Orubricerat

Besked om dödsfall kan man inte undgå att få. Vänliga och omtänksamma människor kanske ringer eller skriver för att berätta om nyss timade dödsfall. Om inte så finns Svenska Dagbladet och berättar alltså att Birgitta Rengmyr Lövgren och Sten Edgar Staxäng dött. Båda var profiler. Båda hade bevarat sitt sunda förnuft och såg vad som övergår Svenska kyrkan. Båda var sådana om vilka jag måste säga, att jag fått röna deras omsorg. Jag får citera prosten Pehr, när vi gick över Södra kyrkogården efter kyrkoherde Erik Hallengrens begravning: ”Alla snälla människor dör. Snart är det bara du och jag kvar.” Numera nödgas jag konstatera att prosten Pehr är död, han också. Alla snälla människor dör.

När någon är död brukar vi väl minnas tillbaka, skratta lite åt glada minnen och allt det där. Hur vore det om vi också skulle ge oss till att försöka analysera vilka gåvor den som nu dött kom med till oss? Jag tänker att det borde vara en gemensam samtalsuppgift och slår gärna ett slag för gravölet. Då styr vi lite försiktigt bort från personen för att se det andra, men glömmer inte att människor vi håller av är Guds gåvor till oss – och att de just därför kom med gåvor till oss. Vi kan inte anta deras identiteter. Men några kan förstå att de fortsatt ska förvalta gåvorna de nu döda kom med. Klarsyn, humor, goda repliker, social kompetens, kyrkokritik, omtänksamhet, förnyelsesinne – you name it.

Birgitta och Sten Edgar hörde till dem som gärna red. Red spärr mot dumheten alltså. Ingen av dem hade imponerats av Antjes repris på ursäkt till samerna. Antingen har den redan framförda ursäkten accepterats och då är allt frid och fröjd. Annars har den inte accepterats. Då har samerna problem, inte Antje, inte Svenska kyrkan. Och den här sortens problem löses inte genom ännu en ursäktshappening – denna gång i Luleå domkyrka. Är det som bekänns, – oklart i vilken personlig mening Antje från Tyskland är skyldig, men det kan vara det där med Himmler även om Antje inte var född då – verkligen möjligt för någon av oss att bekänna eller bara hitte-på-skuld? . Ska hon be samerna om ursäkt på mina vägnar, kan hon lägga ner omedelbart. Jag tror inte på kollektiv skuld för att rasbiologerna gått på skalpjakt och snott skelett. Jag har inget med den saken att skaffa. Vill Antje nödtvunget ha några grupper att be om ursäkt, kan jag komma med några näraliggande förslag. Men tro mig, där vill Antje alls inte be om ursäkt. Skulden för Svenska kyrkans verkliga och nutida skamlöshet, sveket och lögnen, vill hon alls inte ta i.

Jag ska inte definiera skillnaden mellan en ursäkt och en bön om förlåtelse. Det vore kanske innovativt att i högmässan införa en ursäktsbön? ”Gud, om du blivit ledsen på mig för något den gångna veckan, ber jag verkligen om ursäkt.” Det är en lysande ursäktsbön. Den lägger hela ansvaret på Gud och inget på mig. En vacker bön, förstås. Men jag säger som syster Kerstins moster: ”Det är inget jag vill rekommendera!” Det var Mosters återkommande replik inför vanvett i världen.

Vi kan nu återvända till Kalmar och fd kyrkoherden, som fick 1.2 miljoner för att sluta. Kyrkorådet fattade föga av vad som hände. Tidningen Barometern kör med låsta artiklar men så mycket står klart, att någon dokumentation kring utköpet inte går att få. Det blir idiotiskt. Den gamle skolmannen Jan Arvidson, kyrkorådets vice ordförande, har fullt förtroende för ordföranden Victor Ramström. ”Det finns ingen anledning till något annat”. Nu undrar nog en häpen allmoge om Arvidson är riktigt klok. Hn ska nog betraktas som klok för sin ålder. Nästa gång han, den gamle borgaren, fyller jämnt, fyller han 90. Borgarklassens diskreta charm ligger nog i klassens förmåga att hålla sig okunnig.

