Nu är de nervösa, kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*. I Göteborg lägger nämligen Johanna Andersson fram sin avhandling Den nödvändiga manligheten – Om manskulinitet som soteriologisk signifikant i den svenska debatten om prästämbete och kön – (Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion). Har man inte kommit sig för att skaffa boken finns den utlagd på nätet. http://hdl.handle.net/2077/58944
Kommer hon i avhandlingen fram till att manligheten är onödig, kan kv*nn*pr*stm*st*nd*rn* stänga butiken. Då har de varit fel ute och den saken är vetenskapligt fastlagd. Undra på att de är nervösa. Inte bara så att de under decennier marterats med lögnen som vapen och sveket som verktyg; baktalats, förhånats, vanställts och allt det där. Det visar sig att de haft fel hela tiden? Hur kul kan det vara när löken läggs på laxen?
Var inte nervösa. Jag har läst avhandlingen. Jag har inte skakats i min vantro det bittersta. 1958 års beslut står på lika svag grund som jag haft anledning att tänka ända sedan jag för första gången läste in mig på materialet. Men Johanna tillför likväl viktiga perspektiv och en del frågor som med fördel kan tas upp. Hon klargör också skillnaden mellan de två tolkningsmodellerna: de som tror att ämbetet kan reduceras till funktioner och de som tänker att ämbetet hör till Kyrkans grundstruktur. Nu känner ni igen det senare resonemanget från Merkleins avhandling från år 1973, jag tjatar inte mer om den saken. Det räcker att upprepa det enkla: Svenska kyrkan förmådde inte lösa sin egen rebus med teologi utan fick se hur politiska beslut, bortom vett och vetenskap (skulle jag säga), avgjorde saken. Resultatet ? En process där den tidigare normaliteten alltmer blev en extrem minoritetsposition. (se avhandlingen – s 2 redan!)
I avhandlingen påpekas att själva manligheten aldrig definierades. Detsamma skulle med fog kunna sägas om ämbetet, alla idoga försök till trots. Sannolikt var det inte bara som för Augustinus, som vet vad tiden är men inte kan förklara. Det var så att självklarheterna inte definierats. Manlig präst, visst, men varför man och vad innebär egentligen en prästvigning?
Utan att darra på manschetten påstår jag att detta fortfarande är oklara storheter. Många prästvigs in till något de inte har en aning om vad det är och med sina utstyrslar står det dem därför fritt att göra vad de vill av själva formen, dvs fylla den med det innehåll de själva föredrar.
De lysande exemplen på detta levereras vid varje prästvigning, då de nyprästvigda ska förklara vad de ska ägna sig åt. De ska samtala. De ska möta människor. På människornas egna villkor. Vilken är din främsta uppgift som präst? ”Alla möten med människor.” En mer hårdhjärtad präst skulle påpeka, att detta är den diakonala kallelsen. Prästen ska sköta altare och predikstol och på så vis församlingen, vars fader i Gud han är. ”Men vad begriper väl jag, gamla fnask?, som domprostinnan i Linköping sa.
Hur slutar avhandlingen? Vem är mördaren? Utgå från att trädgårdsmästaren är mördaren. Nu är sällan en avhandling en kriminalroman, men ett alexanderhugg utdelas: Kön kan vara oviktigt i liturgin och då blir det ”oviktigt att många människor uppfattar liturgens kön vara av görande betydelse.” Gudstjänsten kan vara det karnevaliska uttryck som ständigt pekar på den befintliga ordningens kontingens och postlapsariskhet.” (avh s 324) Detta sagt, varför kan då i Svenska kyrkan inte en präst som är kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* vara arbetsledare och den som tror att könet är av betydelse (även om jag inte skulle definiera frågeställningen, men låt gå) skulle vägras prästvigning? Är det karneval så är det väl? Och är saken oviktig så är den väl.
Johanna Andersson har inte gjort livet svårt för dissidenterna i Svenska kyrkan. Det är alla ni andra som sitter lite pyrt till. Själv ska jag med mitt vanliga vinnande leende övervara disputationsakten i Göteborg denna dag. Undrar om docenten Hanson dyker upp. Noga besett är kyrkolivsmarodörer som han värst åtgångna. Samt alla de anpassliga tigarna förstås.