Jag läser Varbergs Tidning, särskilt den kyrkliga sidan, den där utbudet presenteras och detta finner jag informationsbärande. Den 13 oktober fick jag mig detta till livs när det handlar om vad som kännetecknar en gemenskap:
”Kanske är det att ha en tillhörighet att vara behövd, att ha en plats och en funktion i gruppen. Att vara sedd, förstådd och uppskattad för den man är. Att bidra, inte bara med sina tjänster, utan med sig själv som person. Tillvaron skulle bli fattigare utan just dig.
Tro stavas relation mer än religion. Gud är i sig relation mellan Fader, Son och Ande. Människan får leva i relation med sin skapare, sin medmänniska och inte minst, med sig själv. Kyrkan kan få utgöra ett hem, en trygg plats där du får vara del av ett större sammanhang tillsammans med andra.” Jag tror inte att diakonen i Varbergs församling, Ingrid Holtsung, skriv något annat än vad hon tror. Hon vandrar alltså i tro, inte i åskådning för det hon beskriver är inte sant. Inte om man ser på Svenska kyrkan, inte om man tar sina egna erfarenheter på allvar, inte om man tar andras erfarenheter på allvar.
Hur kan det bli så här anständigt förljuget? Det pågår väl ett långt självbekräftande samtal i arbetslagen inte bara i Varberg utan i många församlingar. Vi är så inkluderande och goda. Men varför ska vi inte se saken som den verkligen är? En kyrka som gjort så att somliga alltså ser/inser, att de inte får en trygg plats tillsammans med andra, en kyrka där de inte får bidra. Inte ens med sig själva som person. En kyrka som uppfattar sig bli rikare om man gör sig somliga kvitt.
Ärkeplusset borde fara illa när han hör slikt fagert tal som det i Varbergs tidning. Gör han det? Förmår han fundera över hur fint det ska ljugas utan att någon reagerar? Lögn i tjänsten alltså. Jag känner inte syster Ingrid (heter förresten diakonerna ”syster” längre?). Hade jag varit kyrkoherde, en syssla jag av kyrkopolitiska skäl inte får ha (strunta nu i min ålder!) hade jag kallat till en APT, arbetsplatsträff, för att diskutera åttonde budet, det om att inte bära falsk vittnesbörd. Jag hade kanske också haft ett allvarligt ord att säga när man försöker framställa det kyrkliga livet i dess ynklighet som direkt härlighet. Så härligt är det ju inte, inte ens ärligt. Jag hade också velat ta upp det omisskännliga kvinnliga draget att göra allt till relation, tänka i relation. Det blir enligt min ringa åsikt helt förödande.
Men Ärkeplusset kanske inte skulle fara illa utan säger något erkännsamt om de fagra orden?
Själv skriver han om erosion i samhället. Han aktualiserar frågan om människosynen och det mänskliga samspelet. ”I våra mänskliga känselspröt finns mycket som hjälper oss att orientera i livets grundläggande värden, och som hjälper oss att känna igen det som bryter ned.” Väl talat, men sen då?
Ärkeplusset definierar några ”erosionsfaktorer”. Den första är demonisering. ”Den börjar när grupper i samhället beskrivs som problem och görs till syndabockar. Eller när vi inte nöjer oss med att kritisera en människas åsikter eller handlingar, utan börjar misstänkliggöra hennes integritet eller existens.” Jag säger bara homofob, elitkristen eller drar till med kv*nn*pr*st,m*tst*nd*r*. Jag kunde dra till med Giertz, Danell och Gärtner också. Ser inte Ärkeplusset Svenska kyrkan sådan som hon framträder i verkligheten – eller är det bara nerifrån detta syns?
Den andra är kränkthet. Den kan föda oförsonlighet och få oss att sluta lyssna. Pröva den tanken också, Kyrka Ämbete Enhet (1993) var det sista försöket att skapa intellektuell redlighet i kyrkolivet. Försöket torpederades innan det blev breda samtal. Säger allt!
En tredje faktor uppstår när människor angriper sånt som andra vördar eller håller heligt. ”Att medvetet såra eller förnedra andra människors djupaste övertygelser är ett effektivt sätt att skapa uppmärksamhet.” Precis detta, just detta, är vad de som framträder som die Gruppenführer (samma form i singularis som i pluralis) ägnar sig åt. Skulle Ärkeplusset vilja kommentera? Inte det!
”En fjärde faktor är frestelsen att bli en spegelbild av den man bekämpar.” Vad betyder detta i Svenska kyrkans sammanhang?
”Ett samhälle blir inte starkare av att människor lär sig att misstänka eller förakta varandra när jag hör mig själv tänka: ’Jag begriper inte hur de kan tänka så’, behöver jag stanna upp just det, det finns något jag ännu inte har förstått.” Så vad är det Ärkeplusset för egen del inte förstått?
Jag har citerat från Dagens industri den 6 oktober nådens år 2026 och dragit slutsatser..
Martin Modéus är Ärkepluss. Vad i Svenska kyrkan känner han igen som nedbrytande? Slår inte tanken honom att elaka typer skulle kunna läsa hans vackra ord och överföra dem på den kyrka han ansvar för? Svenska kyrkan är utomordentligt exempel på förhållningssätt Martin säger sig ogilla. Hur ska vi hantera själva diskrepansen? Vem ljuger han för? Sig själv eller andra? Inte så att Svenska kyrkan inte skulle behöva stå för de värden han anger, men verkligheten är en annan! Så har det varit i många år. Jag kanske ska exemplifiera? Det tycks mig som en överloppsgärning även om jag ägnat någon liten uppmärksamhet åt fenomenet. Pröva själva och sök exempel i Svenska kyrkan på demonisering, kränkthet, oförsonlighet, angrepp mot sådant andra vördar eller håller heligt, misstänksamhet och förakt som spegelbild och hur är det med kategorin ”det jag ännu inte har förstått”?
Jag tror att die Gruppenführer ägnar sig att odla sitt förakt för svaghet, de vet ju att de utgör kyrkopolitisk majoritet. De behöver inte förstå av just det skälet. Några av dem kanske också styrs av sitt politisk arvegods: det progressiva hatet mot svartrockar. Jag kan återkomma till detta tema.
Varför kan den som är ärkebiskop inte hålla rent både mot den okyrkliga mobben och den kyrkliga? Vilken ärkebiskop införde tystnaden som verktyg i Guds rikes tjänst? Jag frågar. Professor Gustaf Wingren hade omedelbart svarat: ”Gunnar Hultgren”. Jag säger inte emot. Ärkebiskop Hultgren lämnade åt biskop Bo Giertz att massmedialt förklara konflikten år 1960. Det hade varit mer verkningsfullt om Hultgren själv fullgjort den uppgiften. Så blev det som det blev. Ska Martin innan han flyttar till Rasbo kunna ändra på det förhållandet? Det tror jag inte. Vill han ändra på det? Jag lämnar frågan öppen.
Jag tröstar mig med Tito Colliander som sakta säger: ”det realistiskt mystiska. All realism är egentligen mystisk, outgrundlig. Om den alls är realism: verklighet.” (Bevarat, Gripen, samlingsvolym Schildts, Helsingfors 1978, s 64) Hellre denna realism än den idealism som bara är hittepå. Det vore rätt intressant om vi kunde hållas med realistiska biskopar istället för, … fyll i vad ni tänker!