Nå, vi har den gamla bolsjeviken Birgitta Axelsson Edström, som på folkfrontsvis nu frontar i ÖKA. Hon ”är tydlig med att hon inte kände till innehållet i överenskommelsen man utesluter inte att inte att andra i arbetsutskottet haft mer information än hon själv.” Kul, riktigt roligt. Så mycket har hon nog insett, att det inte finns några beslut som gett ordföranden uppdraget att förhandla fram en överenskommelse. Varför hon ska sitta okunnig, kan man fundera länge över. Jag tycker att de gamla bolsjevikerna var bättre på att förstå skumrask än Birgitta Axelsson Edström.

Vi går vidare. Eva Jarstad, S, ”säger att hon tycker det var bra att kyrkorådets ledamöter inte fick veta något.” Hon preciserar: ”Strålande bra”. Men hon anger ett skäl till att Wänehag får gå. Han har inte satt ner foten där det behövdes, inte skött sitt ledarskap. Eva Jarstad är inte purung,  ett betydande antal år ung  alltså, men damers ålder ska i vår kultur inte anges. Den gamla dayumen vet alltså mycket. I andra sammanhang finns det väl genomförda utredningar för att dokumentera fel och försummelser på arbetsplatsen. Jarstad vet – för hon har väl hört, kan tänka. ”Jag vet, jag har själv hört det berättas!” som prosten Pehr brukade säga. Jag förnimmer åldrad socialdemokrati i Kalmar år 2022.

Inte blir det mycket bättre med Jens Ison Thoor från samma parti. 68 år gammal, 68 år av förfall, kan en kyrkokristen med självkännedom tänka. Han ”meddelar att han är är motståndare till att vissa saker blir offentliga”. Som hur offentliga kyrkomedel används, alltså? Håll i er nu. Jag citerar från Barometern: ”Han var ovetande om att Svenska kyrkan arbetar efter samma princip som svenska myndigheter, offentlighetsprincipen.

– Jag blev snopen över att det inte är som i ett privat företag eftersom man skilt (sic!) kyrkan från staten. Men jag och arbetsutskottet har varit informerade hela vägen genom det här…” 

Han verkar sannerligen inte välinformerad, Jens Ison Thoor om ni frågar mig. Att Birgitta Axelsson Edström – eftersom arbetsutskottet informerats hela vägen – inte visste något, kan förstås en åklagare göra stort nummer av. 

Min bedömning efter mer än 30 år som präst i Kalmar är att intelligensnivån i det kyrkokommunala  fortsatt i snitt är som den brukar vara. När de begåvade kyrkliga väljs in, väljs lika många obegåvade okyrkliga in. Snittet blir som det blir. Men vad ska man säga? Man ska väl fråga vilka som drar i trådarna så att marionetterna sprattlar.

Min kyrkoavgift erläggs inte i Kalmar. Jag hör alltså inte till dem som måste reagera mot att behandlas som en mindre vetande, dvs en som inte ska lägga sig i. Men jag vet hur politiker av detta slag fungerar. Det är inte helt okänt att socialdemokrater fungerar så. Minns IB-affären. Minns Geijer-affären. Men ska Kalmar pastorat ha det så? Borde inte kyrkopolitrukerna få svettas rejält nu? Och Victor få gå, förstås. Posk kom till för något annat och ädlare än det den anställde Victor Ramström står för. 

Peter Wänehag då? 17 år som kyrkoherde och så får han gå efter anklagelser ingen prövat, ståndrätt i kyrkorådet utan bisittare. Fanns ärendet ens på dagordningen? Fanns något skrivet underlag? Han har inte satt ner foten, heter det. Nej, det kan vara sant. Denna hans förmåga var det som en gång gjorde honom till kyrkoherde i Kalmar och senare kontraktsprost. Ska kreatörerna inte stå fram nu – eller i varje fall ställas till ansvar? De fick en kyrkoherde av det slag de önskade, en som inte skulle ställa till med något, och nu ska den mannen kränkas just för att han inte ställt till med något. 

Har Modéus II ett ord att säga nu?

Det finns de som gärna vill veta om det kommer någon förklarande artikel i Barometern, en insiktsfull drapa han satt ihop oss andra till klarhet och kunskap. Annars kanske det finns någon som passar på att anmäla Victor Ramström för grov oredlighet och efter anmälan sedan går ur Svenska kyrkan med besked att han eller hon inte vill vara med och legitimera skumrask. Helt enkelt sätter ner foten, som det heter. Det är ju så man ska göra…