Vi vet inte valresultatet ännu, men Sverigedemokraterna gläds. Med risk att verka tjatig, men det är en risk jag väldigt gärna tar, kanske vi ska reda ut den nära relationen mellan Svenska kyrkan och Sverigedemokraterna. Nära relationer? Tja, vad annat har misteln på eken om inte en nära relation? Det var nämligen Svenska kyrkan som försåg SD med arena, tid för partibygge och –pengar. Initialt var våra kyrkoavgifter en inte föraktlig del av partikassan! Det berodde i sin tur på naiva socialdemokrater och lika naiva biskopar.
Jag ska självfallet misstänkas tala i egen sak – men jag talar också i Lars Ekblads (RIP) sak. Vi varnade för ett valsystem som skulle ge möjlighet till politiska partiers engagemang i Svenska kyrkan och partipolitisk styrning uppifrån – inte från församlingsplanet. Vi ville ha indirekta val till kyrkomöte och stiftsfullmäktige, dvs församlingsrepresentation. Det system Torgny Larsson, s, ville ha, tänkte han kunde gynna det egna partiet, vilket det självfallet kunde om det nu var partiet som var kyrkoherden Larssons prio 1. Faran från höger såg han inte, än mindre faran att Svenska kyrkan kunde bli arena för främmande intressen. ”Vi såg det inte komma”, som mantrat lyder i dessa sammanhang.
Nu ska inte Torgny Larsson ensam hängas ut. Ärkebiskop KG Hammar, och biskop Lars Eckerdal såg inte heller faran eller bedömde det som utsiktslöst att stå Larsson emot. Alltså fick vi det valsystem som gjorde det möjligt att ta sig in i kyrkomötet med en partipolitisk agenda.
Det dröjde inte länge förrän Sverigedemokraterna kom in i kyrkomötet, partiets första nationella arena. Partierna var överens om att SD-arna inte skulle utskottsplaceras. Det gav dem möjlighet att lyfta riksdagsmannaarvode och gruppanslag utan att de behövde möda sig i utskott. Den första mandatperioden betydde det kanske inte så mycket men när Björn Söder kom med, fick han och kamraterna mycket egen arbetstid. De tog vara på den.
På morgonen kunde ledamöterna använda kyrkomötets datorer för att bedriva politiskt arbete (läsa på nätet…) och sedan tror jag Björn Söder mönstrade skarorna för att dra upp linjerna för det fortsatta partiarbetet. Att partiet fick ekonomiskt stöd för denna insats från Svenska kyrkan är givet. Alla grupper får bidrag. De partipolitiskt obundna använde pengarna för kyrklig fortbildning, minst sagt. Den studieansvarige var idog. De som valts till det så kallade kyrkomötet skulle komma från sina uppdrag lite mer välorienterade än när de for hemifrån, det var tanken. SD orienterade sig i stället i det politiska landskapet. Övriga politiska partier såg till att ha små konferenser på det egna partiets kursgårdar. Pengarna från Svenska kyrkan gick till partiernas kassor och hur mycket kyrkligt det egentligen blev av medlen, gick aldrig att få klarhet i. Tro mig, POSK-arna försökte.
Man kunde tänkt sig att någon tidning gjort en ekonomisk granskning och undersökt hur mycket pengar Svenska kyrkan på olika nivåer stöttat SD med under årens lopp.
Man kunde också tänkt sig att någon tidning gjort en moralisk granskning. Hur uppträder de kristliga mot SD? Som mobbare, förstås. Det var, menade jag, som trädde upp i talarstolen, ovist att inte utskottsplacera SD-arna. De fick alltså betald egentid. Det var jag emot. De fick inte heller någon rimlig insyn någonstans i de beslut som förbereddes i utskotten. De var paria. Bara utifrån egen kraft skulle de få plats. Tanken att ett politiskt parti kan kramas ihjäl genom att komprometteras på grund av kompromisser, uppstod aldrig. I det kyrkliga var det i stället det politiska mönstret som kritiklöst togs över.
SD har inte prästers och diakoners sympati, kunde Torsdagsdepressionen avslöja. Det funderar jag också över. Säger det mer om Svenska kyrkan än om SD, dvs har Svenska kyrkan blivit en fruntimmersarena där marsianska värden och värderingar inte kan få plats? Är män från Mars och kvinnor från Venus – i så fall bör Svenska kyrkan detaljstuderas och kritiska frågor om värderingssystemen ställas. Är det evangeliet som styr värderingar eller helt andra faktorer? Jag frågar. Och är det ett problem att J.A. Eklund, som Johan Sundeen skrivit avhandling om, nog inte riktigt trivs i det moderna kyrkliga av idag? Hans psalm Fädernas kyrka sjöngs vid en konfirmation och en av papporna anmälde nog prästen – om jag minns rätt – för att han haft med en SD-psalm vid tillfället. Prästen ångrade sig publikt förstås.
Flytta aldrig. Mycket ska röjas, rensas kallas det. Här har du ditt liv – i soppåsarna. Jag gör motstånd så mycket jag förmår. Vi ska ha bokbål, har frun bestämt. Några vänner får hjälpa till att packa böcker och bjuds på bål. Det gäller bara att komma på ett bålrecept som är så beskedligt att vännerna förmår fullgöra värvet. Jag tror ni förstår problemet. Men jag klagar inte. Valtjatet står mig upp i halsen. Inte minst som jag förnimmer att statstelevisionens redaktörer tydligt tagit ställning. Hur ska jag då veta att det jag hör är sant?
Men vad har hänt med det socialdemokratiska partiet? Har det broilats fram nya generationer av ”Kula Bengtsson-märke”, sådana som i utsatta lägen inte tänker självständigt utan karriärmässigt korrekt? Kula blev kommunalråd. Det kan man bli om man är sådan – men då i ett politiskt parti som ideologiskt eroderas. Tror jag. Tralala. Då blir det tid för sådana politiker som uttalar sig begåvat inför nya fenomen och först säger ”det vägrar jag tro” och sedan ”vi såg det inte komma.”
Nänä. Maktpartier måste ha örat mot marken, simma i folkets flodvåg som ordföranden sa. På ett sätt gäller detta kyrkor också med det tillägget, att de måste ha ett öra för att höra vad Herren säger också. Evangeliet innefattar också profeterna, påpekar kyrkofadern Ignatios någonstans.