Ann Heberlein fick till det i Expressen den 29 oktober:
”Budskapet Modéus ger är att den halva av befolkningen som röstat på partierna bakom Tidöavtalet inte är kristna. Jag förstår att lockelsen att ikläda sig rollen som en senfödd Dietrich Bonhoeffer är oemotståndlig för en prästerlig påfågel, men passande är det inte. Kontentan blir att vi som röstar höger inte har i Svenska kyrkan att göra. Jag tycker att det är ett budskap att ta på allvar och uppmanar alla borgerligt sinnade kristna att lämna en organisation som mer än något annat är en lobbygrupp för vänsterpolitik.” https://www.expressen.se/debatt/biskopen-laser-avtalet-som-fan-laser-bibeln/
En del måste nog klaras upp. Modéus är alltså Modéus II, inte I. Ettan är ”Incoming Archie” eller hur det ska sägas. Det är dock som upplagt för förvirring om vi inte håller ordning på de romerska siffrorna. Modéus II skrev alltså en text som en teologie doktor i etik kan läsa som hon läser. Det är väl ändå lite illavarslande, så pass att tårarna börjar flyga fritt i rummet, kanske.
Att benämna Modéus II ”prästerlig påfågel” och få in Dietrich Bonhoeffer i sammanhanget kan man notera och verkligen fundera över. Bonhoeffer tänkte inte politiskt korrekt, var kanske inte heller så angelägen om att tänka politiskt inkorrekt, men han ställde sanningsfrågor. Det räckte för avrättning. Bonhoeffer var samvetsstyrd och samvetet var något som han visste tillsammans med Gud . Det vetande var inte förhandlingsbart. Men inte heller riktigt populärt.
Bonhoeffer blev mer användbar efter kriget än under, om man så säger. Eberhard Bethge såg till att skriva om honom och hans skrifter (bland hans kärleksbrev till och från Maria von Wedemeyer) kom efterhand ut på tyska. En hel del kom också på svenska. Ingmar Lindstam såg till att fångenskapsbreven gavs ut. Mitt eget ex fick jag av Henrik Svenungsson när jag tog studenten. Lindstam hävdade mycket bestämt att den verklige Bonhoeffer mötte vi i fångenskapsbreven, inte i de andra böcker om den kristna tron som gemenskap i både gudstjänstliv och etisk medvetenhet. Hur Bonhoeffer hamnade i detta sällskap i just Expressen har jag för stunden lite svårt att förstå. Någon Bonhoeffer är inte Modéus II. Hur många av oss är för den delen lockade att bli avrättade för bekännelsens skull?
Heberleins slutsats är att ”vi som röstar höger inte har i Svenska kyrkan att göra”. Det är sannolikt en övertolkning av vad Modéus II menar. Med det sagt har han likväl ställt till det. En sådan slutsats skulle inte kunnat formuleras, inte ens tänks, i en folkkyrka. Så vad är det som gått snett, när Ann Heberlein inte bara fattar att det är budskapets insagda mening utan också drar slutsatsen att uppmana alla borgerligt sinnade kristna att lämna en organisation, som mer än något annat är en lobbygrupp för vänsterpolitik. Vad blir bättre av att några, 50%?, lämnar Svenska kyrkan av detta skäl? Skälet skulle då vara att Svenska kyrkan inte blivit något annat än en lobbygrupp för vänsterpolitik. Är det verkligen sant?
Påståendet bör prövas förstås. Det ska prövas genom gudstjänstfirande. Sitter lobbyn där och bedriver vänsterpolitik eller sjunger lobbyn psalmer och lyssnar till goda utläggningar av Evangeliet? Det bleklagda svaret blir ett högt och tydligt utslungat ”nja”. Klent begåvade präster kan få ur sig en hel del korrekthet som inte är vad Kyrkan i alla tider bekänt om Jesus. De fungerar som sådana där vindflöjter som Mäster i Varberg beskrev. Samtidens vind far genom dem och formar ljud.
