SD-arna Jimmie Åkesson och Aron Emilsson, den senare kyrkvärd, kyrkomötesledamot, kyrkostyrelseledamot mm, skrev i Aftonbladet och tackade för samfundsledarnas brev till partiledarna. De var inte bara tacksamma. Jag ger hänvisningen till de två debattinläggen här så får ni orientera er bäst ni kan. https://www.aftonbladet.se/debatt/a/P9m6LR/lat-kyrkan-fortsatta-vara-kyrka-akesson
Åkesson och Emilsson skrev: ”Svenska kyrkan [har] i allt högre grad utvecklats till en vänsterliberal opinionsbildare”. Förstår jag analysen rätt, är förklaringen till denna utveckling ”decennier av socialdemokratiskt maktmonopol”. SD-arna beklagar att ”klassisk kristen tro har fått stryka på foten till förmån för socialistiska och liberala politiska ställningstaganden i dagsaktuella frågor”. Sedan går Åkesson och Emilsson över till frågan om flyktingpolitiken, den fråga kyrkoledarna ville föra fram.
Analysen av kyrkolivet är tillyxad med hjälp av en klyvyxa, det inses lätt. Men det betyder inte att kritiken är omotiverad. Men den blir av det här slaget när det är politisk kritik som ska ut och inte en teologisk kyrkoanalys. Flyktingpolitiken kan väl ”kyrkan” ha synpunkter på. Liksom mycket annat. Och då ska nog Kyrkan mer förstås som Guds folk på platsen än som kyrkoledning. Instrumentet blir inte i första hand välsvarvade godhetsdeklarationer utan insikter som tar upp de verkliga problemen. Och de är, som bekant, inte bara verkliga utan många. De som kritiserat den förda migrationspolitiken kan inte sägas ha varit fel ute med sina siffror. Och vem tror, för att citera en diakonissa, att den analfabet som är 45 år gammal och ny i Sverige någonsin kommer att få ett jobb och kunna försörja sig? Något fel är det kanske också om välviljan visar sig i information om alla försörjningsstöd en migrant kan få utan att det talas om den s k arbetslinjen? För att inte tala om det klansystem vi lämnade i detta land när kristendomen kom och därmed avskrev hederskultur som måste hämnas. Det finns, det är det långa budskapets korta mening, en del att tala om. Då har jag inte med ett ord nämnt några skjutningar eller utanförskapsområden, som tycks växa fram också på mindre orter.
Kyrkans bästa gren i det politiska är frågorna/de begåvade problemställningarna som skär upp ideologiska sanningar genom att med sakkunskap tala om den verkliga Verkligheten. Hållningen är maktkritisk och kanske självkritisk. Tillräckligt många biskopar har trätt fram som hovnarrar historien igenom. Det kan sägas. Och ibland svarvas vackra fraser på ett rätt tröttsamt sätt. Vi har alla hört dem. Så det finns förstås anledning att läsa SD-arnas inlaga men kanske därefter ställa frågorna till dem. De är som alla de andra politiska partierna i det kyrkliga just partipolitiska. Det ogillar jag. Men Aron Emilsson hör väl till dem som faktiskt går i kyrkan söndag förmiddag?
Nu kom Antje på att hon skulle svara. Hon uppfattar en vänlig klapp på huvudet men det är ett låtsas-tack hon får ur sig. Hon förklarar varför ”vi” (dvs Sveriges Kristna Råd) bidrar i samhällsdebatten. Kristi kärlek tvingar oss, lyder argumentet. Men bortsett från att kritiken från SD gällde ett uttalande från Sveriges Kristna Råd, tar Antje sats och förklarar att ”Svenska kyrkan inte låter sig inordnas i ert svensk-nationalistiska projekt”. Det var dumt svarat – men Antje kanske aldrig har sjungit att ”korset stod tecknat på fanan”? Antje har kommit upp i varv. Vi förstår att hon vill visa ”hur noga vi är att förvissa oss om att arbete och beslut är teologiskt motiverade – genom bibelstudium och bön och genom att använda oss av teologisk och religionsvetenskaplig kunskap.” Under fyra decennier har jag följt arbetet i kyrkostyrelsen och dess föregångare. Som bäst är detta uttalande fromma fantasier eller medvetna lögner. Kyrkostyrelsen befolkas av politiska partiers intressenter.
Antje blir förstående. ”Jag förstår frustrationen, Jimmie, att den kyrka som bär namnet Svenska kyrkan inte låter sig användas till en nationalistisk och islamfientlig agenda.” Nu var det faktiskt inte detta SD-arna begärde och man borde av Antje kunna förvänta sig att hon med större allvar går in i ett samtal för hon spelar faktiskt ner det anseende man kunde förvänta sig av en ärkebiskop. Det här är bara dåligt. Och då nämner jag inte att vi för ett par år sedan firade att Antje blivit svensk medborgare 10 år tidigare och jag tänker inte ens på att hennes pappa slogs för Adolf Hitler.
När Antje yxat tillbaka räknar hon på övligt manér upp allt det goda som Svenska kyrkan, ni kan det allihop. Men hon visar att hon är oförmögen att lyssna. Det förvånar mig inte. Hon är inte svenskkyrklig, hon kommer från en unierad kyrka (så lutherskt fostrad är hon inte) och det där med att vara församlingspräst har såvitt saken kan bedömas inte satt djupare spår i hennes sätt att tänka. Det är därför hon inte kan föra ett hyfsat samtal, ett där hon vill veta mer hur kritikerna tänker. Hon blandar ju kategorierna som den värsta politiker och hennes språk är det politiska språket. Det vet vi som i unga år läst Gunnar Fredrikssons bok Det politiska språket. Also sprach Antje aus Antjeborg.
Nästa år blir Antje 65 år. Det är i detta land en lämplig pensionsålder. Vid den ålder tvingades Gunnar Weman lämna ärkebiskopsstolen fast han inte ville. Säger bara det.