Professor Fredrik Stiernstedt (s) valdes till kyrkorådets ordförande i Skarpnäck när den tidigare – Cissi Askwall blivit – håll i er! – stiftsdirektor. Båda tycks ha varit ute efter den cancersjuke prästen och det kan inte hjälpas att jag undrar hur Plusset i Stockholm tänker. Jag menar, den bristande pastoralvården är en sak, men det kyrkopolitiska dribblandet kanske är än mer uppseendeväckande. Ni minns att oenigheten handlar om offfentlighetsprincipen. Vi skulle inte få läsa arbetsplatsundersökningen, AKKA. Nu skulle den dock vara offentlig. Det sa Stockholms domkapitel. Skarpnäckingarna överklagade, men Överklagandenämnden avvisade. Undersökningen ska vara offentlig. Vad gjorde kyrkorådsledamoten Stiernstedt, som är medieprofessor, då? Ihop med kyrkorådspolarna beslöts, att detta besked – från två instanser – kunde kyrkorådet helt enkelt strunta i. Som värst skulle saken uppmärksammas i tidningarna – men sånt blåser över. Stiernstedt ska uppfattas vara sakkunnig.
En lagens görare – som jag — häpnade. Jag hade i den s k Kyrkoordningskommittén drivit frågan om offentlighet och principen slogs fast. Skumraskkyrkan är inte mitt ideal, inte heller ett kyrkosystem med partipolitiskt drivna fifflerier. Öppenheten är ett positivt värde och avgörande för anständighet och renhållning. Nu skrev kyrkorådet i Skarpnäck till Kyrkostyrelsen och ville inskränka öppenheten. Detta djupt kända önskemål tycks Kyrkostyrelsen fortfarande inte ha svarat på.
Är det av intresse att resultatet från arbetsplatsundersökningen i Skarpnäck tycks vara detsamma som på en mängd andra ställen? Personalen uppskattar inte ledningen till ledningens full värde – i varje fall inte om ledningen får säga sitt. Jag tror alla förstår. Utom ledningen! Det jag dock inte förstod då. står klart när jag läser Sveriges malligaste morgontidning och Fredrik Stiernstedt ihop med Peter Jakobsson står upp för sanning och rätt. Hört det där om grandet och bjälken någon?
https://www.dn.se/debatt/medierna-maste-borja-sla-tillbaka-mot-populisternas-logner/ Stiernstedts forskning under fyra år syftar till en uppställning för mediernas anseende och om kunskapens plats i demokratin, om ”tillit” helt enkelt. Då är Skarpnäck än en gång ett typexempel på hyckleri.
Svenska kyrkan är en liten låda: Lyft på locket. Ttta ner. Se samhälle och samtid i den lilla lådan. Det är därför öppenheten är så viktig. Skarpnäck som typexempel är just typexempel. Det finns många Skarpnäck i Svenska kyrkan (jfr 1 Jh 2:18).
Yttrandefriheten måste vara ”sine qua non”, utan undantag, när det handlar om politiska, kyrkopolitiska, administrativa styrsystem. Ni minns Antje, som i Antjeborgs korridorer hördes utbrista: ”Han måste stoppas!” ”Han” var jag, arme! Kyrkostyrelsens arbetsutskott satte då tjänstemän i arbete att skriva regler som skulle hindra förtroendevalda från att uttrycka kritik på bloggar. Socialdemokraterna i kyrkostyrelsen och dess AU stod inte emot förrän Marta Axner sa ifrån. Hon stod för grundläggande principer om yttrande- och tryckfrihet. Antje hade vuxit upp i ett annat sammanhang med Berufsverbot och Maulkorbgesetz, från denna uppväxt står hon tydligen aldrig fri. Hon ville styra vad Upsala Nya Tidning skulle skriva om henne, som några minns. Föll saken när jag inte längre var kvar som förtroendevald? Eller finns det begränsningsregler? Vet inte.
Slaget står om friheterna, det vet jag. När det begav sig kom Folket i Bild/Kulturfront till med de grundläggande parollerna: antiimperalism, för en folkets kultur och försvarande av yttrande- och tryckfriheten. Till dessa friheter hör undersökande kritisk journalistik. Jag läser just nu Ingrid Carlbergs bok Marionetterna. En berättelse om världen som politisk teater (Norstedts, Stockholm 2023) Antingen är det konstruktivt eller destruktivt att läsa boken ett valår, för frågorna, när jag ser teatern med ”det politiska spelet”, försätter mig i ett tillstånd av antingen förundran eller förakt, ”antingen-eller”, om nu inte bådadera i kombination. Hur ska jag veta vad sant är? Att Fredrik Stiernstedt inte är så mycket att lita på har jag i vart fall fattat! Då hade han inte låtit skarpnäckingarna agera mot den cancersjuke, inte velat hålla undan offentligt material från offentligheten och inte i brev föreslagit Kyrkostyrelsen inskränkningar i informationsfriheten i Maktens intresse. Att Cissi Askwall efter dessa turer kunde anställas som stiftsdirektor övergår inte mitt förstånd. Just därför att jag förstår, finns det en del frågor om Plusset i Stockholm att ställa. Vad håller han på med?
