen i Kråkvinkel? Då hade jag förstås tänkt på biskop Hedrén i Linköping och H.B: Palmaer, som svårartat missfirmat den stackars biskopen i Östgöta-Correspondenten, en tidning som grundats för att kritiskt granska kyrkolivet i Linköping och ställa vassa frågor. Det var då det.
Valspråket?
”Fatta mod, ge världen liv.”
Det är vackert. Vackert tänkt, vackert sagt. Vad betyder det? Marika svarar:
”Jag tänker att vilka utmaningar vi än möter som människor i våra privatliv eller tillsammans som kyrka eller samhällsmedborgare så ska vi aldrig tveka om att när vi gör saker tillsammans kan vi fatta mod och möta de utmaningar vi har med hoppfullhet.”
Är detta verkligen sant? Jag tvekar sannerligen. Hoppfullhet inför energidebaclet eller gängkriminalitet är inte vad jag känner och vilka är det som tillsammans kan fatta mod och möta utmaningarna med hoppfullhet? Polismyndigheten? Försvarsmakten? Är vi inte tillsammans rätt handlingsförlamade? Det är väl mest att betala el-räkningen och inse att vi inte förstår hur det kunde bli så här illa, men inte heller förstå att det fortsatt ska bli värre, nämligen nästa vinter. Jag är – när det kommer till politiska frågor – alls inte hoppfull. Jan Myrdal talade om att vi lever i en förkrigstid, säger bara det.
Marika fortsätter och ställer frågan: ”Varför finns kyrkan och varför gör vi allt det här?
Vi finns till för att ge världen liv.
Vi finns till för att skapa en mänskligare och mer hållbar värld.”
Vilka ”vi” är det som är Kyrkan? Jag tittar på folket i gudstjänsten och blir fundersam igen. Detta är alltså de som finns till för att ge världen liv? En handfull pensionärer. De ska skapa en mänskligare och mer hållbar värld? Men denna värld är ju ohållbar? Den slits ut som en klädnad och snart är världens tid förbi och Guds rike träder fram. Trodde jag. Det gör Guds rike redan nu på sitt diskreta sätt när Gud ger världen liv – nämligen genom Livets Ord, Livets bröd och välsignelsens kalk. Som bäst kan vi också vi pensionister väl få finnas till för att lämna liv till denna arma värld – inte ge? Det vill säga: ta emot livet söndag förmiddag och leverera det under veckan i våra olika sammanhang. Tänker jag fel nu? Som bäst kan jag få vara en Kristusdoft i världen (2 Kor 2:16). Det Marika utlägger avslöjar klerikal självbelåtenhet. Den är farlig därför att den är felaktig.
Alienationen blir mig plågsamt verklig. Inte ens med de bästa avsikter går det att bedriva kreativt motstånd. Också biskoparna blir offer. De ska utsäga sådant som låter fint, men som vid närmare betraktande närmast ter sig ytligt och dumt.
