The Rapwoman i Göteborg fick frågan om hon skulle gör som kollegan Dalevi: inte prästviga den som inte viger enkönat. Hon svarade lite oklart, hon kanske inte vill dansa efter Lars Gårdfeldts pipa i massmedia, men helt tydligt sa hon, att hon sörjde över att det fanns präster i stiftet som inte vigde så.
Min tanke gick då till biskoparna Giertz och Gärtner. De sörjde över och för helt andra saker. Sörjde för kunskap i Skriften inte minst. Samt sörjde över det kyrkliga samtidsläget, själva krisen.
Efter denna nostalgiska tankevurpa återgick jag till själva sorgen. Här på Öland gick nyheten om de fem ungdomarna som kolliderade med kor på väg 136. En ung man dog. Ledsna blev vi. Förstämda. Ond, bråd död har den effekten på oss – förresten också när den drabbar våra husdjur. Döden är fienden döden, förklarar aposteln (1Kor 15:26) Men jag gick ifrån min existentiella sorg för att ställa frågan vad sorg innebär.
Jag googlade sålunda och fick veta att sörja är en naturlig reaktion på en förlust. Hur djup och långvarig sorgen blir beror på vad det är som hänt och hur stor förlusten är. Exempel på händelser som kan utlösa en sorgereaktion är att en närstående dör, att en viktig relation tar slut, att bli arbetslös eller gå i pension, att förlora viktiga ägodelar på grund av en stöld eller en brand eller att förlora sin självständighet på grund av en funktionsnedsättande skada eller sjukdom. The Rapwomans sorg går utanför detta gängse mönster, toppar allt, tror jag. Det blir nog så med kyrkopolitiskt motiverad sorg.
Sorgens reaktionsmönster kollade jag också. Hur har hon det? Vanliga reaktioner vid sorg är att det känns overkligt, att livet känns tomt och meningslöst, saknad och längtan, nedstämdhet, ilska och irritation, skuldkänslor samt oro och ångest. Det är inte roligt i det avsides belägna biskopshuset i Örgryte. Man tycker synd om The Rapwoman, som ska utsättas för allt detta på grund av envetna präster i stiftet, som framhärdar att tänka att äktenskapet efter Guds vilja avser en man och en kvinna och praktiserar denna urgamla hållning – den som också var deras vigningsbiskopars hållning. Biskop Block vigde inte enkönat, säger jag bara.
The Rapwoman hade förstås inte behövt gå ut i offentligheten med sin sorg om det inte vore för Lars Gårdfeldt. På aktivisters sätt hade han först skapat uppmärksamhet för något han inte gjorde, han vigde inte heterosexuella par, för att sedan skapa uppmärksamhet för att han gjorde det – men begränsat till Dalsland och Värmland. Han beklagade att han inte kunde viga i Göteborgs stift. P4 Göteborg gjorde ett inslag som sammanfattas så på radiokanalens hemsida: ”Det blev stor uppståndelse när gayaktivisten och Göteborgsprästen Lars Gårdfeldt berättade att han inte skulle viga heteropar längre. Anledningen är att Svenska kyrkan inte tvingar präster att viga samkönade par. Nu berättar han att han återigen tänker viga heteropar, men inte i Göteborg…” Torsdagsdepressionen hakade på. https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/lars-gardfeldt-viger-nu-heteropar-i-varmland
Denna diskriminering av Göteborgs stift berodde i sin tur på att inget besked om vigningstopp för icke-vigande prästkandidater utfärdats. Verkar det hela lite snurrigt? Jo. Så The Rapwoman kanske mer skulle sörja över Gårdfeldt, den aktivistiske regissören av det hela? Temat är det vanliga. En icke-fråga blir själva Frågan. Eftersom vi inte har kompetenta kyrkojournalister ställs inte frågan i vems intresse detta sker och vilken kostnaden kan tänkas bli för människor som hamnar i korselden.
