Modéus II skickar julhälsning. Jag såg den i Barometern och Smålandsposten, borgerliga tidningar. Östra Småland i Kalmar, som närmast vänder sig till det arbetande folket, hade inget ord från biskopssätet Östrabo. Nå, Modéus II tänkte i sin julhälsning att ordet ”dignity (dignité på franska) i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna betyder ”värde”. Det betyder ”värdighet”. Rätt översatt får ordet sprängkraft för då behöver vi definiera inte bara vari värdigheten består utan hur den uppkommit.
Lika värde har människor inte, det är bara att titta i lönekuvert eller pensionsbesked för att förvissa sig om den saken. Hur är det då med värdigheten? Det är en radikal och utmanande utmaning. Ingens värdighet får kränkas, inte kvinnors, inte mäns. Den kommer från Gud, som skapat människan till sin avbild. Att formuleringen hamnat i deklarationen beror rimligtvis på att också i det sekulariserade kastar tron en skugga. Det blir som i Platons grotta. I grottan syns skuggorna av dem som är vid elden utanför. Var det allvar med trons människor i detta land, borde denna diskussion om värdighet tas upp så fort ordet ”värde” hörs och ordet skulle avföras som i sak värdelöst.
Utifrån talet om ”värde” brister Modéus II ut i en lovsägelse över Svenska kyrkans stora insatser i branschen. Det blir för den insiktsfulle lite pinsamt. Inte bara för ett specimen till ärkestolen utan därför att det han ägnar sig åt är skönljugeri. Svenska kyrkan håller sig de facto med ett inbyggt system för att kränka de lätt identifierade, som tänker annorlunda än det majoriteten beslutat. Det är faktiskt illa. Det är ett inbyggt och normaliserat lögnväsende, så normaliserat att fraserna kommer utan eftertanke och utan att utlösa några motreaktioner. Kyrkoordningen beskriver en helt annan situation, det kyrkliga vardagslivet likaså. Det görs klart att det är skillnad på ”vi” och ”dom”. Men värre än så blir det när Modéus II i juletid lägger ut text.
Modéus II förklarar att han firar ”det förunderliga att Gud kommer till jorden i skepnad av ett nyfött barn”. I skepnad av? Detta är den heresi som kallas doketism. Synonymerna till ”skepnad” är: figur, form, gestalt, utseende, skapnad, vålnad, spöke, fantom. Sankt Johannes ger ett annat besked: Ordet blev människa, Joh 1:14. Verbum caro factum est, för att svänga sig med latinet. Doketismen (av grekiskans dokein = synas) menar, att Jesus inte var människa utan bara syntes vara så, skepnad alltså. Kyrkan tror inte som det tros på Östrabo för att vara brutalt tydlig.
De fromma bogomilerna på Balkan tänkte som Modéus II. När islam kom till Balkan var bogomilerna teologiskt hjälplösa. De kunde nämligen inte driva tanken på inkarnationen, julens mysterium. Kvar av Jesus blev en profet eller en vishetslärare. Detta är inte Kyrkans tro. Kyrkans övertygelse är att Gud blev människa och förblir både Gud och människa. Oupplösligt är det gudomliga och det mänskliga förenade i Kristus, född av jungfrun Maria. Så lär Svenska kyrkan, Augsburgska Bekännelsen artikel III om någon vill kolla. Det handlar sannerligen inte om någon skepnad.
När Modéus II gör detta att Ordet blir kött (hans läsning) till ett moraliskt program, kan vi andra säga att vi firar mysteriet för 2000 år sedan eftersom Ordet blev kött. Det har redan hänt och detta utan moraliska övertoner eller pekpinnar från någon som avläser sitt högre värde genom en snabb titt i lönebeskedet.
Ska nu irrläran bortförklaras och Modéus II inte ses som heretiker eftersom saken bara blir en strid om ord? Då är svaret: vad annat än ord och ords betydelse handlar bekännelseavgöranden om? Men frågan kan också ställas hur det låter om man skriver: ”Fredrik Modéus kom på besök i församlingen i skepnad av en biskop”. Kan det vara att det verkligen är så?