Moribund betyder att någon är döende. Jag är provinsialläkarson och i någon mening klinisk. När någon är moribund, tar man inte fram almanackan för att tala om midsommarfirande eller julklappsönskemål, om ni förstår hur jag menar. Debatten kan gälla om högkyrkligheten är moribund eller om den har kreperat, döende eller död. Problemet är kanske större?
De av oss som talar om hur illa det egentligen är i Svenska kyrkan är mycket få och mycket misskända. Siffrorna talar, men det talas inte om siffrorna. Ett minus på 45% över landet när det handlar om kyrkbesök under de senaste 20 åren är ett icke-ämne vid de artiga konversationerna. Och vem vill plåga någon från Härnösands stift och säga 55% minus? Ändå är detta sådant som går att mäta. En begåvad högkyrklig präst konstaterade, att statistiken nu visar att det finns en prästgeneration som bara varit med om tillbakagångar. ”Vad gör det inuti en präst?”, frågade han. Skrev jag att han som ställde frågan var begåvad?
Nu kan jag göra ont värre genom att formulera en tes när det gäller Svenska kyrkan. Håll i er!
Aldrig har så många anställda för så ansenliga löner åstadkommit så lite för så få.
Detta är påståendet och det finns alltså siffror som styrker vad jag utslungar. Motargumentet är inte ett ”det tycker inte jag” men knappast heller det maliciösa att Svenska kyrkan ska dö. Det brukar en välbetald stiftsadjunkt med tjänsteställe längre söderut om man följer stambanan påstå och få uppmärksamhet för. Så är den sortens präster inte att riktigt räkna till församlingsbyggarna.
Jag kan fortsätta.
Det finns en avsevärd mängd präster som ter sig odugliga till pastoralt arbete. Vad de formulerar är myter och vad de gestaltar är ett personlighetsutvecklande karriärprogram, som innefattar det kyrkliga arbete som ska locka folk genom deras ”performance”. De bygger absolut ingenting. När de flyttar från församlingstjänst är det som när de badat i sjön. Vattnet sköljer över spåren och det är som om de aldrig badat. De har inte på något sätt gjort skillnad. Däremot har de varit glada för de resurser som kyrkosystemet försett dem med rent personligt. Inte bara avsevärda löner utan fortfarande viss status. Och uppåt/framåt kan de alltid ta sig. Ingen säger: Gör räkenskap för din förvaltning även om det vets (slug passivform) att somliga församlingar lagts i träda på grund av vidunderlig vanskötsel
Den sortens präster har premierats eftersom de inte uppfattades skola ställa till med något. Det gjorde de självfallet inte, men de åstadkom inte något heller. Antagligen var de i grunden rädda människor. Den stora skräcken var den, att hamna i trubbel eller i media och det var ungefär ett och detsamma. De förekom inte heller i de lokala nyårsrevyerna och var nöjda med denna icke-närvaro. Där fanns de högkyrkliga. De skräckslagna prästerna tackade Gud för att de undkommit detta öde och förstod inte, att en moribund Kyrka hamnar just i denna tystnad. Ordet ”dödstystnad” är sammansatt på åtminstone två sätt.
Problemet är inte egentligen den marterade högkyrkligheten. Problemet är självskadebeteendet i Svenska kyrkan. Ingen kan ta död på en vital kristen spiritualitet utan att helheten skadas. Detta gör kanske ingenting om det är en annan religion som introduceras. Men ska det vara kyrklighet och den tro som en gång för alla uppenbarats, blir detta förödande.
Hade vi haft en fungerande kyrklig press, hade självfallet gamla ärkebiskopar/biskopar och andra överhetspersoner utmanats att berätta om hur de ser på Svenska kyrkan nu. Det kommer inte att ske för kyrkfolket ska inte oroas, kyrkopolitikerna vill inte se detta satt på pränt och för den delen kanske de tidigare överhetspersonerna väljer ett liv i den stillhet som kyrkogården inte bara innebär utan förebådar.
Skulle man bli det humöret återstår att läsa de böcker som kommit från 1960- och 70-talet (kanske därefter) med kontrollfrågan, vilka som såg hur det var och vad som med nödvändighet skulle komma. Där står somliga som kallade sig ”folkkyrkliga” (inte folkliga, inte kyrkliga dock) fram som illusionsmakare medan de högkyrkliga pastoralteologerna verkar ha fattat. Det kan ju vara så att de som har rätt, inte får rätt. Förrän i efterhand förstås.
I detta perspektiv finns det fortfarande arbetsuppgifter kvar för arbetsgemenskaper. arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse allra mest.