Sommartiden tog slut och Antje la ner staven. Vi går ut i de mörkare tiderna sålunda. Då krävs motstånd. Jag har ett förslag till slagord att använda. Först en demonstrationsansvarig och sedan allt folket:
– Vad vill vi ha?
-Väckelse!
-När vill vi ha den?
-Nu!
-Med vem ska den börja?
-Med mig!
Kan ni föreställa er den gudstjänstfirande församlingen skandera? Vi har kanske för lite av demonstrationskristendom när allt kommer till allt? Och för lite MPA, Med Personligt Ansvar. Vi har för lite av kritiskt tänkande också.
Jag struntar i avstavningen. Det behövdes alltså ett tjog biskopar, oräkneliga körsångare och en del andra medverkande, inklusive en same och en finne, för att Antje skulle sluta. Sett till klimatfrågan och transporterna vill man gärna – eller inte – veta vad det hela kostat transportmässigt , både i penningar och för klimatet. Hade vi haft en kyrkojournalistik värd namnet, hade vi också fått oss besked om hur Sundby, Werkström, Weman, Hammar och Wejryd avstavats. Var det inte helt stillsamma händelser? Jag minns dem så. De tidigare ärkebiskoparna var nog mindre fullfjädrade narcissister, det är min arbetshypotes.
Jag säger inget om avstavningen, men jag undrar om inte Antje missat vilken Lasaros det var som gett upphov till ordet ”lasarett”. Var det inte den andre. han som fick sitta i Abrahams knä? (Lk 16) Jag flyttar mig bort från Antjeborg.
Jag ser vänliga och välvilliga präster i kyrkolivet. De säger vad de tror ska sägas. De glömmer att fråga – inte vad som passar utan vad sant är. Och de anpassar sig kvickt. Elpriset gör att folkkyrkan flyttar in i församlingshemmen och bokstavligen överger fädernas kyrka. Så kan de i grunden frikyrkliga göra utan problem. Denna kategori befolkar Svenska kyrkan som kyrkoherdar och diakoner. De kan identifiera de sanna kristna. De kan inte i egentlig mening förstå folket. Deras fromhet står i vägen. Och det är en fromhet som a priori bannlyser alla kritiska frågor och reflektioner som uttryck för bristande tro eller till och med vantro – för att inte säga otro oh bristande helgelse. Hos andra! Hos de kritiskt reflekterande!
Förr i världen fanns det kyrkojournalister i svensk dagspress. De hörde allt skvaller, de kunde sortera och de kunde rapportera. Vad mer är: de kunde fråga och ibland ifrågasätta svaren de fick. Nå, de kunde driva kampanjer också. Josef Lundahl och Curt Jonasson på Svenska Dagbladet, PD Lindeberg, Pedel, Sydsvenska Dagbladet Snällposten, Hans Greén, Dagens Nyheter, Åke Svensson. Smålandsposten, Bengt-Ingvar Ekman, Borås Tidning och naturligtvis Kess Söderström på Göteborgs-Posten anmäler sig i mitt medvetande. Kess fick ägna sig åt annan journalistik när det stod klart, att han drog andra slutsatser av det han granskade än vad som redaktionsledningen fann önskvärt. Kess är den ende journalist jag sett i kyrkomötet som gick till läggen, dvs kollade bibelord för att se om det som sades stämde.
Fanns inte Nils-Gösta Ekman på Stockholmstidningen också? Jo. Han var megafon åt socialetiska delegationen och skrev ledare på underlag som Karl-Manfred Olsson försåg honom med. Samma metod användes när Per Grevér skulle skriva propagandaboken Statlig kyrka – andlig styrka. Per Grevér var uppburen tv-journalist på den tid vi bara hade en tv-kanal. Det satt ett litet gäng på Diakonistyrelsen och hade definierat onda och goda, svarta och vita. Ekman drog präster i smutsen. Han blev sedermera romersk-katolik och förstod att han smädat seriösa präster och utsatt dem för populasens misshag. Det var så dags då. Om detta kan man läsa i den bok Kerstin Elworth var redaktör för, Värstingkristna i drevet.
