Honorificabilitudinitatibus

Ni känner förstås igen det längsta ordet i ett Shakespeare-drama, Love’s Labor’s Lost. Ordet betyder “en som är i position att ta emot hedersbetygelse”. Jag tänkte gå ut lite löst, men nog är Rune Imberg just en honorificabilitudinitatibus. Man blir en sådan om man på ett hedersamt sätt avkragats av Göteborgs domkapitel. Själva hanterandet av frågan är dock inte hedervärt om man ser till handläggningen i kapitlet. Då måste hedern tillfalla själva delikventen. Jag återkommer i ärendet. Det finns dock en upptakt.

Vi börjar stillsamt år 2012, när domkapitlet beslöt att skicka ut brev till prästerna i stiftet. Dr Imberg uppfattade den hotfulla tonen och noterade en tvivelaktig argumentation. Ni kan läsa själva för Anders Brogren har stått till tjänst med information. http://brogren.nu/domkapitlet_gbg/domk_imberg.htm Men vad gällde saken?

Missionsprovinsen! Några präster i stiftet hade ställt upp vid gudstjänster som Missionsprovinsen ordnat. Nu förklarade dr Imberg att han var solidarisk med Missionsprovinsen: En biskopsvigning i provinsen var, menade han, mer i enlighet med Guds vilja än enkönade vigselakter av det slag kyrkomötet infört. Han förklarade alltså rent ut att han skulle fortsatt engagera sig i Missionsprovinsens arbete: “delta i gudstjänster, samlingar och möten, likaså i kommande präst- och biskopsvigningar.”

Dr Imberg kunde också ställa rannsakande frågor till Missionsprovinsen, vilket jag här noterar i förbigående. Biskopen Per Eckerdal och Göteborgs domkapitel hade fått besked och gjorde vad? Ingenting så vitt jag kan se. Biskop och kapitel kunde bara notera dr Imbergs beklagande att “stiftsledningen i Göteborg nu ser det som en prioriteras uppgift att hota med att ‘avkraga’ en hel grupp präster.”

Hur gick det? Jodå, avkragandet vidtogs, men vid överprövningen klandrades domkapitel och biskop och beslutet stod sig inte. Det är inte alltid så lätt för de finkristna. Nog fanns det sådana som skulle kunna tänkas vilja kalla biskop Per Eckerdal (en biskop av det slag som vetat att dansa på Neros befallning) honorificabilitudinitatibus, men ingen gjorde det. Annorlunda är det nu med dr Imberg som ni ser och då antyder jag här att fortsättning följer men först sju år senare. För efter hans klara ord i ärendet blev det ingen process. Vill ni veta mer? Det ska ni få. Jag ville bara att ni skulle förstå, att dr Imberg fick vara i fred men att saken nu tycks vara en annan.

Bland avkragarna finns Björn Andersson, en person som gärna äter präster av rättsinnigt slag. Naturligtvis finner jag honom vara en vandrande pinsamhet, men jag har hälsat vänligt på honom där han står utanför Uppsala Kongress och med tobaksrök inte bara förpestar klimatet utan rent ut sagt fördärvar det. Björn Andersson ska inte räknas in bland de kyrkokristna, men i Göteborgs domkapitel har det mäktiga arbetarepartiet satt honom. Skulle en journalist grilla honom, skulle vi tvingas ta avstånd från journalisten eftersom vi ogillar lyteskomik också (eller särskilt) i tryckt form. Om Björn Andersson efter katekesens ord inte återfinns i Herrens sköna gudstjänst på söndagen, vad har han då i domkapitlet att göra och vems talan för han? Fundera på det ni! Det mildaste som kan sägas är sannolikt att kamrat Andersson är en kyrkopolitisk kommissarie. Har han något annat arbete, ett som är just ett arbete? Inte vet jag. Men en sådan avkragar alltså dr Imberg.

Finns inga kyrkokristna i domkapitlet? Jo, det får man inte bara hoppas utan utgå ifrån. Men de röstar alltså ihop med den kyrkopolitiske kommissarien. Om jag hör rätt, var processen formellt fel också. Men jag ska lyssna och läsa vidare. Lärjungar vet, att det alltid återstår något spännande!

1 tanke på “Honorificabilitudinitatibus”

Kommentarer är stängda.