Måndag och jag vaknar på pensionat Flodhästen i Varberg. Vad ska jag nu skriva om? El-priset eller risken för storkrig i Europa eller frågan om den svenska statens sönderfall? Jag vet inte vad jag ska välja.
Vi kanske kan börja med Svenska kyrkans politiska ansvar och frågan om kyrklig identitet. Muharrem Demirok, kandidat till partiledarposten i Centerpartiet, skrev på twitter: ”Jädrar vad folk verkar ha hakat upp sig på att jag är muslim och samtidigt valt att vara kvar i Svenska Kyrkan som medlem. Ni får väl driva på för min uteslutning, för jag kommer inte gå ur.”
Muharrem Demirok kvalificerar sig för martyrskap. Om allvarligt sinnade iranska imamer (inte svenska biskopar) fått tag på honom, vet vi hur det gått. Han hade hanterats som de hederliga unga män som protesterat mot regimen i Iran. Nu kan han hålla på med dubbel bokföring och centerpartiet kan räkna med hans röst och engagemang för kyrkovalet. Svenska kyrkan skiljer ingen medlem från sig, som inte själv vill lämna. Men när en partiledare spelar dubbelt så här, är det nog bara Centerpartiet som kan tänka sig att välja inte bara en dömd våldsverkare (vilket jag inte lägger mig i) utan också en man som föraktar tron och trons innehåll. Det tycker nog jag är värre – för att inte tala om imamen.
Här sannas talesättet att den som tagit en centerpartist i hand, gör säkrast i att räkna fingrarna efteråt. Tror ni Modéus I har något att säga som visar respekt både för muslimer och för den egna kristna bekännelsen och talar tydligt om grund och gränser? Själv säger jag ett: Murre är en skojare. Det passar sig att ha en sådan medlem om en kyrka vill framstå som ett skämt. Påminn mig inte om den muslimska vanan att ha ihjäl kristna systrar och bröder, typ Boko Haram eller IS!
Svenska kyrkan kan förstås utnyttjas i politiskt syfte av Murre. Svenska kyrkan skulle också kunna vara ett redskap för folket mot herrarna. Det är mycket enkelt:
Johan Dalman kan vägra att ordinera statsministerfrun så länge de höga el-priserna består. Han skulle kunna vägra av bibliska och bekännelsemässiga skäl också – men detta är endast ett teoretiskt resonemang. Han skulle även kunna vägra och säga att bara i en förfallen bananrepublik prästvigs statsministerns fru eftersom allt därmed skulle bli för samsupet. Hon får vänta. Men vi struntar i sådana finesser och satsar på el-priset.
Kristersson får inte vara med om det jättestora (hur nu en prästvigning kan vara så stor när Kristersson under återkommande beklaganden förklarar att han nog inte tror på Gud utan att frågan ställs om Gud tror på Kristersson… men kör till!) Detta jättestora kontrasteras nu mot jättehöga el-priser, som folk och företag riskerar stupa under och som Svenska kyrkan hanterar genom att dra ner på sitt viktigaste: att fira gudstjänst.
Hur mycket kräkla är det nu med Dalman? Adliga ätten nummer 1718 imponerar inte på Bielkar, Brahar, Lewenhauptar (nr 2), Lilliehökar (nr 1), Natt och Dagar eller ens Ugglor, det kan jag begripa, men själv står jag i plebejisk förundran inför hela härligheten. Å andra sidan vet jag, att prästeståndet och bondeståndet kunde stå samman mot adel och borgare. Så vad tar överhanden för Dalman? Kan han med bönderna stå el-priserna emot, göra en kraftfull insats mot den politiska klassen och dra i härnad för folkets helt legitima intressen av el? Potestas ordinis kan få en helt ny innebörd om Johan tar sig samman och agerar kraftfullt genom att vägra viga. Den uppenbara risken är förstås att adelsmannen Dalman inte förmår samla sig till motstånd Återstår att betala och sjunga Ylva Eggehorns psalm om att bli lurade minst en gång till (sv ps 779:3). Detta är Guds barn öde. Ylva vet.
Jag bråkar inte. Sigtunastiftelsen ska få pastor Helle Klein som direktor. Det var hon och Hotlips samt Mattias Irving som drev Seglora Smedja i botten. Det var ett projekt som på sin tid skulle slå ut självaste Torsdagsdepressionen. Så blev det inte. Trots, som man säger, kyrkokommunala bidrag från diverse stift och håll. I minnet finns den cancelculture som var deras. Sigtunastiftelsen blir nu arena inte för fria samtal/debatter utan för den härskande kyrkliga klassens (politiska) intressen.
Naturligtvis var det helt idiotiskt att prästviga Helle, som alls inte skulle vara präst, bara framträda som. Men det finns många underligheter i Kyrkans historia. Malthus, han med tanken att det fanns för många människor, var också prästvigd – men utan att detta betydde något, om jag fattat rätt. Prinsar kunde bli ärkebiskopar vid späd ålder. Jag säger inte mer. Jag säger ett: håll i hatten! Det är nästan lika löjeväckande med prinsar i 10-årsåldern som blir ärkebiskopar som med ordinerade statsministerfruar, om ni frågar mig. Fråga inte! Präster sine cura är en ämbetsmässig självmotsägelse.
Till det kyrkliga eländet hör förstås också tidningen Dagens ledartext, en rätt våldsam uppgörelse med pastor Persson, Lennart Hambre tar en halvnelson på Persson. https://www.dagen.se/ledare/2023/01/09/en-god-herde-svanger-inte-180-grader-med-jamna-mellanrum/ Tills något annat visats tänker jag, att Hambre har några poänger som inte ska förtigas.
För att göra ont värre är det väl lika bra att jag motionerar en käpphäst. Prästvig ingen eller i vart fall få som fyllt 30-35 eller mer. Det gäller inte minst fd frikyrkliga. Svenska kyrkan är inget reformert samfund utan en katolsk kyrka, om än ingen romersk. Med påfyllning av de fd frikyrkliga som biskopar /Antje och Dalevi!/, präster och diakoner kommer Svenska kyrkan oförmärkt att bli och framträda som reformert. Så bekännelsemässigt svaga är de svenskkyrkliga församlingarna, att de inte fattar förrän det är för sent och då är de alla dömda till tillspillogivning.
Jag anar det, när jag förstår hur små entusiastiska och lovsjungande grupper tar över en församling. De gamla trofasta görs hemlösa med det aldrig uttalade argumentet att de är gamla och framtiden tillhör oss , dvs den ungdomliga nazistiska rörelsens tänkesätt. Finns inte en präst som vågar vara med, för och emot sin församling, körs allt i botten hur fromt det hela än ter sig i förstone. Frågor på det?
”Helkyrkligt” är mer än ett slagord. Men var det inte Åke Talltorp som först myntade begreppet? Han var catholic och visste vad han, trodde, integrerad i det svenskskyrkliga som han var. Det gav honom all frihet att tänka, tala och se sina beroenden som fakta i det personliga och prästerliga – inte som tankefoster. Erfarenheter alltså. Han blev taxichaufför. I Linköping.
