Modéus II, du skriver i Torsdagsdepressionen om rekryteringsfrågan. Den krian går mig förbi. Jag vill inte rekrytera några präster och om några i min närhet bilvit präster är jag inte att gratulera. Präster av det slag jag vill ha, vill du av kyrkopolitiska skäl inte ha. Det gör din rekryteringsappell personlig på ett brutalt sätt.
https://www.kyrkanstidning.se/debatt/rekrytering-av-medarbetare-ar-en-nyckeluppgift-alla
Regementschefen hade skrivit på vederbörliga papper. Då kom komminister Nils Norrlin med Sam Stadeners bok Vid kyrkans port och några bibelord att fundera över. Han frågade: ”Är det inte präst du ska bli?” Henrik Svenungsson tog in mig om konfirmandassistent på Sankt Sigfrids folkhögskola på Kronoberg. Om Nils var kv*n*pr*stm*tst*nd*r* var Henrik för den nya ordningen. På Kronoberg hade jag konfirmerats av farbror Sven, vars hustru Barbro Hultman i kyrkomötet 1958 röstat för reformen. Jag var alltså tryggt placerad i Svenska kyrkans mitt. Själv var du inte ens född, om än kanske påtänkt. Givet att Gud sett våra dagar redan innan vi formats, alltså. När jag tog studenten kom Henrik med Bonhoeffers bok Motstånd och underkastelse. Han tycktes mig mer bekymrad över mig politiskt än teologiskt… Det var detta som Herman Schmid kallade mina ”svartrocksfasoner”. Jag höll av dem allihop – och tror att de visste det. Obs! Namedroping!
Jag var på rekryteringskonferens i Nässjö år 1966 och började mina idoga akademiska teologiska studier året efter. Sommaren år 1971 gick jag till Olof Sundby på Östrabo och frågade utan omsvep: ”Ser du en prästkallelse i mig?” Det gjorde han. Trots mina väl dokumenterade invändningar mot ämbetsreformen. Det hade du, för att ta av oss boxhandskarna, inte gjort.
Kan du förklara hur det i Svenska kyrkan kan vara så, att kyrkopolitiska beslut står över kallelser från Gud? Står du också teologiskt för denna Svenska kyrkans funktionella ateism och är du en av dess utförare, som maskerar denna grundhållning med fromma fraser? Eller är du mer rakt på sak och menar, att det hela var en missförstådd kallelse, missförstådd av mig och Olof Sundby?
Då bör du ge ett klart ställningstagande så att jag kan resa tillbaka till Kalmar och återkalla beskedet om frälsningen och här på norra Öland ge motsvarande besked.
Låt oss generöst dela beskedet du ger med varandra! På vilket sätt har jag en prästkallelse i Svenska kyrkan eftersom jag inte haft det om jag 23 år gammal kommit till Östrabo och försynt frågat dig nu. Du skulle inte kunna svara mig som min vigningsbiskop. Vems är problemet – ditt eller hans? Hade överstelöjtnant Björk fattat rätt: ”Om du fortsatt hade du varit general nu!”. Denna andra kallelse till militär karriär är för mig förlorad för alltid. Kan du som biskop ta ansvar för vad som var och ge besked om vad som är? Jag menar, det kyrkliga ska ju alltid ut och be om ursäkt för vad som var när det gäller lapp-, jag menar samer och neg-, jag menar afrikaner eller färgade eller vad jag nu menar. Hur nullifierar du en prästs kallelse? Inget känslopjunk av jönköpingskt märke. Boxhandskarna är av.
Jag gör en utfärd i tanken. Nils tänkte bli jurist, hans pappa var prost och farfar kyrkoherde. Jag tror att han inte fann det så attraktivt att gå i faderns och farfaderns fotspår. Fantasilöst liksom. Fadern Gustaf Norrlin hade högmässa med eller utan nattvard i Ormesberga. Efter gudstjänsten gick han ”på gången” och hade predikoförhör. Det är en pedagogik jag annars bara mött i det militära systemet. Här är, det är jag rätt säker på, erfarenheter du i Bymarkskyrkan i det heliga Jönköping aldrig stött på. I Bymarken döptes jag. Inom två år flyttade vi till Tranås. ”Jag tackar dig Herre att jag inte är som de andra, de som bott för länge i Jönköping”, kan jag fromsint be. Du missar inte min markering om svenskkyrklig hemhörighet. I denna hemhörighet fick jag en prästkallelse. Fler bad kanske. Men Nils tog ansvaret.
