Visst roade mig Smålandskompostens Fredrik Haake när han skrev om Svenska kyrkans gränslösa ihålighet. Inte bara att han beskrev det polyamorösa utan också detta, att de som startat debatten var ”två kvinnor verksamma i kyrkan”. Nå, var inte en av poängerna att de var kv*nnl*g* pr*st*r? Visar de inte upp vart den gnosticism, som följde med ämbetsbeslutet 1958, har fört oss? Det hade Anders Nygren, professor och biskop, nog menat. Svenska kyrkan har växlat in på främmande spår. Finns någon annan rimlig och hyfsat heltäckande förklaring?
https://www.smp.se/ledare/svenska-kyrkans-granslosa-ihalighet-582eb37b/
Ledartexten tar upp ett antal frågor som bär långt och som kyrkoledningen nog bör svettas över ett tag. Själv förleddes jag som vanligt att tänka över sådant jag inte riktigt begriper. Är det, som påståtts, skillnad på kvinnligt och manligt tänkande och vi ser och förstår i den polyamorösa frågan?
En man ser att det är si och så med sexualmoralen i landet, ser äktenskap upplösas och ser seriell polygami till skillnad från den polygami som rådde i Hottenmtottenland. ”Det är som det är”, säger en man då, gillar inte – men vad kan man göra? Kanske uttrycker ett sådant tänkande, som måhända ska uppfattas vara manligt, en ovilja att ta itu med problem, men det kan lika väl vara insikten att ”kanhända att det blir bättre, men bra lär det aldrig bli” och därför är det bara i akuta nödfall en man ingriper. Det finns betydande svagheter med denna hållning, det är inte dem jag tänker diskutera. Jag vill renodla ett tankemönster. Är mönstret i grund detta: ”Hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete!”
Kvinnligt tänkande var förr i världen bestämda moraliska hållningar, När dessa hållningar inte lika enkelt kan torgföras återstår möjligheten att reglera. Vi ska alltså få en lagfäst ordning för det (de?) polyamorösa, som på intet sätt ska behöva känna sig som moraliskt klandervärda. Det kvinnliga tänket tar bort betyget ”underkänd” av precis detta skäl. Och det är väl uppenbart att vi fått en kvinnlig kultur i det offentliga, skola, socialvård och polisväsende lika. Mjuka värderingar ska gälla. Kanske ska de uppfattas vara uttryck för relativism, och det är de nog när vi ser till de eventuella tankar som ligger bakom, men främst är de relationella. I verksamhetsplaner och policydokument kan de mödor, som ligger bakom att ingen ska hamna utanför, utläsas. När det manliga tänkandet säger att tron inte är var mans – men inte gräver djupare i detta konstaterande – kommer det kvinnliga tänkandet att fokusera på att något missförstånd måste föreligga, för tron är ju så bra att alla egentligen vill ha den.
Jag kan fortsätta fundera. ”Störst av allt är kärleken” heter det i varje Pride-satsning. Det står så i Bibeln, får vi veta. Men det är ljug. Det manliga tänkandet, fundamentalistiskt till sin art, går till läggen och texterna: ”Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa re, och störst av dessa är kär leken.” (1 Kor 13:13) Är det kvinnliga tänkandet och den kvinnliga kulturen särskilt utsatt när det kommer till fromma bedrägerier, sådant som låter vackert men inte är det? Evas ursynd – är den just kvinnlig?
Är den manliga synden att inte engagera sig? ”Det är som det är” och inte mycket att bråka om.
Har jag nu skrivit något annat än att människan är skapad till kvinna och man och just så Guds avbild? Jämställd betyder att vi är ställda bredvid varandra, mer inordnade i Kristus än över- och underordnade. Om det här inte fungerar, blir det särkulturer. Och den kyrkliga särkulturen blir kvinnlig (vilket har med sociala förhållanden från 1800-talet att göra) med alla de konsekvenser som följer därav, bl a den att män alieneras från denna kyrkliga kultur ,som ska vara öppen för alla men som sannerligen inte är det. ”Kom som du är men bli som vi”-modellen kanske likväl inte är så inbjudande.
Frågan om det polyamorösa visar hur det teologiska skiftat från det intellektuella som bas för tänkandet till det emotionella. Intellektuellt var det viktigt att gå till Skriften, studera hur Kyrkan argumenterat i denna och liknande frågor samt att förstå vår tids sociala förhållanden, dvs begripa hur frågor plötsligt blir aktuella. Emotionellt behövs inget av detta, vi följer vad som känns bra eller kanske bäst. I båda fallen ber man kanske. Men hur? Frågan är inte oviktig, inte heller illvillig. Vi kan be så att tillvaron osäkras inför Guds majestät eller så att tillvaron säkras just inför detta majestät, dvs så att vi kan göra som vi redan bestämt oss att göra. Levande Gud kan bli en Tam-Gud.
Jag antar att de flesta inte lagt märke till att jag i denna slända har skrivit ett jämställdhetsmanifest. Men det har jag. Allt var gott utom det där att mannen stod ensam mitt i den gröna spenaten. Det var inte bra. Två perspektiv behövs liksom ett kyrkoliv på sådan distans till samtiden och samtidens slagord att Lögnväsendet kan demaskeras.
Jag vaknade tidigt i dag, satte mig min vana trogen med tidningarna vid köksbordet och funderade därefter kring det kyrkliga. För inte särskilt länge sedan genomgick studenterna en teologisk utbildning. Numera är den religionsvetenskaplig. Förr höll någon präst det som var tänkt att vara en teologisk oration vid prästmötet. Nu? Präst- och diakonmötet i Växjö var nog annorlunda upplagt och försäljningen av teologiska böcker inte anmärkningsvärt stor – som jag kunde se saken. ”Ett kloster utan böcker är som en rustkammare utan vapen”, hette det. Så vad är det vi bevittnar när arbetslagen knappast är kända för sin teologiska reflektion ihop med Kyrkans stora intellektuella? Kanske är det enkla svaret att sådant inte längre behövs. Referenspunkterna till det som var och gav oss Kyrkan i Sverige, Ecclesia Svecana, är kunskaper för nördar och utan bäring på det vi nu sysslar med. Det kanske är denna gränslösa ihålighet vi egentligen borde tala om och därmed få grepp om vad som har skett och sker? För denna analys behövs förstås böcker och kritiska perspektiv för intelligenta samtal där kvinnor och män bidrar.
Jag vet att jag renodlat /och varför inte göra det?/ så det är väl tryggast att markera att emotionell intelligens är lika viktig i den kyrkliga reflektionen som intellektuell. Bortom könsstereotyper står insikten att allt i skapelsen var bra – utom den där enastående mannen, som inte borde stå där ensam och allena. ”Som man och kvinna skapade han dem (1 Mos 1:15) och samhörigheten mellan kvinna och man är grundläggande: ”Det är därför en man lämnar sin far och sin mor för att leva med sin hustru, och de blir ett kött.” (1 Mos 2:24)
Förresten. Samma sol som lyste över Adam och Eva lyser denna morgon över mig. Vad ger ni mig för det?