Efemärt och inte

En dagslända, ephemeroptera, är som framgår av namnet en efemerisk företeelse. Dagsländan lever inte särskilt länge, för några av sländorna handlar det om några timmar i luften och det är allt. Däremot är stadiet som föregår intressant. Larven kan förbereda sitt luftliv 2-3 år och i detta larviga tillstånd håller den andningen igång genom en ständig, viftande rörelse för att öka vattenombytet. Vatten? Intressant. Dopets vatten är de kristnas själva element. Det ger alltså utrymme, om vi ska följa första artikeln, för det larviga. Och det är det larviga som leder till det efemära. Ni förstår.

Dagsländor som de möter här är krönikor. De har inget kommentarsfält, från detta har jag avråtts. Men vill någon sända en hälsning finns en adress. [email protected]

Finns det någon särskild omständighet som motiverar krönikor? Ja, det är uppenbart svårt att få in reflektioner om det kyrkligai dagspressen. Jag läste några kyrkligt självbelåtna alster i juletid och tänkte att några påpekanden borde göras. De kom inte in. Det kommuniceras från Svenska kyrkan men det är en envägskommunikation. Har det inte alltid varit så, en präster ryter från predikstolen över de arma syndiga församlingsborna, som får veta vad deras frid tillhör (men i rytandet uppfattar de alls inte just detta). Nja. Skillnaden är den att prästen fanns i det lokala och kunde uppsökas för det var någon man visste vem det var. Nu är kommunikationen mer osynliggjord och kommunikatören lever bland skuggorna. Biskopen då? Finns långt borta. Viktigt då att kunna resonera förnuftigt i krönikans form också om dumheter och om sådant ingen vill att vi ska tala om.

Jag kan nöja mig med ett exempel och det skulle kunna leda till samtal vid nästa kyrkkaffe.
Dr Ingegerd Sjölin, som jag uppskattar, har skrivit om gudstjänstkrisen. DN:s kyrksamhetsmätning november 1927 redovisade andelen av befolkningen som gick i kyrkan stiftsvis och där var tättrion Göteborg (13.1%), Skara (10.1% och Växjö (8.0%). Sist låg Uppsala och där ingick Stockholm (3.0%) samt Strängnäs och Västerås (båda 3.0%). Snittet i Sverige var 5.3%. Mälardalskristendomen stod svag i folket medan det i de södra delarna (Lund låg på 5.4%) fanns kyrkväckelser. I alla församlingar var det ändå gudstjänster, kanske klent besökta men kyrkklockornas helga maningsljud, manade syndare till Gud i varje socken. Territorialprincipen triumferade.

Så är det inte riktigt längre. Antalet gudstjänster har mellan år 1998 och 2017 minskat med 63% i Visby stift och med 40% i Skara och Västerås stift. Uppsala har bara tappat 23%, Stockholm 26% medan resten av stiften ligger mellan 32% och 38%. Det produceras sämre i själva fabriken.

Hur säljer produkten? Tappet på försäljningssidan, dvs besök vid huvudgudstjänst, är för Svenska kyrkan under perioden 1998-2017 45%. Visby har tappat 61%. Det är ett litet stift och siffror slår igenom både på plus och minus. I övrigt är det tre stift, som gärna ser sig som folkkyrkliga, som redovisar tapp över hälften: Karlstads stift 55%, Västerås stift 54% och Härnösands 51%. Stockholms stift klarar sig bäst undan, dvs kommer undan med 25%. Det är förresten samma procentsiffra som medlemstappet i Svenska kyrkan under motsvarande tid.

För ögonblicket avhåller jag mig från att diskutera andra möjliga krisinspel. Detta borde räcka för samtal vid kyrkkaffet om man kompletterar med frågan vad den kyrkliga överheten sagt? Vad hade det sagts om förlusterna i krig varit över 50%? Eller på ett företag som tappat marknadsandelar i denna storlek? Hade cheferna varit alldeles tysta då? I så fall: hur länge?

Efter samtalet vid kyrkkaffet kan psalmen ”Är det konstigt att man längtar bort nångång?” sjungas unisont. Vad Modéus II i Växjö än säger tycker jag han ska mötas av repliken ”46% minus, Figge. 46%.” Och motsvarande gäller de övriga i det fina sällskapet. Har Antje något att säga eller är hennes prioriteringar av just detta skäl helt andra?

Må vara att en dagslända är en efemär. Med krisläget i Svenska kyrkan är det något annat. Det består, årtionde efter årtionde och systemet kan uppenbarligen inte förnya sig. Detta sista är den högkyrkliga och välmotiverade sucken.

Ni vill läsa dr Sjölin?

Välan!