Ska jag verkligen ha nån synpunkt på att det kommer en ny översättning av Nya testamentet? Det är som vanligt i kyrkliga. Man hittar ett jubileum att haka upp saker och ting på. 1526 kom den första översättningen till svenska och det gav väl ringar på vattnet om man så säger. Alltså skulle det komma en ny översättning – logiken är obestridlig – Herrens år 2026. Jag har inte läst den. Jag väntar tills jag får den i bokform. Att Junias blivit Junia har jag inga synpunkter på. Jag skrattar när jag inser att intresset inte ljuger, nu gäller det att konstruera sig en kvinnlig apostel. Har vi väl fått en kvinnlig apostel blir hon ett argument i den märkliga debatten om statlig behörighet till statliga tjänster, det vill säga på nittonhundrafemtiotalets beslutsunderlag, utredning och beslut i riksdagen. Är det sant att med tilltagande ålder tilltar också sinnet för svartnad humor?
Jag var i Högby kyrka igår, 17 s e Tref. Pastorn uttryckte sin tveksamhet till om det finns något helvete. Det tyckte jag var lustigt. Jag har väl återgett händelsen tidigare, men biskop Yngve Brilioth vandrade runt i något kyrkligt sammanhang. Bakom honom kom en liten dam. Hon sa: ”Biskopen, jag tror inte på helvetet!”. Ingen reaktion från biskopen. Hon upprepade sig. Fortfarande ingen reaktion från biskopen. Då knackade hon biskopen i ryggen och sa med eftertryck: ”Biskopen, jag tror inte på helvetet!” Då vände sig biskop Brilioth magistralt om och sa: ”Tänk vad Moster kommer att bli förvånad.”
I den upplaga av C.S. Lewis, Från helvetets brevskola (Gleerups, ,2 uppl1944) jag ärvt efter Morsan har Yngve Brilotih skrivit en introduktion. Morsan fick förresten boken i födelsedagspresent 29 februari 1948 (hon var född på denna rätt unika dag). Jag fanns då! Det var inte så många som visste det, knappt, jag visste det själv! Yngve Brilioth dagtecknade sitt förord ”Östrabo den 9 september 1943”.
Brilioth såg en rörelse i England. Det handlade inte om en vag idealism ”utan till en stundom nästan utmanande dogmatisk högkyrklighet.” Kom nu ihåg årtalet. Krigsåret 1943. ”Men den uppgörelse med tidens andliga och etiska problem, som här i halvt lekfull form genomföres, kan icke lämna någon oberörd, som överhuvud har sinne för livets djupaste verklighet.” (aa s 10)
Jag tror att jag håller på att bli briliothsk till sinnes. Vad är det för tid vi lever i? Hur ska jag veta vad som är sant i all information där utsaga A motsägs av utsaga B och jag inte vet vem som talar sanning med mig. Djävulen är ju lögnens fader, vår tid är en lögntid och där står jag som en fäskalle. Jag tycker jag försöker orientera mig, läser böcker, artiklar, men vad har jag för det? Ökad förvirring. Säg Borlänge. Säg klimat. Säg regeringsbildning. Säg vänster. Säg talmansval. Säg kyrkomöte. Få ting är vad de skulle vara.
Borlänge är en stad i Dalarna, men också något som ter sig som ett valhaveri. Klimatet vet jag inte vad jag ska tro om – det sades att vi haft en så varm sommar. Inte här. Regeringsbildning – ser man inte motsättningarna och är det framgång att dölja dem? Vad är vänster om inte en pro av det som kallades ”känslans revolution” och det tycker jag ett missbruk av det politiska begreppet vänster. Talmansvalet i eftermiddag vet jag föga om, kannstöperierna bedrivs utan folklig kontroll. Kyrkomötet som börjar i veckan, är en partipolitiserad religionskongress – och den som överhuvud har ”sinne för livets djupaste verklighet”, kan bara uppfatta mötet som ett skämt. Eftersom jag tror Herrens ord att det finns en Livets furste liksom en världens lögnaktige furste kanske jag inte behöver bekymra mig så mycket?