Hur är det då med tanken att ”medierna måste börja slå tillbaka mot populisternas lögner”? En gång i tiden, dvs år 1968, skulle medierna slå tillbaka mot vänstern. ”Hur länge ska vi stå ut med terrorn?”, som det hette i Kvällsposten. Jag uppfattade Claes Sturm, DN:s korrespondent, som partisk. Han beskrev vänsteraktioner i Lund och Malmö med visst gemyt, men utan förmåga att gå på djupet och förklara den klokskap som låg bakom aktioner/demonstrationer. När det inte skulle spelas tennis i Båstad var han nog upprörd, dock inte lika upprörd som sportjournalisten R:et Eklöw på samma tidning. Dr Gormander förklarade Eklöws ansiktsfärg med att han för läsarnas skull suttit på dragiga läktare ett helt journalistliv, inte på något annat. Sven Jerrings ansiktsfärg – liksom Lennart Hylands – gick åt samma håll den där majdagen i Båstad år 1969, året när det inte spelades tennis. Men de ”lögner” medierna dårförtiden skulle slå tillbaka mot var inga lögner. Rhodesia skulle enligt FN-beslut bojkottas. Svenska Tennisförbundet bröt den blockaden.
Denna min insikt i livet om journalistik gör, att jag inte enkelt går på sådana patentare de journalister, som inte orkar/vill/kan/får komplicera sammanhangen, levererar. Jag ser, att de inte ens gitter öppna små lådor och berätta för mig vad som finns i dem.
När Agnes Wold eller Nick Alinia i görligaste mån ska deplattformeras av etablissemangsjournalisterna är det utifrån det ideal medieprofessorn Fredrik Stiernstedt – med många fler – eftersträvar, alldeles i sin ordning. Om Alinia får gå runt och dokumentera och följa upp till exempel Holger Wejryds då vid tillfället roliga påhopp på Alinia, som Wejryd upptäckte på tåget, kallade ”nazist” och rekommenderade honom självmord (det var inte så roligt när Alinia och hans vän följde upp saken med kamera i hand och identifierade ordningsstörarna). Nick Alinia är oönskad i ett av SVT:s många lekprogram, ser jag, Han är nämligen – ”kontroversiell”. Han och Agnes. Vilka fler passar inte i teaterföreställningen?
Att DN fick lägga till att forskaren Fredrik Sternstedt, som forskat i fyra år, också är socialdemokrat, noterar jag. Det finns systembyggande sossar, har jag förstått. De är inte så roliga. Det finns andra sossar också. Men vilka är vilka? Sliter med frågan! Det har under alla dessa år med rösträtt inte varit så enkelt att förstå. Inger Carlbergs bok gör inte slitet enklare. Inte heller Erik J. Olssons och Catharina Grönqvist Olssons bok om feminiseringen; Den mjuka staten (Karneval 2024)
Jag antar att ”den mjuka skolmiljön” skördar sina offer. Jag har läst om Max Olofsson, som 13 år gammal tog sitt liv. https://www.svd.se/a/n1WAOx/max-13-tog-sitt-liv-skolan-skrev-att-han-ville-vara-ett-offer
Kommunchefen ger jag inte mycket för, om man säger så. Inte de flesta i skolmiljön heller. En kristen blir inte ”förbannad” men väl ”uppbragt”, har jag fått lära mig. ”Heligt uppbragt” är nog vad jag är. Varför ska det vara så omöjligt för människor att se Ondskan när den härjar? Vi väljer förstås att inte se, inte komplicera, inte renodla. Skarpnäck som typexempel. Mobbing som mobbing. System är obarmhärtiga. Kyrkosystem också. Men de behöver medarbetare, det är det Djävliga i sammanhanget. Vad har prästerna gjort nu? Hur har Skara stift stöttat präster, diakoner, församling när de dragit i härnad mot alla som valt att inte fatta? Vem har gett mobbarna möjlighet till bot? Eller är detta ett förlorat perspektiv när det handlar om Ondskan? Kuratorn kommer och – kommunchefen?
Jag lärde mig ett nytt ord om samtiden, ett som jag först inte förstod: ”Tantokrati”. Var det thanatos, dvs döden som styr (då är det i någon mening med ”kratin”, förstås), men vad betyder ordet i sammanhanget? Hav tröst, det finns en dödens makt, men också en Livets Herre, tänkte jag fromsint. Sedan, när fromheten lite och momentant släppt sitt grepp om mig, insåg jag. Tantokratin handlar om de medelålders kvinnor som sitter överallt i beslutsapparaterna och styr och ställer. Är det då helt fel att skilja mellan feminism (som är en ideologi och ett maktinstrument) och jämställdhet (som är vanlig hederlig anständighet och rättvisa – med plats för både kvinnor och män)? Sliter med den frågan också. För det var inte jämställdhet vi fick. Vad de än sa eller säger! Sug på den!
Det mesta hänger ihop på ett sätt vi inte ska förstå! Föreställningar på marionetteater fungerar så. Följ trådarna och se bakom scenen, det är mitt enkla råd.