Nu är det prästgräl igen, ”Pastorenzank” var väl det uttryck Dr joseph Goebbels använde. Jag klagar inte när mina dystraste förväntningar infrias. Med dessa präster har jag uppenbarligen inte det grundläggande gemensamt. Vi kan ta deras resonemang punkt för punkt: ”Vi menar att det är en grundläggande del av kyrkans tidlösa kallelse och mission att vara en öppen och inkluderande gemenskap för alla människor.” Här är skalkestycket: https://www.kyrkanstidning.se/debatt/115-praester-krymp-inte-var-gud/445120
”Gud är alltid större.” Lika självklart är detta ”Deus majus est” som om vi skulle säga att Gud alltid är mindre. Det är ju Kyrkans tro att det lilla fostret i Maria är Guds son, Gud själv. Ska vi inte krympa Gud är det främst för att Gud redan krympt sig själv! Det borde sägas. Vi tror på en Gud som alltid är mindre än vi tror! Frågor på det?
”På bakgrund av våra avlagda vigningslöften att verka för en öppen och tolerant förkunnelse i vår egen tid. Trots den dåliga svenskan, ”mot bakgrund” heter det, måste frågan ställas vilket av prästlöftena som handlar om öppenhet och tolerans? Fablernas värld är vad vi ser. Det finns ”en enda regel och norm, varefter alla läror såväl som lärare böra prövas och bedömas, endast är Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter.” Så bekänner Svenska kyrkan. Av denna bekännelse (Konkordieformeln )återfinns inget i de 115:s möda. De argumenterar inte i samklang med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. Vad säger aposteln? ”Deras tankar är tomhet, deras förstånd förmörkat, och de står utanför det liv som Gud ger därför att de behärskas av okunnighet och är förstockade i sina hjärtan.” (Ef 4:17b-18)
Mot denna bakgrund vill de därför ”återigen” (har de 115 skrivit något tidigare som jag missat? DS) lyfta:
● Ingen människas kärlek är illegitim!
Åjo. Och många av oss blir alltmer tvekande om vi i egentlig mening är välkomna i Svenska kyrkan för att bemötas ”med öppenhet, värdighet och respekt”. Finns det för den delen inte illegitim kärlek? Kärleken till pengar? Egenkärleken? Köpt kärlek? Kärleken till makt? Nu frågar jag närmast teologiskt. Juridiskt finns det sannerligen illegitim kärlek. Jag tar inte detaljerna.
● Teologiska hållningar uttrumfar aldrig kärlekens förklaringsljus!
”Kärlek är erfarenhet.” Är det inte lite hjärtlöst sagt till dem som öppet säger att de aldrig mött någon kärlek? Resten är fortsatt skitsnack – om man tänker efter:
”Det har aldrig ålagts enskilda präster att efter eget huvud bestämma, åt Gud, vem som inte anses vara skapad, älskad och önskad på rätt sätt – vem som i Guds ögon har rätt till äktenskapets välsignelse -–vems erfarenhet som är värd mer eller mindre i form av erbjudna ritualer. Skapelsen, och i förlängningen äktenskapet, uttrycker nåden att vara skapade till människor i Guds avbild, dyrbara i Guds ögon, kapabla till att dela sann kärlek och samhörighet på så många olika sätt.” Är inte hela skapelsen fallen? Vad går då kristen tro ut på om inte frälsning? Och varför ska det bedrivas mission om nåden erbjuds i skapelsen och vi har rätt till välsignelse? Bortsett från att jag gärna vill ha namn på präster som hävdar, att någon inte är skapad på rätt sätt. Präster! Inte läkare som kan och ska uppfatta att något är fel…
● Själavårdens förtroende behöver värnas!
”Präster möter människor i några av livets mest utsatta och känsliga skeenden.” Just därför blir det så fördande när somliga prästers själavård ska ifrågasättas och detta ifrågssättande/misstänkliggörande är just vad de 115 sysslar med. Om detta vet de faktiskt ingenting. En sådan som jag odlar föreställningen att flera av dem som undertecknat skrivelsen i själva verket inte har så många själavårdskontakter. För egen del vill jag inte vara ”Soul Friend” med någon av de 115. Vill ni? Verkligen? (Ef 5:7!)
● De unga visar vägen!
