”Minns i november den ljuva september”, nynnar vi när september sjunger på sista versen. Det s k kyrkomötet har öppnat. Riksdagsåret likaså. Och Onsdagsdepressionen kom på att Svenska kyrkan Malmö har bestämda synpunkter på en opinionsyttring. Bilden på själva Kommandoran säger allt. Hon tar inga fångar! https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/malmoe-pastorat-sluter-upp-bakom-aektenskapsmotionen/444919
Jag tycker direkt illa om detta utövande av myndighet i en kyrklig storhets namn.. Det luktar totalitärt, DDR. Och minns nu, att de totalitära regimerna kom till i bästa avsikter, de skulle ordna upp problemen, skapa klarhet och trygghet. Arbetare och bönder i skön förening. Här passar det att muntra upp sig med den karftfulla hyllningssången till de rätt tänkande. Gunilla Karlsson Hallonsten inte minst. Och tro mig, hon förstår alls inte att jag finner beteenden avskyvärt. Det beror på att jag vet hur det går till i Svenska kyrkan: allvarllga frågor hanteras inte teologiskt utan som bäst slagordsmässigt och opinionsmässigt! https://www.youtube.com/watch?v=y_IbCMOg9YA
Kolla själva hur teologiskt genomtänkt allt är genom att fråga prelater i er närhet: Hur kom du på att äktenskapet inte bara är till för en man och en kvinna utan går lika bra enkönat? Bibelord på det? Och ska vi ändå ställa till det: Hur kom du på att det enligt Guds vilja är rätt med kvinnor i biskops- och prästämbetet? Någon bok du läst och kan rekommendera? Någon teolog som särskilt hjälpt dig till klarhet? Frågor om andra böcker kan också ställas. ”Har du läst?”-frågor alltså. Vi talar om akademiskt utbildade så vik inte ner er för fort.
Ska vi dra det ett varv till kan man fråga om prelaterna definierer sig själva. Har de någon särskild bakgrund som hjälper dem att orientera sig teologiskt? Har de gått Svenska kyrkans normalutbildning – 10 år i söndagsskola, konfirmationsundervisning och dess självklara fortsättning genom kyrkogång och studiearbete i församlingens gemenskap? Kan man också fråga om vilka teologiska förebilder de har?
Naturligtvis är det en överkurs, men när gick du till nattvarden med en kvinnliga celebrant första gången? När jag frågat så förstod jag att på min tid var jag före biskoparna med den erfarenheten, Christina Odenberg oräknad. Jag kunde säga: ”Sandahl 65! Och Margit Sahlin på Österskär!” Stor veklagan när jag därtill kunde säga att problem fick jag först när jag granskade argumenten för denna ämbetsreform och kom på att argumenten alls inte höll. Jag har fortsatt prövat mina insikter under mer än 60 års tid utan att komma till någon annan slutsats än att detta är en reform Kyrkans Herre aldrig velat ha. Hur kom ni, handen på hjärtat, att han ville det?
Ska jag bränna på ytterligare: Jag ser samma mönster av lögn och förbannad dikt när det handlar om äktenskapsfrågan som när det gällde ämbetsfrågan. Frågona är sammanbunda i svansarna, tro mig! Och mönster!
Jag läste Joel Halldorf. Har han blivit en man utan allvar? Han talar frid och försonlighet – men undviker sanningsfrågan. Det ogillar jag. https://vitrok.substack.com/p/socialdemokraternas-vigselmotion
Vilken är Halldorfs grundhållning? ”Vox populi – vox Dei”, folkets röst (utvecklingen!) är Guds röst. Så tror jag inte. Halldorfs rökare är verkligen rök. Ps 37:20. Halldorf hör till de svagsinta som tror att det är snällare mot hunden att kupera svansen i omgångar än hugga en enda gång. Det finns sådant folk. Fromt folk. Där hör jag till min glädje inte hemma.
Är verkligen Joel Hallldorf så korkad som jag tror att han är? Han talar för den långsamma vandringen ut i öknen bort från Guds vilja. De oliktänkande anpassar sig! Vad glädje har vi av det? Har Halldorf kommit så högt upp i anseende att luften där uppe inte är tillräckligt syresatt och att detta drabbar hans analysförmåga? Eler är han helt enkelt kyrkpolitisk cynisk? ”Folk anpassar sig, Bara trycket är tillräckligt hårt.” Själv läser jag Dietrich Bonhoeffers bok Efterföljelse (Gummessons, Stockholm 1976: ”Den som inte vill ta på sitt kors och utlämna sitt liv åt lidande och åt andra människors förakt, han förlorar gemenskapen med Kristus och är inte någon efterföljare.” (a s 60)
Ungefär med Halldorf det som hänt med Kent Wisti, alltså egentligen Kent Olausson från Älmhult? Han tar konsekvent de små stegen bort från det som tidigare var svenskkyrklig normalhållning: gudstjänstfirande på söndagen. Kent försvarade dem som väljer bort söndagens gudstjänster och i stället går på barnens handbollsträning.” Handbollsträning? Var får han allt ifrån? ”– Det finns inget självändamål i att folk kommer till kyrkan. Folk har väl viktigare saker för sig än att springa till kyrkan!” Nu undrade jag för egen del och konsulterade en fd handbollsspelare, ett barnbarn: ”- Vad är det ni har på händerna? – Klister. – Men då är det väl bättre att hamna i klistret i det kyrkliga än i handbollen? -Så är det!, sa hon. Ni kan läsa Onsdagsdepressionen här också: https://www.kyrkanstidning.se/kultur/kent-wisti-pa-bokmaessan-finns-viktigare-saker-aen-att-springa-till-kyrkan-1/444826
Förstår ni vad jag menar, när jag säger att jag är trött på de fin-kristna och deras reformerta budskapsteologi, som med nödvändighet blir lagisk. Budskapet uppmuntrar förstår alla reformerta. Mig tröttar det. Jag har lärt mig skilja på budskapsteologi (okroppslig och osakramental) och budbärateologi (kroppslig, apostolisk och förstås sakramental, Ef 3:5-6 och Gal 4:14). Dribbla inte med mig! Jag är också emot det där att man kapar lite kyrkliga blomster och pryder med dem utan att fatta, att blommor avskurna från rötterna kommer att dö hur vackra de än först var. Ingen glädje med sådant, inte på längre sikt alltså.
Nu gitter jag inte mer. På Facebook såg jag att Theolfils konferens i Lund på temar ”Bygga församling” ställs in. För få anmälda. Jag kan för egen del inte se detta som annat än – informationsbärande! Men det inträffade vore värt en – konferens!
