Fortsatt läsning om den fantastiska folkkyrkoteologin – vad den nu än är!

Jag har läst Bengt Kristensson Ugglas bok ”Ingen slipper undan det fantastiska” (Bokförlaget Korpen, Göteborg 2026) och dena utsaga tror jag obetingat. Till ”det fantastiska” hör att läsa Ärkeplussets finstämda utläggningar i Dagens industri. I måndags läste jag definitionen av Gud: ”den ordlösa närvaron som genomsyrar universum. Anad av många, bekänd på många olika sätt.” Naturligtvis är detta den hållning Kyrkan på goda grunder intar, en annan: ”Och Ordet blev kött och tog sin boning hos oss”, Jh 1:14, NT 26. Ärkeplusset motsagd av en auktoritet. Jag har alltså inte sluppit undan det fantastiska att Ärekeplussets vackra ord visar sig vara grov förnekelse. I all välvilja, må så vara. Men förnekelse!

Kristensson Uggla är ingen historiker, det är en idévärld han analyserar. Idéerna kan ibland kopplas till materiella förhållanden, men jag undrar om författaren ser dem komma ur denna materialitet? ”Högkyrklighet” ser han vara hämtad från England och dess tankar om ämbetet vara anglikanska. Det är Wingrens tänkande han återfaller till. Den verkliga högkyrkligheten i Svenska kyrkan, den med fyra kännetecken; det bekännelsetrogna först, kunde upptäcka något som fanns i Ecclesia Svecana och hos de ortodoxa fäderna. Det är bara att läsa på, som Gunnar Rosendal och Jan Redin gjorde (för att nu nöja mig med ett par exempel.) Vill ni ha fler från södra Sverige? Albert Lysander, Ingvar Hector, Nils Nicklason och Hugo Willny – bara för att ni tjatade. Men det är sant att präster varit i England och sett kyrkoliv. De hade varit i Tyskland också, och några hade läst Hans Asmussen t ex. Han noterade att först år 1933, i Tredje Riket alltså, anmälde sig behovet av att känna Kyrkans historia. Det var ett dagsaktuellt behov som ledde till historien. Det borde inte förvåna.

På samma sätt ställdes identitetsfrågan, frågan om kallelsen, för församlingspräster i Sverige. De fann sina sammanhang på olika sätt: i praktiken (vad gör jag som präst?), i teologin om ämbetet (vad är en präst och vad innebär en vigning?) och i pastoralteologin (hur hör jag som herde ihop med min församling och med andra – större och mindre – herdar, i historien (det har funnits präster före mig!) och genom de ekumeniska utblickarna (det finns präster som tar ämbetet på allvar i kyrkor vi vill höra ihop med).

Nu har Kristensson Uggla bestämt hur kritcirkeln ska ritas. Då hamnar Gustaf Auléns informativa bok Hundra års kyrkodebatt (SKDB Stockholm 1953) utanför. Det gör min bok Kyrklig Splittring liksom böckerna om arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse (aKF) och Kyrklig samling (KS) , Förnyarna (2010) och En annan Kyrka (2014) också. Alltså blir framställningen ofullständig, givet att detta varit väsentliga inslag i det kyrkoliv han vill beskriva. Är aKF och KS nulliteter utan makt och inflytande må det vara hänt men betyder inte att vi ska leva i ignorans om hur det egentligen var men också ana hur det egentligen skulle kunnat vara.

Jag går inte på Wingrens dikotomier att högkyrklighet skulle vara ofolklighet. Hade Kristensson Uggla läst på lite bättre, dvs orienterat sig mindre fördomsfullt, hade han kunnat förstå hur och kanske varför Gustaf i alla tider gått fel i polemiken. Han kunde tala om att evangelisterna är fyra – men Evangeliet ett och gjort det till ett mönster för hur Kyrkan byggs med lika – men olika – perspektiv. Där fick jag till det! Lika men olika perspektiv! Det hade varit möjligt i princip, men jag har fått höra vittnesbörd om en ”kyrklighet” jag inte hade tillträde til. Minns min dotters ord ”Som dom talade om er, har jag adlrig hör er tala om dem!” Eller vittnesbördet från kretsen kring Gustaf vid den nu rätt berömda debatten i Petersgården: ”Jag var med den gången 1980 och häpnade över hur Wingren lämnade målet öppet och sedan Gärtners lugna, sakliga respons som framkallade upprörda känslor på motståndarsidan som valde att uppfatta citatet som en personlig förolämpning av Wingren.” Programmatiskt vill, kan, förmår somliga inte förstå, ”Verstehen” som det heter. Då återstår bara upprördheten. Tänka sig att vi i kyrkolivet fått leva med den. Tänka sig att så många uppenbarligen inte kan – tänka! De reagerar på stimuli, som de själva valt. Inte konstigt att det går Svenska kyrkan illa.

