Till vetenskap hör att avgränsa. Problemet är förstås om gränserna deras alltför snävt och hindrar själva förståelsen. Utan förståelse blir förklaringarna rätt besynnerliga, det fattar ett barn på 7 år. Hur var det med hönan som inte går över kritstrecket, som ritats i en cirkel omkring henne? Jag vet, detta kan vara en myt – men en användbar myt. När kyrkeländet blir akademabelt är faran att kritstrecken i det kyrkliga, blir kritstreck i det akademiska. Då hamnar mycket i ren obskurantism.
Jag berättar gärna om Gustaf Wingren. De som läst i Uppsala har föga kännedom om Gustaf, de som läst i Lund kan – om de ingår i rätt kotteri – höja honom till skyarna och vi som alltid hållit oss på vår högkyrkliga kant läser Wingren utan att förfalla till stum beundran. Men kan lugnt säga att Bengt Kristensson Uggla inte hör hemma på den högkyrkliga kanten. När hans bok om Gustaf Wingren nu kommit i en andra upplaga, Människan och teologin. En bok om Gustaf Wingren, (Bokförlaget Korpen, Göteborg 2025) kan jag bara säga ett: Läs boken! Diskutera den! Se i vilken kritcirkel Kristensson Uggla rör sig – det är lärorikt. Jag tänkte illustrera detta lärorika.
Nu dristar jag mig till att bli obegränsat självupptagen, tala om kritcirkel! Professorna Carl-Gustaf Andrén, Gustav Björkstrand och Alf Härdelin hade läst ett tidigare manuskript till det som blev boken Kyrkllig Splittring (Verbum, Stockholm 1993): ””Det hör till Sandahls förtjänster att han som forskare med stor frejdighet, självständighet och djupt engagemang vågar ta upp starkt kontroversiella och aktuella problem och vill placera dem i deras teologiska sammanhang. Trots personligt engagemang arbetar han nyfiket med bibehållen distans till problemen. Hans hittills presenterade arbeten har kvalitativa förtjänster genom författarens problemmedvetenhet och analysförmåga.” Med rodnande kinder återgavs denna bedömning på baksidan av Kyrklig Splittring. Om det jag skrev i boken sa professor Ingmar Brohed att det var det bästa som skrivits om Wingren. I största allmänhet tyckte jag nog att jag levde upp till vad professor Göran Bexell sagt mig: ”Dag, det räcker inte att du skirver en bra avhandling. Du måste skriva en bättre.” Alltså gick avhandlingen Folk & Kyrka (Verbum 1986) in bland handbokskunskapen och den kunskapsmassa där ingen längre minns vem som var upptäcktens egentlige upphovsman. Som det ska vara, alltså.
Nu fick jag – en av fakultetens docenter – vara med och föreläsa vid Gustafs 85-årsdag den 29 november 1995. Gustaf behövde gå och vila sig när jag drog vad jag knåpat ihop. Jag uppfattade att både Greta Hofsten och fakulteten var lite bevsärade av detta Gustafs behov av lunchvila just vid denna programpunkt, men jag fick för mig att Gustaf fått ett fylligt referat, för han kunde i sitt tal på kvällen polemisera mot somliga slutsatser. När Kristensson Uggla ska återge vad jag sagt är det ”kvinnoprästmotståndaren Dag Sandahl” som ”syrligt [kunde] konstatera att det väl inte var så mycket [Wingren] avsade sig när han avsade sig prästämbetet 1974 – och därmed inte så mycket att orda om.” (aa s 364) Lite fånig ter sig Kristensson Ugglas kommentar att från 70-talet och framåt ”inte bara Dag Sandahl var upptagen av ämbetsfrågan, utan att ämbetsfrågan kom att få en alltmer central betydelse för hela kyrkan”. (aa s 364 igen). Upptagen av? Jag var församlingspräst, det upptog det mesta av min tid. Frågan var alltså en fråga! Och jag ser försöket att förminska mig till kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*. Trist typ den där Kristensson Uggla.
Är han en Wingren-epigon? Gustaf var också snabb att förenklat få ihop de konflikter han ville ha. Det var prästfortbildning på Tallnäs. Gustaf föreläste. Jag var visserligen tjänstledig med B-avdrag för att skriva avhandling, men satt väl i kommittén som ordnat fortbildningen så jag kände ett behov av att vara med som deltagare. Gustaf jagade. Jag sa ingenting när han belyste hur Synoden stod för dopvägran. När han för andra gången påstod detta, dristade jag mig att säga emot. Sedan blev hans föreläsning match mellan Gustaf och Dag. Hur den slutade? Gustaf sa, när det blev middag, till mig: ”Det finns en plats vid mitt bord.”