Efter denna lilla utfärd ser jag hur din text slirar. Inte bara så att jag misstror din uppgift att du bjöd till tårtkalas. Aj, jag fattar! Du bjöd, men vi andra betalade. Du sa bara att de nya kyrkomusikerna fick komma och glufsa i sig tårta. Bara en veritabel fähund skulle skriva något piggt, käckt och muntert om biskopar som bjuder till tårtkalas i biskopsgårdarna när deras uppgift rätteligen är att bjuda Livets bröd. Jag har några allvarligare invändningar.
Det är församlingsbor som ska upptäcka sin längtan och kallelsen till kyrklig tjänst
Är det inte noga taget Kyrkans ansvar att upptäcka kallelsen, den kallelse som motsvaras av en inre längtan eller av att Gud har en given mening med mitt liv? Jag kan gilla den eller inte. Faktum kvarstår. (Jer 1:4-10). Profetämnet längtade inte. Jag utgår från att han dock var helt normal i sin mänsklighet. Nu tycks prästkallelser inte hanteras särskilt väl, inte med nyfikenhet på vad Gud vill. Hade jag kommit med mina insikter nu, hade jag alltså avvisats. Jag som så många andra. Du nämner inte särskilt gudstjänsten och själavården som instrument för att utröna kallelser. Varför inte det? Verksamheter! Är du dum på riktigt? – det är min fråga när boxhandskarna är av. Du tycker jag frågat tufft. Jag har lärt mig av generalers genomgångar med regementschefer för at inta taal om ängelns hantering av Hermas Herden. Generalerna har ansvaret att se till att ledningen inte hanterar sina förband så att folk stupar, inte i onödan i varje fall. Och saligheten är viktigare, menar jag.
Profilyrke talas det om. Prästämbetet förnedrat till yrke. Du kan kanske inte din Marx och är dåligt påläst i Kommunistiska Manifestet. Det var inte din företrädare biskop Elis Malmeström. Du kanske aldrig träffade honom? Blir kallelsen till prästämbetet ett yrke går ansvaret över från församlingsvården till yrkesvägledaren, SYO-konsulenten. Och det kan vara en ogudaktig person som inte vet vad sysslan går ut på och inte tänker som kyrkoadjunkt Rune Klingert. De han ville se som präster måste vara helt normala i sin mänsklighet.
Till det borde komma önskemålet att de skulle vara helt normala i sin kyrklighet, dvs vana vid att gå i kyrkan, roade av det kyrkliga skvallret (dvs vana vid att läsa både Torsdagsdepressionen och SPT) och med håg för att läsa och resonera med kamraterna om vad de läser; Bibel, grunddokument, exegetisk och systematisk teologi, kyrkohistoria, herdaminnen men mycket mer än så. Samt utsatta för Kyrkans själavård. Jag fördjupar inte temat. Du skrev inte detta. Du borde kanske reflekterat över hurdana de gudstjänstfirande församlingar är, som rekryterar präster därför att de frigör människor i deras skiftande kallelser? Levande församlingar – för att säga det enkelt.
Du menar att ”alla Svenska kyrkans församlingar behöver en genomtänkt idé om hur församlingsbor ska kunna upptäcka sin längtan och kallelsen till kyrklig tjänst.” Vad händer då om någon upptäcker sin kallelse, men också upptäcker hur det gått till när beslut fattats i några avgörande frågor och inte utan vidare tror att politiska beslut avgöra teologiska frågor, inte frågan om ämbete, inte frågan om äktenskap? Om den stackarn kommer till dig och avvisas, vilka blir konsekvenserna för hemförsamlingen då?
”Mod att fråga, mod att dela.” Nu har jag både frågat och delat. En fråga glömde du: Vad med modet att bekänna att vi står för insedd sanning, den tro som Kyrkan stått för innan den stora omgörningen, den som åstadkom en avgrund genom Svenska kyrkan? Den kyrkliga kultur där kallelse och rekrytering står i centrum kanske i första hand skulle bli en sanningskultur och inte ett sammanhang. Lögnens rep och falskhetens lina (Jes 5:18) är dåliga rekryteringsredskap för tjänst i heligt rum.
Är det något du vill svara de änglalika läsarna av denna slända får du göra det. Jag publicerar gärna dina tankar. I själva verket är jag en av de få som noga läser vad du skriver – avhandling, böcker och artiklar lika… Också innan du blev biskop beundrade jag din kreativitet, inte minst när det gällde att klämma fram pengar från det kyrkliga till dig. Hur många fick skriva avhandling på de generösa villkor stiftet gav dig? Och dina arvoden sen…