Värnamo Nyheter hade en ledare den 20 december med budskapet att medlemskapet i Svenska kyrkan är värt pengarna. Den betalande allmogen läste och varje odalman och odalkvinna kunde förstå att det hela förstås var välmenande. De som inte nöjde sig med känslan av den goda viljan utan tänkte efter en nanosekund insåg, att i praktiken blev utfallet av den surt hoptjänade och nu bortbetalda medlemsavgiften ingenting som egentligen har med kristen tro att göra. Civilsamhället är också idrottsrörelse, Röda Kors och insamlingsorganisationer. Ska godhet utföras, kan sådana rörelser vara lika effektiva som Svenska kyrkan.
Det unika med Kyrkan är insidan, den bekännelse som var så viktig att de första kristna var beredda att dö för den. De dog inte för sin vilja att vara en relevant del av civilsamhället utan därför att de sa att en annan än samtidens politiska och ideologiska makthavare var Herren, nämligen Jesus. De som lämnar Svenska kyrkan är inte övertygade om att Jesus är Herren. Det är skillnad på att betala och att stava på den livsfarliga bekännelsen! Och några av alla som lämnar Svenska kyrkan tror inte budskapet och finner ingen anledning betala till institutionen. Ska vi vara förvånade? Klart inte. Människor blir produkter av sitt samhälle och sin samtid; nihilistiskt fjärrstyrda och obekanta med det som trotts av alla, överallt och all tid.
I nattens mörka timmar läste jag kriminalromanen En högre rättvisa av Michael Hjort och Hans Rosenfeldt. Jag slogs av den underliggande kritiken av kyrkoliv i alla dess tappningar. Det är ett budskap som kan få genomslag i samtidens Sverige eftersom alltför få har erfarenheter och kunskaper att ifrågasätta stereotyp kyrkokritik. Behovet av undervisning i apologetik (kristendomsförsvar) i församlingar är gigantiskt, men det är också behovet av kyrkokritik. Om det som nu pågår i Svenska kyrkan har präster i min generation sagt ”det håller inte i längden”. Nu säger de (som pensionärer): ”det håller inte”. Detta är insikter kyrkoledningen håller ifrån sig. Budskapet att medlemskapet är värt pengarna gillar kyrkoledningen utan att förstå, att också en pensionerad präst alls inte är främmande för att fråga sig hur han vill motivera medlemskapet och kostnaden om det är något annat än kristen tro som förkunnas och förklaras äga relevant. Nu är präster belevade. De säger inte: ”Va fan får jag för pengarna?” som de riktigt rika. Men i sak kan de ställa frågan. De kan också förstå att det finns en kyrkopolitisk vilja att sätta ett tak för kyrkoavgiften för att få behålla de riktigt rika. Den något åldrade diakonissans insikt att alla betalade lika mycket, fattiga som rika, och därför var medlemmar på precis samma nivå oavsett medlemsavgiftens belopp kanske ska hållas i minne. Radikalt jämställt medlemskap, inte några som är finare för att de betalat mer eftersom alla betalat lika mycket även om några betalat ett högre belopp, smaka på den!
Är det så att budskapet och inte alla insatser som påstås utföras är värt pengarna? Budskapet – inte evangeliet. Eller kan man säga att evangeliet är värt pengarna? Nu bränns det!
Religionssociologerna i USA fann att tonåringar omfattade en moralistisk terapeutisk deism, MTD. Om man inte levde upp till moralvärderingarna fanns det ändå tröst att få av en Gud som inte lägger sig i våra vardagsliv men likväl på något sätt finns till hands med tröst när vi misslyckas. Detta var tonåringars tro på 1960-talet. MTD-religionen följde dessa tonåringar, som nu är vuxna. För denna religion behövs ingen Frälsare och den har inget utrymme för Jesus. Det är alls inte svårt att se hur denna MTD-religion förkunnas i Svenska kyrkan och att detta också är svenska folkets religion. Budskap och mottagare passar ihop. Den uppenbara risken blir då, att den som betalar bestämmer vart kusken ska köra.
Trosskiftet kan te sig som självklart och det går, som det heter, under radarn. Det borde budskapet inte få göra. Uppgiften är rimligtvis att kämpa för den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga. Att denna tro får konsekvenser för livet är en annan sak. Ett följdfenomen. Men goda gärningar görs också av andra än Svenska kyrkan, vars unika är det som kallas evangelium. ”Jesus is the Reason for the Season”, som vi säger om julen. Och orsaken till en massa annat också. Kyrkan, Ordet, Sakramenten. Kyrkans hjärtefråga är en annan än plånboksfrågan.