När pastorn utlagt dagens evangelium, tänkte jag att han till sist skulle komma fram till att varje liknelse ha en poäng. Så långt i framställningen kom han inte. För egen del tror jag att det är sant: lyssnar de inte till Mose och profeterna, då låter det inte övertyga sig ens om någon står från de döda. Jesus sa det själv och beskriver nog de kyrkliga villkoren. Tron är en större hemlighet!
Jag var inte på bokmässan. Men jag var alltså i mässan och en och annan bok har jag fått att läsa under loppans veck, som min Moster kunde säga säga, när något skulle ske under veckans lopp.
Vad sägs om Hermann Rauschning, Vilddjuret och den stora freden, (Natur och Kultur, Stockholm 1941)? Alf Ahlberg översatte, det säger väl något?
2 Thess 2:7 om ”laglöshetens hemlighet” får Rauschning till några sidor om. Allt mynnar ut i frågan om antisemitismen. Inte om staten Israel, den finns inte år 1941. Det är en text som jag inte enkelt vill gå förbi. Ni får några Rauschning-citat att tugga på:
”Det onda har i nutiden fått ett djupt symboliskt uttryck. Detta uttryck är antisemitismen. (aa s 195) ”Antisemitismen är icke ett perifert problem i vår kris, icke blott ett symptom. Den är själva kärnpunkten, och dess betydelse kommer också till uttryck däri, att den är kärnpunkten i nationalsocialismens lära.” (a s 196)
Detta också:
”Antisemitismen är en frestelse att söka det onda icke hos oss själva utan på andra håll. Den är en flykt från ett intellektuellt och moraliskt krav för oss själva, en undanflykt…” (aa s 199)
Kristendomen har alltid börjat komma i upplösningstillstånd, då man – såsom till exempel fallet var med Marcion – försökt skilja det gamla testamentet från det nya. (aa s 200)
”Det är mot den omöjliga uppgiften att vara människa som primitiva människor genom antisemitismen göra uppror. ” (aa s 201)
Jag vill inte vara en primitiv människa, inte ens göra gemensam sak med de primitiva. Jag fick alltså problem med NT 2026. Är det verkligen klokt att ge ut Nya testamentet utan ett genomarbetat Gamla? Hur tänktes, när Nya testamentets skrifter gavs ut ihop med Psaltaren, var detta ett sätt att markera vårt sammanhang, det där med att roten bär trädet?
Det stora med NT 2026 – är det ett tecken på kristendomens upplösningstillstånd? Att vi fått en antisemitism av elakartat slag, som kärnpunkten i en kris – som är vår! ”En flykt från ett intellektuellt och moraliskt krav för oss själva, en undanflykt”. Den här sortens insikter ställer till det gör mig. Inte minst som måttligt begåvade men läppalätta politruker påstår att Sverigedemokraterna har en annan människosyn än socialdemokrater och centerpartister. Som talesman för oss som undkom rondskålen, frågar jag i all enfald: skiljer sig dessa partier åt i rondskålsfrågan – eller? Med vilken annan fråga kommer man annars åt människosynen? Det kan knappast vara frågan om migranter som skulle avgöra vilken människosyn någon har. Frågan om islam? Den handlar inte heller om människosyn. Jag har inte läst Jomshofs bok, däremot Egyptsons avhandling, som inte handlar om människosyn.
Borde vi inte ställa upp ett gäng politiker och analysera deras människosyne? De som utbildats i det statliga svenska skolväsendet skulle väl kunna tänkas vara skolade i samma syn på människor? Annorlunda kan det visa sig vara med dem som kommer till riksdagen från väsensskilda kulturer. Och, för att vara generös, det kan vara annorlunda med de okonfirmerade också, de har inte pejl på 1 Mos 1:26 och Ps 8. Denna läsning avgör människosynsfrågan! Har jag missuppfattat något?
Tillbaka till pastorn i Högby, som tvekade om helvetet. Ska vi fråga honom om den andliga charkuteribranschen, Gal 6:19-21? Vad går varningen ut på? I min enfald verkar det rätt klart och tydligt också som samtidsskildring, dvs vår tid och vår tids människor. Vad tycker ni?