Skillnaden blir tydlig: fackjournalister ersatts av frilansare. Journalister som ska ge sig in i kyrkofrågor har inte någon tillräcklig kunskap. De upprepar felfrågorna, som det där om Kyrkan ska vara politisk och så frågat är förvirringen i full gång. Den senaste frågan är det som kallas ”Svenska kyrkans dilemma”. Vilket då? För medelklassig. Det hade Kristina Lindh fattat men egentligen är det den fråga som ställdes också på 50-talet. Att ingen ärkebiskop varit så hatad som Antje kan knappast vara sant.
Johannes Gerechini (1408-1422) var värre utsatt och ärkebiskop Yngve Brilioth hängde ut honom som både våldtäktsman och dråpare. Gerechini var så hatad att han fick lämna Sverige, kom till Island och där fortsatte han med den invanda livsstilen så pass att han dräptes. Ärkebiskopen höll sig i altaret, men islänningarna bar ut honom och dränkte honom. Alla islänningar är släkt både med den pilske ärkebiskopen och hans mördare. Gustav Trolle var väl också rejält hatad? Jag läser påi Rhyzeliii Stichs- och Biskopschrönika, första delen, tryckt 1752 i Linköping, där Andreas Rhyzelius var biskop. Antje ska nog inte klaga. Det kunde ha varit betydligt värre. Gerechini skulle kanske ha uppskattat om Kyrkan varit lite mer medelklassig och inte brutalt bondsk?
Talet om hatet mot Antje inte bara upprepas utan blir självklart att delar av detta hat har handlat om ren misogyni. Där fick Johanna Andersson, Annika Borg och Helena Edlund… Den där Lindh är en djuping. Hon vet: ”Inför Gud finns varken biskop eller präst, bara människan och hennes törst.” Nog finns biskopar och präster inför Gud. De ska redovisa hur de förvaltat sina ämbeten. Mirum est si sacerdos salvetur, som ni – men inte redaktören – vet. Läs själva om ni inte redan har gjort det: https://www.svd.se/a/pQWoGR/svenska-kyrkans-kriser-under-arkebiskop-antje-jackelen
Jag kan nog likväl inte släppa gårdagens stora händelse; Antjes avträde. Grejen är ”tillsammans”, så mycket begrep jag. Men grundproblemet förstod jag också. Antje beskriver aldrig Jesus som Frälsaren. Han blir ett exempel på något större och finare och detta ska stofferas på främmande språk, sydsamiska och spanska. En min vän hörde gudstjänsten i radio och fattade bokstavligen – nada. Frågan hade kunnat ställas inte som en fråga hur en katedralkan byggas om inte tillsammans utan som fråga varför katedralen byggdes, den i Uppsala och många, många andra. Det måste vara ett stort ärende som bygger katedraler. Så frågat handlar det mer om Jesus och först långt därefter om detta omskrutna ”tillsammans”. Jag säger inte att min vän hade fel – han som inte fattat ett jota av läsningar på andras språk och menade, att vilket statsråd som helst kunnat tala som Antje gjorde. Ni får läsa själva. Och fundera över det där tjoget biskopar, som inte hade något bättre för sig än att häcka i Antjeborg. Firade de? I så fall vad?
https://www.svenskakyrkan.se/nyheter/arkebiskopens-avskedspredikan-tillsammans
Frågan ställdes: förklara för mig vad hon i predikan menar med ”Det jag brustit anförtror jag er generositet”.
Jag kom inte på något bättre än att det är samma språkspel där ”ursäkt” till samerna ersätter bönen om förlåtelse. Rätta mig gärna om jag har fel. Men medge att det – innehållet obesett och oförklarat – låter fint.
Nej, nu tror jag vi ska dra frågorna och svaren om vad vi vill ha.
– Vad vill vi ha?
Och ska själva tillsammansskapet läggas ut kanske det kunde handla om communio sanctorum?
Jag har läst Caroline Krook i Svenska Dagbladet denna morgon. Texten bygger på hennes bidrag i festskriften till Antje. Det är nog en bok jag måste läsa för er skull… Carros text i SvD håller inte för en kritisk granskning. Det är förstås lärorikt. Så lite har hon fattat.