Jag noterade att Lars Gårdfeldt varit med i Smyrnakyrkan, där kyrkomötesbeslutet skulle avhandlas tillsammans med dem som inte vill viga enkönat. Gårdfeldt hade blivit artigt hälsad på, inte bespottad.
Sören Dalevi är reformert i grunden men också lutheran. En skvader alltså.. Sådana är det föga glädje med. Nu ser han till att det som avsågs i kyrkomötesmotionen om vigningsstopp likväl praktiseras, nämligen i Karlstads stift. Det kommer inte att sluta där. Den här sortens utomparlamentariska biskopsaktioner lyckas alltid.
PO Ahrén i Lunds stift inledde med att som domprost vägra vara med de vigningar som ordnades för kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*. Som biskop gick han vidare och införde ett stiftets eget vigningsstopp. Där var han inte lika ensam. Biskop Lars Carlzon, ordföranden i vänskapsförbundet Sverige–DDR ni vet, gjorde detsamma. Sådana beslut förflyttar ett helt biskopsmöte, kvar var då bara en provins i hela Gallien, som vi brukar säga. Provinsen med Asterix.
Dalevi har vinden i ryggen och är den svala som gör hela sommaren. Ingen biskop kommer i längden att förklara att frågan om vad prästkandidater kan tänkas göra eller inte göra hör till det som ska prövas inom ramen för svensk grundlag. Övertygelser i politiska och religiösa frågor får inte efterfrågas. Det som prövas är villigheten att följa Bibel och bekännelse. Därtill borde det –efter Rune Klingerts recept – prövas om kandidaterna är helt normala i sin mänsklighet.
Detta, gott folk, kommer ingen biskop att säga. Kanske kommer hela bandet att säga att de sörjer och de mer läppalätta kommer därtill att utlägga talet om alla människors lika värde och förklara att just detta står Kyrkan för. Därtill kanske de säger att ”störst av allt är kärleken”. Då tror folk att detta är bibelbelagt, men de som kollar belägg ser, att detta är en fabrikation. I 1 Kor 13 återfinns inte ordet men väl detta: ”Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.”
Saken är nästan lika lustig som när damen talade med prästen och sa: ”Var och en blir salig på sin fason, som det heter i Bibeln.” Prästen svarade: ”Men detta står inte i Bibeln.” Damen var inte svarslös: ”Men medge, pastorn, att det borde stå där!”
Biskopens kräkla är en herdestav, dvs en knölpåk med halvögla, för att vakta fåren mot rovdjur och fånga in dem som är på väg från flocken. Det är princip ett jobb 24/7, som kräver sin man. Det visste de som sjöng psalmer i 1937 års psalmbok. Svensk psalm 226 kan jag återge vers 1 och 3 från:
Väktare på Sions murar,
skåda vidden av ditt kall.
Inför den som prövar njurar
räkenskap du göra skall.
Vårda Kristi får och lamm,
träd med herdestaven fram,
vaksam, fridsam, lyckosam
Var på tidens tecken vaken,
var vid dess fördärv ej ljum.
Låt den helga ljusastaken
icke stötas från sitt rum.
Bäva ej i stormig tid,
manligt emot ulvar strid,
tåligt Kristi smälek lid.
Vad som var kyrkolära om ämbetet kunde det gudstjänstfirande folket, själva den hårdkokta kärnan, sjunga sig till i psalmboken. Vill någon kolla så är psalmerna om prästämbetet sv ps 222-224. Sv ps 225 användes vid prästval. Där sjunger församlingen att den vill ha en Soul Friend, ”en våra själars vän”. Inte konstigt att frågan om läran ska ställas liksom frågan om prästerna i sin mänsklighet är helt normala. Den självklara och nödvändiga diskrimineringen måste handla om detta. Inte om något annat. Är biskopen och prästen en våra själars vän? Vill de vara, förmår de vara, dvs har de fattat vad det är att vara det?