Detta ser förstås Kristensson Uggla, men han väljer att hålla sig okunnig om de alternativ dissidenterna presenterat. ”Samtiden är onödig”, det har jag lärt av Jan och kan dyster till sinnes konstatera. Exterminerandet av motkristna är de finkristnas grundhållning, de andra rösterna ska 1. Inte höras och 2. Om de likväl hörs inte uppmärksammas som något annat än störningar. Vill ni veta att jag tycker hållningen inte bara är vedervärdig utan skadlig för Svenska kyrkan och för alla sociala sammanhang?

Kristensson Uggla har inte brytt sig om att försöka förstå arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse eller ens Kyrklig Samling. (aa s 171) Han skriver på fri hand hur det var år 1958 utan att ha läst mina studier av skeendena. Det kan bero på författarnamnet, ”Dag Sandahl.” Då har väl Bengt Kristensson Uggla förstahandskännedom, inte om böckerna men om författaren och slipper läsa? Verkar jag sur så beror det på att jag ogillar folk som inte läser på och prövar (kanske kompletterar) de egna perspektiven. Det beror på att jag är läkarbarn. I vår familj kunde Morsan , provinsialläkaren, ställa en diagnos, men var öppen för att den kunde behöva ändras efter en närmare undersökning och provtagning. Ingenting behövde vara som det först såg ut. Nämner bara saken i förbigående…

Att Kyrklig förnyelse skulle vara ”en kyrka utan folk” är ett påstående som borde undersökas. Vi som byggde församlingar var i vart fall inte sämre än mer lättjefulla ”folkkyrkliga” präster.

Några frågor funderar jag över. Varför ska Einar Billing och dåtidens rätt provinsiella svenska biskopar få avgöra hur vi uppfattar den apostoliska sucessionen och är det verkligen någon poäng att ställa handpåläggning vid vigning mot traderandet av läran? (aa s 266 ff) Det tycker jag verkar dumt – även om Gustaf Wingren bara såg handpåläggningen som ”en betydelselös handrörelse.” Dopet var vigningen, menade Gustaf, och driver dopteologi. (aa s 174) Inte mig emot. Men det urskillningslösa barndöpandet var vi väl överens om att hantera genom dopundervisning, dopsamtal hemma hos folk, söndagsskola – prästers slit och släp alltså? Hur hanterar en folkkyrka ett läge när detta alls inte längre fungerar? Gustaf hade inga svar. Inte Kristensson Uggla heller, men han ser problemet. Återstår då kyrkobyggnaderna, ni vet det där med kyrkoetablissemangets förhoppning om folkets folkkyrkokärlek till kyrkorum. Och så musiken. Där hamnar Kristensson Uggla. En kyrkokonsert drar mer än ”gudstjänstbesök” (konstigt ord! DS, aa s 300). Den praktiska/pastorala slutsatsen? Den får vi inte veta. Författaren skriver bara ”Ingen kommer undan detta fantastiska! (aa s 308). Må vara att det kristna kulturarvet är segt, men evigt är det inte! Citera mig gärna.

Hade jag inte läst något liknande av författaren långt tidigare? Jodå. I föreläsningen Gränspassager https://static1.squarespace.com/static/65410561ad80d94057190d45/t/65a672187ecf9c2e4e976ca4/1705407001253/BKU+Högtidstal+på+Självständighetsdagen+i+Sthlm+6+dec.+2024.+.pdf
I denna högtidsföreläsning dök Hartmut Rosa upp i ett konstruktivt resonemang om vikten av att lyssna på den andre. Jag kan inte se att Kristensson Uggla landar där i sin nya bok.
Ska jag rekommendera bok Ingen slipper undan det fantastiska? Min litterärt välutbildade och stilistiske vän kom 90 sidor i boken, sedan storknade han – eftersom den svenska språkbehandlingen var så usel. Han slapp alltså undan. Jag har läst hela boken, antecknat och funderat. Visst ska den läsas. Men vad är det för skapelseteologi som inte kan hantera språket? – det undrar jag inte minst som Helle Klein, Lennart Koskinen. Eva Lindquist Hotz (ni minns väl Hotlips från Seglora Smedja, projektet som skulle slå ut Kyrkans Tidning?), Anders Mellbourn och Anders Wejryd m fl fått ge ”värdefulla synpunkter på texten”. (aa s 311) Antingen förklarar detta allt eller intet!

Kunde för övrigt ingen av dem förklarat för författaren att folkkyrkan inte är ett statskyrkoprojekt (aldrig varit!) och att ”folkkyrkotankens” kritiker kanske i egentlig mening var de folkligt kyrkliga. ”En levande, folklig Kyrka” för att använda ett populärt högkyrkligt slagord. Jag uppfattar inte att Bengt Kristensson Uggla förmår utveckla sin ”folkkyrkliga socialitet” till något pastoralt användbart. Men läs boken och bilda er en egen uppfattning. Felen, felgreppen och språkbehandlingen i boken tar inte bort förtjänsterna – lika lite som synden tar bort själva skapelsen. Jag har läst Gustaf Wingren!