Annika Strandhäll gjorde sig på det som kallas ”sociala medier” lustig på Värendsdräktens bekostnad. Den bars av Julia Kronlid, jag tror att hennes mormor kom från Värend. Statsrådet Strandhäll borde nog läsa på om Värends hjältinna Blenda, då skulle hon stämma ner tonen. I Värend har för övrigt översåtar i Stockholm inte så gott rykte, det är sedan Nils Dackes dagar. Strandhäll borde fnissa lite försiktigare med andra ord. Och socialdemokratiska damer från Kronobergs län kanske har anledning markera lite bestämt nu? Håna inte vår folkdräkt!
Men kan man inte rent estetiskt tycka att dräkten, som är snygg, har en huvudbonad som närmast ter sig anskrämlig? Nå, det finns moderna hattar av det slaget också, kolla i England. Inte mobbar man engelska damer med karibiskt ursprung för det när det ringer till högmässa i Lewisham, t ex.
Julia Kronlid är en snäll och omtänksam kvinna, jag tror den saken är odisputabel. Hon skulle ställas ut som en underlig person. Hon tror nämligen vad som varje söndag bekänns i Svenska kyrkan. Gud är himmelens och jordens skapare. Gud har skapat allt vad synligt och osynligt är. Så säger sig präster och biskopar tro. Varför störtade de inte fram till Julias försvar?
Annika Hirvonen, MP, talade i kammaren. Hon var helt klart emot Julia Kronlid. Det får man förstås vara, vi lever i ett på papperet fritt land. Hon talade så länge på temat att ”slippa rasism och diskriminering på grund av religion och hudfärg”. Detta var en rätt vi har, sa hon. Hon röstade inte för att ”rasismen och abortmotståndet ska få plats i talmanspresidiet även i Sverige” genom acklamation. Hirvonen ville nu nödga parlamentarikerna att välja sida. Sedan kom det: Att lägga ner våra röster är otänkbart: ”Som det så klokt har sagts om ondskan är det farligaste inte de ondas ondska utan de godas tystnad. Vi tystnar aldrig.”
Det var här jag fick vända mig till riksdagens informatörer och be att få Hirvonens tal i utskrift. Sa hon verkligen så? Det gjorde hon alltså. Hon var god. Julia stod för ondskan, var i egentlig mening Ondskan personifierad. Det var då jag blev rädd. Inte för Julia Kronlid men för Annika Hirvonen.
Det måste ha varit rätt länge sedan Annika gick till bikt och uppenbarligen har hon missat det allmänna skriftermålet på söndagen också. Det hör till det farligt totalitära att sortera människor i onda och goda och själv, som av en händelse, hamna på den goda sidan. Med denna uppdelning är det närmast en moralisk skyldighet att stå Ondskan, dvs de Onda, emot. Detta blir det mest djävulska av allt, skulle mina gamla lärare i teologien säga.
Jag vet inte vad partiledarna sagt, fattade de ens vad Hirvonen sa, varsnade de inte faran eller såg de den inte ens komma?
Bland utpekade syndare befinner sig också kyrkoherden Annika Borg i Karlstads stift. Det var Heinz Jackelén som vid bokmässan 2019 uppsökte tidskriften Axess monter för att protestera mot tidningens monster, nämligen krönikören Annika Borg. Han gjorde en repris i år igen och ville ha bort Annika som krönikör för att alls läsa tidskriften. Greppet var detsamma: styr på person, inte på sak. Hon är den onda. Gör er av med henne… Jag tror att här illustreras hur farligt det reformerta är och hur långt från det evangeliska det tänks i Antjeborg.
Då kanske det trots allt blir tid att läsa Antjes högtidstal, inte predikan nota bene, vid Riksmötets öppnande. Det är idel lagiskhet. Det finns fem farliga P:n som sprider sitt gift: polarisering, populism, protektionism, post-sanning och patriarkat. Till detta den allt tydligare klimatkrisen. Det är så tråkigt, att bara en nyhetssändning i Rapport eller Aktuellt kan slå denna ansamlade dysterhet – men vi har tillgång till motkrafter:
”Vi kan motverka polarisering genom att vinnlägga oss om en sund stridskultur på alla nivåer. Vi kan motarbeta populism genom saklighet och protektionism genom samverkan. Sanning behöver ersätta post-sanning och genom att satsa på samhörighet kan vi övervinna patriarkala strukturer som på många håll hindrar kvinnor och barn och i slutändan även män från att leva fullt ut.” Dessa enkla analyser finner jag närmast pinsamma. Kan inte Antje tänka djupare om synden? – det är den busenkla frågan. Svaret är nog ett ”nej”. Motmedlet mot Antjes oration är väl att kolla hur hon själv står för dessa ideal. I Svenska kyrkan är de bara munspel. Var är den sunda stridskulturen i Svenska kyrkan, var sakligheten/samverkan, var lidelse för Sanningen (mitt ord är Sanning!) och snacket om patriarkala strukturer låter minst sagt egendomligt i Svenska kyrkans kvinnliga maktstruktur – med alla dess begränsningar som gäller i en sådan. Ordbajsandet är besvärande. Det får jag skriva, men sannolikt inte de som är i tjänst. Där gäller tydligt otydliga regler för hur man får uttrycka sig.
Jag antar att ni läst Susanne Wigorts Yngvessons gästledare i Torsdagsdepressionen, https://www.kyrkanstidning.se/ledare/gastledare-banal-etik-och-misstanksamhetens-kultur-i-kyrkan Själva dokumentet drar jag mig med hjälp till minnes. Antje hade sagt ”Han måste stoppas!” och det var Bloggardag som avsågs. Inskränkningarna vad gäller yttrandefrihet var betydande, men socialdemokraten Marta Axner i kyrkostyrelsen vägrade i den vändning arbetsutskottet föreslog. Själv avnjöt jag tillställningen för när jag satt i rummet var det lite pinsamt. Något sa jag väl. Alla visste men det kunde styrelsen förstås inte tala öppet om. Resultatet blev efter ytterligare ett varv i arbetsutskottet, en omfattande och oprecis text, dvs idiotiskt från början till slut. Det är denna text som kattrakas i gästledaren. Förgörande blir egentligen blotta citerandet från dokumentet:
”Misstänkta fall rapporteras till närmsta chef, HR-chef eller till uppdragsgivaren”. På norra Öland har jag ännu inte hittat några misstänkta fall att rapportera. Men, allvarligt talat, vad är det för misstänksamhetens förgörande struktur som etableras i samhälle och därmed kyrkostruktur? Är det inte DDR-stuk på det hela? Eller det västtyska Berufsverbot, som kunde drabba också en brevbärare, som var statsanställd och kunde vara just ett misstänkt fall att rapportera till närmsta chef, HR-chef eller till uppdragsgivaren.
Idén om öppenhet verkar på det hela taget bättre. Då får jag väl öppet skriva, att jag är emot det totalitära. Rapportera detta till närmsta chef! På tal om patriarkatet, är inte de fenomen vi nu begluttar något vi känner igen från skolgården, där en flicka i flätor springer till fröken och säger ”Kalle säger fula ord!” Matriarkatet är verkligt. Synden också. Den är inte könsbunden.