Ledarsidorna menade att Svenska kyrkan bryter med den lutherska traditionen, den som stoltserar med en tvåregementslära. https://ledarsidorna.se/2019/09/svenska-kyrkan-del-av-greta-rorelsen-bryter-med-den-lutherska-traditionen/ Anna Ardin och Antje Jackelén blir exempel ihop med Joakim Kroksson. De två förstnämnda har dock sina andliga rötter helt eller delvis i reformert teologi. Det ska nog uppfattas spela roll. Till det kommer lusten att piruettera. Den har de också gemensam. Kroksson kommer bort i sammanhanget. Det förvånar mig inte.
Icke utan häpnad läste jag nämligen Antjes twitterinlägg: ”Helt klart att även religiöst ledarskap kan och måste bäras av kvinnor!” Antje som religiös ledare, jo jag tackar. Fast mig leder hon inte. Lika lite som den katolska systern, den muslimska kvinnliga imamen och den kvinnliga rabbinen. Vem behöver egentligen deras ledarskap? Fast en liten poäng ser jag. Det ”måste” bäras av kvinnor och jag struntar i begreppet ”måste” (för vem är annars frågan och för vad?) men när det sitter en romersk-katolsk nunna kan man förnimma att hon står för ett annat ledarskap, ett andligt. Jag vet inte om det måste finnas, men det har alltid funnits och är rimligtvis en del av Herrens plan med Kyrkan. Två systrar som exempel!
När ledarna solat sig i glansen av varandra kunde Antje mönstra de stora skarorna. Ledare gillar sådant. De satt i Konserthuset i Göteborg och Wiman och Wijkman var där. Wijkman har jag alltid misstrott, Wiman har hamnat i den kategorin på senare tid. Om jag aldrig litat på Wijkman tidigare, varför skulle jag göra det nu? Misstanken som hermenutisk tolkningsnyckel är en användbar nyckel för den som inte bara dyrkar utan hellre dyrkar upp.
Men vad gäller alarmen? Haven stiger alls inte oroande, säger skeptikerna. Satelliter mäter havsytor med vågor (som kan vara flera meter höga) från 1300 kilometers höjd så vad mäter de egentligen? Blir det kallare (vilket skeptikerna inte betvivlar) kommer havsnivån att sjunka. Isen på havet i Arktis växer igen, Detta är en naturlig cykel om 60 år. Datorsimuleringarna är gissningar och inte ens kvalificerade. Antje har gått på dem. Haven blir inte sura, säger professor Jan-Olov Liljenzin. Bottnar av kalksten och lera buffrar koldioxiden (som är ansenlig i haven). Har professorn fel? Vad har Antje för sakkunskap just om havsbottnar? Själva poängen är att klimatet alltid har varit föränderligt och så fortsätter det. De småländska skeptikerna börjar undra över vad vi får för klimatmiljarderna och tröttnar på att behöva betala en massa koldioxidskatt. Koldioxid är inget gift. Det lilla problemet med att Michael Manns forskningsresultatet visat sig vara forskningsfusk tycks inte besvära, trots att just FN:s klimatpanel gav rapporten ett enormt genomslag. Så vad är IPCC:;s rapporter värda vetenskapligt sett?
Men alla som kommer att dö av klimatförändringarna, själva nödläget? Fler kommer att dö av diabetes. Så där håller klimatskeptikerna på. Men viktigast är att de säger, att människans påverkan på klimatet alls inte är den avgörande faktorn. Det betyder inte att vi ska vara nonchalanta när det handlar om miljön, vi är ansvariga förvaltare och de som förgör jorden har problem att se fram emot (Uppb 11:18). Just detta hotfulla argument använder dock inte biskoparna för att varna, hur nu detta kan komma sig. Man kan initialt förmoda att deras image skulle störas av sådant tal.
