Hel-kvinnlighet!

Det var lika kärt som oförmodat när jag söndagens högmässa i Böda fick höra, att det var fint att tvivla. Jag tänkte på ämbetsfrågan förstås. Jag tvivlar ju. Jag fick också höra att jag skulle tvivla på tvivlet om jag förstod det rätt, det vill säga jag skulle med tvivlet som instrument granska mina fördomar. Nu är mina ställningstaganden i ämbetsfrågan inte något som vilar på fördomar utan på på studier och erfarenhet. Jag ska inte tjata om hur jag kom på att det inte var rätt, när jag skulle förklara hur riktig reformen m/58 var och läste på. Så det kan bli när det inte blev som jag tänkte. Jag kom på att argumenten i frågan mestadels inte höll. Reformen hade inget stabilt underlag, den var mest bara hittepå.

Jag var beredd att ompröva detta mitt ställningstagande (jag skulle ju kunna ha fattat fel). Biskopsmötet skulle komma med bibelkommissionens slutsatser. Kommissionen skulle ge alla de teologiska argumenten för ämbetsreformen och ge motståndarna svar på tal, tänkte jag. Det kunde bli pinsamt för oss tvivlare. Året var 1970. Några hårdkokta tvivlare konstaterade, att inga av motargumenten undanröjts. Tvärtom! Man får likväl inte vara sämre än att man kan ändra sig (allra minst som en sådan omprövning skulle göra det kyrkliga livet mycket enklare) alltså har jag id ett par tre tillfällen nogsamt gått igenom hela frågan från början till slut. De har inte alla präster i Svenska kyrka gjort – inte ens de på högsta nivå. Men jag blev i gårdagens högmässa så tacksam för stöd i mitt tvivel. Man behöver alltså inte tro på allt som riksdagen beslutat och kyrkomötet bekräftat. Jag behöver inte tro på vad de kommit fram till i någon Ä-fråga, inte den om ämbetet och inte den om äktenskapet. Löftesbrytarstrategin i båda frågor är informationsbärande vad gäller moral. I sak finns det andra bärande invändningar och oppositionen är alltid bätre påläst. Det har Ingvar Carlsson sagt. Vill ni påstå att Ingvar narras? Högmässodeltagande kan ge oss tvivlande revolutionärt mod!

Blir det inte lite problem för Svenska kyrkan då? Säkert. Särskilt om ämbetsfrågan förts fram som en ”kvinnofråga” – för då ligger i paketet att sådana lösningar omprövas med jämna mellanrum. När en fråga om Sanning eller om Herrens avsikter blir ”en fråga av politisk typ”, är det rimligtvis rätt kört – kyrkligt sett. Pendeln svänger. Det kan ta sin tid, men en evighetslösning tycks det inte handla om. Johan Hakelius talar om vår heliga plikt att störa kvinnliga makthavare. https://www.fokus.se/kronika/att-stora-kvinnliga-makthavare-ar-var-heliga-plikt/ Det är väl ett nytt läte?

Ännu mer blev det när Katerina Janouch talade ut. https://www.katjanouch.se/p/snalla-kan-nagon-radda-oss-fran-karringvaldet Etniskt svensk är hon inte men ibland är det befriande med kontinental uppriktighet. Så vad är kärringväldets Sverige? ”När kvinnor släpps lösa som skett i modern tid, överallt, i västvärlden, så har resultatet blivit kaos, konflikt, och nedmontering av det sunda förnuft som alltid krävs för att saker ska fungera ”.

Beska piller. Jag tar ett avsnitt till: ”Kvinnor kan bråka, tjafsa, kackla, jävlas, riva ner, förstöra, sabotera, intrigera, positionera sig, spela offer, göra konstiga utspel, motarbeta varandra och samhället. De kan ge oss en destruktiv politik, föra Sverige åt fel håll. De är skadliga för sitt eget bästa, och paradoxalt nog, framför allt för kvinnorna själva, då det är vi kvinnor som blir de största förlorarna på den här sjuka politiken som dessa kvinnor för.”

Ingen man av kvinna född vågar väl säga något sådant i vårt land – kanske inte ens tänka det? Nu kommer, tror jag, kvinnorna att dela upp sig i två läger: de som upprörs och de som skrattar lite. Den första kategorin är försvuren åt den feminism som inte är jämställd utan just feminism. Likväl är det den andra kategorin, den som skrattar åt Katerinas beskrivning, de klokare kvinnorna, reflekterande, begåvningar, med en självkänsla, som inte behöver positionera sig. Några av oss vet precis vilka kvinnor vi då tänker på. Vi vet också vilka de andra, de hojtande. är. Vi har mött dem. Är den vågen över nu? Tes, antites och syntes? Vart tar då ämbetsfrågan vägen? Den byggde ju på det som kallades ”jämställdhetsargument” – men visat sig vara feminism. Då riskerar frågan att falla med konjunkturen. Givet förstås att det handlar om en konjunktursanning. Det är väl det jag tror och därför tvivlar jag i sak. Likväl tror jag att det låg en djupare kallelse i frågekomplexet, en som Svenska kyrkan sumpade när jag gick i söndagsskola. Jag håller biskoparna ansvariga för detta historiska misstag.