Detaljer av detta slag behärskar inte Kristensson Uggla. Kritstrecket begränsar honom alltså. Han tror sig kanske följa i Gustafs fotspår när han frihandstecknar händelser han tycker sig minnas? Alltså minns han att Gustaf tillsammans med KG Hammar och Per Erik Persson deltog i en debatt som reprsentant för Exodus år 1980. Jo, Bertil Gärtner och jag var med. Gustaf Wingren kom med ett inlägg ex auditorio på temat att det inte fanns några präster i Nya Testamentet, varpå Bertil stillsamt invände: ”En församlingsföreståndare ska vara en enda kvinnas man”. Gustaf, frånskild, sprang på porten. Mot aftonens slut begärde pastor Tommy Qvennerberg ordet och sa, att man inte skulle säga som biskop Gärtner sagt till en äldre man, Gustaf Wingren. Vi som satt på podiet fattade inget, jag trodde att Qvennerberg talade om något annat. Bertil fattade nada. Men professor Birger Gerdhardsson, som viste vad som timat, hördes ropa: ”Han menade det inte så”. Eftersom detta var före mobiltelefonernas tid blev det ett bestyr att ringa och förklara. Jag tror att Maj Lövestam gjorde en habil insats och talade med Greta Hofsten, Gustaf hade inte hunnit hem.
Kristensson Uggla vet att berätta: ”Under min tid i Lund var jag med om flera osedvanligt häftiga konfrontationer, inte sällan kopplade till debatter kring frågan om kvinnors rätt till prästämbetet. Som när han drabbade samman med biskop Bertil, i Petersgården och då två indignerade herrar med högröda ansikten skrek till varandra så att man allvarligt befarade att kombattanterna skulle skulle börja gå handgripligt tillväga.” (aa s 23) Jag satt med biskop Bertil, jag har suttit med honom rätt ofta. Jag tror aldrig jag sett honom bli högröd i ansiktet. Skrikande var inte Bertils metod. Och det var åtminstone 10 meter mellan Wingren och Gärtner, som satt på podiet, medan Gustaf satt vid dörren. Kristensson Uggla fabulerar. Han kände Wingren men inte Gärtner, tycks det. Biskop Bertil överlevde sina biskopsår därför att han hade en osannolik förmåga att skaka av sig upplevelser av detta slag. Gustaf Wingren å andra sidan gillade konflikter, det har Kristensson Uggla också betygat:
Gustaf kunde bli högröd i ansiktet, det har av Gunnar D Hansson berättat. Han besökte Wingren. Telefonen ringde.Greta svarade och Gustaf ropade till henne: ”Vem är det?” ”Det är Sundby”. Högröd i ansiktet skriker Gustaf så att det alldeles säkert ska höras ända in i luren: ”Be den djäveln dra åt helvete!” (aa s 351) Kristensson Uggla förklarar att Gustaf alltmer kom att bita sig fast i frågan om kv*nnl*g* pr*st’r: ”Det fanns knappast någon fråga som han gav högre prioritet, i alla fall finns det inte någon fråga som så kunde mobilisera hans energi och vrede.” (aa s 351)
Nu ter det sig fatalt att professor Kristensson Uggla inte uppmärksammat min bok Kyrklig Splittring. Kristensson Uggla hade behövt lägga lite distans till sitt beundrade forskningsobjekt, tror jag. Det hindrar inte läsningen av hans digra bok. Men jag kommer inte ur den kritcirkel jag själv roar mig i. Hur kunde Gustaf uppfattas som ”jämställdhetsförespråkare”? Varje dag kom hustrun Signhild med lunchsmörgåsar till Gustaf på tjänsterummet på Theologicum, Sandgatan och när sedernera hustrun Greta Hofsten släpade sig hem efter cancerbehandling på lasarettet i Lund stod Gustaf otålig på balkongen och väntade på att hon skulle komma hem och bre hans kvällsmackor. Det fanns kollegor och grannar som reagerade på detta och på att denne professor skulle gälla som talesperson för jämställdhet. Att Jan Myrdal aldrig ville förstå sig på att Gustaf och Greta sa upp medlemskap i FiB/K eftersom jag fått skriva en julbetraktelse, noteras. Man kan vara radikal på olika sätt!
Återstår för mig att läsa den andra nyss utgivna boken av Bengt Kristensson Uggla, Ingen slipper undan det fantastiska. Folkyrkoteologi. (Korpen, Göteborg 2026). Författaren har låtit bli att läsa in sig på den pastoralteologiska folkkyrkokritiken av högkyrkligt märke. Det var nog bäst så – om det är förenkling som gäller och forskning innanför de egenhändigt uppdragna kritstrecken. Arvet efter Gustaf Wingren?