Men vad säger då biskoparna? Jag ska läsa biskopsbrevet (som jag får i morgon), men jag läser de återkommande artiklarna och talen. Antje och Karin är optimistiska. ”Klimatkrisen kan skärpa vår blick för sådant som har verkligt värde” hette det i UNT den 26 sept. Jag förmådde inte riktigt se vad de svarade på den egna frågan, men de var mot Trump och Bolsonaro, det begrep jag, samt uppskattade ”religionsövergripande klimatinitiativ”. Dessutom såg de att ”klimatkrisens andliga och existentiella karaktär framstår kristallklart”. Det piggade uppenbarligen upp dem. I Svenska kyrkan finns dessutom ”tillgång till mening och hopp”, det var bra att få ett kristallklart besked om den saken.
Deras självbekännelse kan man inte annat än uppskatta: ”Som biskopar är vi ödmjuka inför de utmaningar klimatkrisen ställer oss inför.” De behöver förändra men också förändras men uppgivenhet ska inte få sista ordet. ”För Guds skull. För livets skull.” Precis samma resultat kom The Rapwoman i Göteborg fram till i ett inlägg i Bohusläningen redan den 23 sept. Där är det också ödmjukhet som gäller och det gäller hela kollektivet ”som biskopar”.
Är ödmjukhet en gåva som ges med vigningen eller är biskopar på något annat sätt just ödmjuka mer än människor i allmänhet. Vad är det egentligen med denna episkopala ödmjukhet? Fast är det inte samma text i de båda tidningarna? Vem skrev egentligen?
Åsa Nyström talade den 27 sept och förklarade, att vi medborgare behöver stödja modiga politiska beslut genom vårt sätt att rösta. här möter en politisering av modell Deutsche Christen. Vi ska hjälpas åt, förstår jag. Och så kommer det: ”För Guds skull. För livets skull.”
Därtill har Svenska kyrkan ihop med episkopalerna (The Episcopal Church) och lutheranerna (The Evangelical Lutheran Church) i USA uttalat sig. Handläggaren Henrik Grape representerade Antje, men som undertecknare av uttalandet återfinns Antje, Michael Curry och Elizabeth Eaton, de båda senare Presiding Bishops.
Uttalandet måste nog förstås som en kraft kulturkritik. Ursprungsbefolkningarna lider under klimatförändringarna men deras andliga insikter som kan hjälpa Guds folk på en mer hållbar – och mer kärleksfull – väg har vi inte tagit fasta på. Men vi ser trots allt negativt ”inte med förtvivlans, utan med hoppets och beslutsamhetens blick.” Det leder fram till förpliktelser. Men jag undrar om Grape som representant för Antje kan anta uttalanden i Svenska kyrkans namn. Har vi inte en demokratisk beslutsstruktur – så vad är formaliter detta?
Resultatet ska bli riktlinjer och regler för en övergång till koldioxidneutrala samhällen. Utbildning och påverkansarbete ska bedrivas och medvetenheten i våra kyrkor ökas ”genom att främja utbildning, gudstjänst och åtgärdsresurser om står till förfogande lokalt, regional och globalt.” Genom bön och genom att dela erfarenheter ska vi gripa oss an överkonsumtion och tydligen söka en djupare förståelse ”om hur klimatförändringarnas olika effekter känns av”. Genom bön? Kommer Gud att ge ett auktoritativt besked om hur effekterna känns av? Interreligiös dialog och gemensamt påverkansarbete ageras mot klimatförändringarna.
Det blir nog inte så roligt fortsättningsvis för den som vill vara kristen i de tre kyrkor som uttalar detta programmatiska. Lagförkunnelsen ger föga glädje. Ska verkligen barn och barnbarn låta sig utsättas för detta? Vad kan vi göra? Förtvivlans blick eller hoppets och beslutsamhetens när de religiösa ledarna har talat? De förväntar sig följsamhet. Ska de få det? Eller ska den formella frågan drivas hur Svenska kyrkan som en demokratisk folkkyrka antar gemensamma uttalanden med andra kyrkor?