Växjö stift ska ha studier i kv*nn*pr*stfrågan den 9 november på Östrabo, själva biskopssätet i Växjö. På 2 timmar ska frågan gås igenom som ”dåtid, nutid och framtid.” Jag hade gärna följt den framställningen, men det fungerar inte om man bor i stiftets periferi. Alltså frågade jag artigt om man skulle kunna följa eftermiddagen digitalt. Så var det inte tänkt. Jag missar alltså det hela, men kurslitteraturen har jag. Det är den av jämställdhetsmyndigheten med flera hundra tusen penningar understödda boken om kvinnliga biskopar som ska avhandlas. Vad hade Katerina Janouch nu sagt? Om jag nu inte kan vara med och kasta några pärlor vid seminariet, kanske jag ska bidra med en slända på temat? Vi får se vad jag hittar som ämne att skriva om helt enkelt. Men jag minns att jag skulle anklagas för att tjata en inaktuell fråga!!! In your dreams! Egentligen är jag en klarsynt och jämställd framtidsman.

All kvinnlighet är förstås inte livsbejakande, om ni trodde det. Så här i novembermörkret saknar vi våra döda av olika skäl. Jag saknar Morsan för jag hade velat höra henne utlägga den Hippokratiska läkareden när hon läst om överläkaren, professor Helena Kopp Kallner från Djursholm (av alla ställen!) Hon var ”oppmålter” i tidningen Världen idag. https://www.varldenidag.se/nyheter/medieprofilerad-oeverlaekare-abort-ska-kunna-utfoeras-till-foedseln/946352 Jag såg hennes anlete och tyckte att hon väl illustrerade sådant vi firar vid Halloween. Skulle inte vilja möta henne en mörk kväll i en gränd även om jag inte ser mig själv som lättskrämd. En sådan som hon hade utan tvekan lagt mig i rondskålen om hon fått chansen. Sådant är jag emot av rent personliga skäl.

Hon fick frågan om det inte känslomässigt svårt att se ett foster dö i vecka 22, då man kan rädda barnet. Hon svarade: ”Varför skulle det vara det?” Det finns inget dilemma, menade hon – och man ska kunna abortera fram till födseln. Hur kan en välutbildad läkare komma till denna slutsats? Det har jag velat fråga Morsan. Nu kan jag inte fråga henne. Jag får alltså fråga mig själv och kom fram till svaret: Detta är nihilismen i sin prydno och den är demonisk. Då är det inte heller något något etiskt dilemma, allra minst som överläkaren och professorn säger: ”Min patient är kvinnan.”

Jag kan utan vidare tänka att skiljer man bort etiken från medicinen, då hamnar man här och gör man sig kvitt den kristna tron är vi tillbaka i hedendomen. Det är då man sätter ut barn i skogen utan att detta innebär några etiska problem.

Hel är inte någon gudinna men väl dödsrikets härskarinna i den fornnordiska mytologin. Där har ni i vart fall en kvinnlig princip. Har jag fattat rätt, att Hel får ett tillskott av 35 000 aborterade från den svenska sjukvården varje år? Har jag dessutom fattat saken rätt, att jag, som är emot detta, likväl är med och betalar denna dödsbringande verksamhet? Har jag därtill alldeles korrekt förstått den ideologiska grunden, alltså den nihlilsm jag inte omfattar som leder till detta dödsbringande? Har jag ytterligare fattat, att det börjar glunkas om att det föds för få barn i Sverige (och möjligtvis att muslimska kvinnor föder för många)? Då tänker jag att denna tvetydighet är ett diaboliskt tecken i tiden. För många tycks allt detta ofattbart. Jag tror att jag förstår till fullo!

Vi borde i höstmörkret fundera mer över vår kamp ”mot makterna, mot mörkrets kosmiska furstar, mot ondskans andemakter i himlasfärerna” (Ef 6:12, NT 26). Kosmokraterna ska bekämpas! De är verksamma i nutid. Jag ser vad som sker i Europa, minns de politiska analyserna om att detta är en förkrigstid om inte en krigstid och undrar självfallet om inte upploppen på kontinenten kan vara uppmuntrade av Putin. Ju värre, desto bättre! Tänk er ett Europa som på stimuli undergrävs av folk, som inte fattar vad de gör och varför. Sådana som klagar över försvarskostnader och hellre vill se andra insatser. I vår tid! Vore jag Putin skulle jag förstås – så gott det går – underminera Europa. Vad skulle ni göra? Och då finns givetvis en mängd kvinnor som helst av allt vill ha fred utan att inse att denna goda vilja är den säkraste vägen till krig. Si vis pacem, para bellum! En Putler är inte att leka med. Jag ska fortsätta på temat…