De ska alltså få möta ”en kyrka av modiga företrädare som tydligt står för att de unga är sedda, välkomnade och älskade precis som de är, oavsett identitet eller deras trosväg. Detta ligger också nära de principer om barns rättigheter och barnets bästa som finns i barnkonventionen, som är svensk lag.” Precis som de är? Prästerna som stod för att jag skulle bli sedd, kan väl inte ha tänkt sig att jag inte skulle stimuleras att utvecklas och inte för alltid vara precis den 15- 16-åringsom jag var? Talet om att ”de unga visar vägen!” är för övrigt repliker från europeiskt 1910- och 20-tal. Vi vet hur det gick! Men vad i allsindar är ”en kyrka av modiga företrädare”? Är det problem med språket igen – för Kyrkan är väl mer än sina företrädare, alltså det producentkollektiv, präster och anställda, som här ska fram? Är inte alla döpta och troende just företrädare? En sådan kyrka har ett gudsfolk och kan träda fram med företrädare, fast oftast inte så modiga – men ändå.
● Gud är kärlek!
”Våra små och begränsade idéer om kön, sexualitet och kärlek kan aldrig få bli måttstocken för Guds välsignelse.” Vem har påstått något sådant? Måttstocken är i all kyrklig rimlighets namn Bibeln och bekännelsen, förpliktande storheter för präster som vi sett. ”Kyrkan förkunnar den inkluderande nåd som säger: Du är också avsedd i vår rit. Eftersom äktenskapet speglar Guds nåd.” Men visst är ”vår rit” avsedd för detta viktiga syfte. Frågan gäller något som år 2009 lämnades olöst: Vad är ett kristet äktenskap? Hur gestaltas denna insikt rituellt?
● Nej till prästamnesti!
”Medarbetares personliga övertygelser är många och frågan om vad någon tycker eller tänker är högst personlig. Samtidigt behöver kyrkans ordning och vedertagna praxis” Detta i syfte att skydda ”människorna, gudsfolket”. Men profanum vulgus är inte gudsfolket. Jag noterar icke utan upprördhet att vi som tänker som Svenska kyrkan tänkt också år 2009 ska misstänkliggöras i vår professionalitet. Dom tror inte att vi kan det prästerliga ”jobbet”! Tala om förolämpning. Mer personligt tänker vi inte än att vi undrar vad Kyrkan tror, lär och bekänner tiderna igenom.
● Våga visa ekumenisk ärlighet!
”Vi behöver ta mer ansvar för vår ekumeniska roll och trovärdighet.” Så brukar det heta när det ekumeniska slås sönder. Minns att KG Hammar fick ett påvebesök inställt och minns att Ärkeplusset Modéus mötte ett bakslag i Etiopien. Det ekumeniska imperativet i de 115:s version betyder att ”Kyrkan står rakryggad för den hållning hon själv har beslutat om och i de sammanhang där hon själv verkar. Omsorgen om våra medmänniskor och vårt ansvar att vara en tolerant och inkluderande kyrka är ständigt en central del av det ekumeniska arbetet.” Nå, inte Kyrkan – men Svenska kyrkan. De kyrkor Svenska kyrkan vill möta ekumeniskt möter i henne en stöddig storhet, som ”går före”. Det är dåligt ekumeniskt sett, det behöver man inte vara doktor i ekumenik för att fatta. Jag undrar: Ligger inte det anti-ekumeniska i begreppet ”själv”. Ekumenik är den nationalkyrkliga självtillräcklighetens motsats!
Låt mig få vara tydlig. De 115 och jag delar inte tron. Vad säger aposteln? ”Men om någon, vore det så jag själv eller en ängel från himlen, skulle förkunna ett annat evangelium än det jag har förkunnat för er – förbannelse över honom! Vad jag redan har sagt, säger jag nu en gång till: om någon förkunnar ett annat evangelium för er än det ni har fått – förbannelse över honom.”(Gal 1:8-9)
De 115 vädjar till kyrkomötets ledamöter att ta ansvar för både kontinuitet och riktning. Jag påminner om reservationen år 1982. Det kan dom inte! De sitter som partipolitiket i en religionspolitisk kongress. Vad denna kongress kommer fram till när det gäller läran, kan vi skita ett stort stycke i!