Eftersom få kommer till deras gudstjänster och än färre av dem som kommer fördjupar sig i förkunnelsen (där finns inget djup att fördjupa sig i) återstår för dessa präster att stiga fram som Teologer. Då prövar de att säga vad som teologiskt kan sägas i tidens frågor och det är förstås rent nys. ”Teologiskt” kan vad som helst sägas, dumt, förnumstigt eller fromt. När den gudstjänstfirande församlingen inte fungerar som arena för detta, skriver prästerskapet debattartiklar om klimatet, socialtjänsten och allt vad det kan vara. Men allt ses under ett teologiskt ingångsvärde och allmogen ska beundra den vishet som här talar. Cirkelbevisen är som givna från ovan. Act Svenska kyrkan är så bra att kritiska frågor inte får ställas, biskoparna är så fina och bildade att beundran är vad dem tillkommer (Heberleins hädande förtiger vi!), organisationen står på tårna med kommunikatörer som ger folket del av Budskapet. Någon Guds egen familj på platsen, dvs församlingen så förstådd, talar vi inte om. Vi tar tacksamt emot vad som produceras och noterar att i denna producentorganisation ”jobbar som förtroendevalda”, som det heter på hemsidan för en församling i Stockholms stift. Vem kan stå emot allt detta fina? Bara fähundar, sådana som håller fast vid den gamla tron.
Är det producentorganisationen som är lobbyn? Ska jag tro det, när jag ser att denna avlönade lobby oftast inte återfinns i Herrens sköna gudstjänst? Då skulle vi väl formera oss till motstånd. Det var det vi stillsamt gjorde genom att ta fram Athanasios på rockslagsmärke, hemsida och allmän uppkäftighet. Athanasios var ju körd minoritet, som biskop upprepade gånger körd på porten men i tidens rätt korta längd visade det sig, att han hade rätt. Han lät inte den avslöjade tron tramsas bort.
En annan hållning än Heberleins är förstås att inte ge sig iväg på det enkla sättet utan ge sig iväg till kyrkan på söndagen, lyssna till förkunnelsen, inte köpa allt utan ställa frågor i vapenhus eller vid kyrkkaffet. Patrik Engellau har avslöjat sina spörsmål. ”Menar pastorn att Jesus kunde gå på vattnet?” och då slingrar sig pastorn och börjar tala metaforiskt. ”Men menar pastorn att Gud har skapat världen?” Det menar pastorn. Det har pastor för en stund sedan sagt i trosbekännelsen. ”Men är det inte väldigt mycket mer komplicerat än att gå på vatten?” Jag tror ni förstår och somliga förmår uppskatta underhållningsvärdet.
Den andra metoden är Erik Petréns. När någon sagt något riktigt dumt, dvs något påståeligt men uppenbarligen ogenomtänkt, böjde sig Erik fram och sa: ”Det var intressant. Berätta mer.” Kan också funka…
Kyrkan är en intellektuell gemenskap. Också. Rune Imberg gav sig till att i Världen idag publicera ett Litet Hägglund-lexikon, dvs begrepp som den stillsamme professor Bengt Hägglund använde sig av i det akademiska: ”Anmärkningsvärt” var ett mycket starkt negativt uttryck. ”Intressant materialsamling” innebar att det saknades reflektion och analys. ”Träffande” var ett starkt positivt ord. Om man som svar på en idé fick ”jaså” var det ett nej. ”Oklart” var starkast tänkbara negativa omdöme. Man behöver inte läsa Hägglunds lärda verk för att få dra nytta av Runes Hägglund-lexikon, menar jag.
Själv har jag slitit med frågan vad en avstavad ärkebiskop ska kallas. Emerituslön uppbär ingen, emerita eller emeritus blir därför oegentliga uttryck. Kanske är begreppet ”pensionistbiskop” användbart. Eller ”senilitetsbiskop”? I Antjes fall blir det betydligt lättare. Hon kan presentera sig som ”ärkebiskop innan”. Då tror jag vi löst problemet för samtliga pensionerade ärkebiskopar. Wejryd är också ”ärkebiskop innan”. Biskoparna då? Hur vore det med ”stiftsbiskop innan”, jag menar, kunde vi hållas med stiftsjungfrur så…