Kulturkrockar är av intresse, medge det. Så mycket klarnar. Inte sällan som muntrationer.
Ni såg Plusset i Karlstad lägga ut texten om hur bra det går för Karlstads stift. Så tänkte inte företrädaren Runestam om vi ska tro Sven Stolpe från Degerfors i ett brev till Gertrud Aulén år 1939:
”Värmland är, som Runestam säger, den andliga dödens land. Stackars biskop Eklund, som måste gå från sitt stift i detta förfärliga skick! Här är mässfall runt hela stiftet, i den ena kyrkan efter den andra står präster och predikar nazism, försvarar de ’tyska, kristna’ och förbannar judarna, i Karlskoga är prosten senil, ena komministern alkoholiserad och den andra folkskygg och underlig.”
Plusset Sören Dalevi kommer inte att fråga hur jag fått tag på denna lysande analys. Han läser ju inte sländan. Han vet inte ens att analysen finns. Alltså behöver han inte bekymra sig över att det finns sådana som fortfarande förstår Karlstads stift som ”den andliga dödens land”. Förstår han alls att en bloggare håller sig med fler ögon än sina egna och är tacksam för denna kompletterande okulära utrustning? Inte då! Han kan inte förstå – och det beror på att han inte läser på och skryter med detta! Utanför en domkyrka!!!
Jag såg ett kulturinslag i rapport för ett par dagar sedan. Pär Andersson, recenserade en bok av Erik Helmersson, Vänsterns värsta år (Fri Tanke 2026) https://www.svt.se/kultur/recension-vansterns-varsta-ar-av-erik-helmerson Det var en förintande recension, så pass att Andersson fick sluta med att säga att ”ni får läsa boken för att se om ni håller med mig!” Egenintresset ljuger inte. Det var Pär Anderssons världsbild som föll samman genom Helmersons insats. Jag hade ett par kapitel kvar i boken när jag hörde recensionen och begrep den anderssonska frustrationen. Den roade. Kulan visste var den tog!
Temat om vänsterns värsta år passar ihop med Johan Lundbergs bok, Rikslikaren, som analyserar Dagens Nyheter från 1964 till idag (Timbro förlag 2026). Detta är politiska minnen från mitt liv. Sånt som hände när jag medvetet och påläst var med alltså. Nu ändras perspektiven: sådant jag inte skulle få se då, ser jag nu – och häpnar. Nånting händer i vår tid, det vill säga ormen ömsar skinn eller pendeln svänger – och om den inte svängde skulle det inte vara någon pendel, som prosten brukade påtala. I Rikslikaren får jag se hur en agendasättande journalistik bedrivs och ideologiskt likriktas – men dess tid är kort! Jag exemplifierar inte här, för boken är i sin helhet värd att läsa. Den här sortens frågor passar sig för församlingsaftnar med ett bord med pilsner och yvighet om ni förstår vad jag menar. Om ni inte förstår vad jag menar – fråga någon som är helt normal i sin mänsklighet! När det kommer ifrågasättande böcker och och det gamla paradigmets oomkullrunkeliga sanningar i varje fall ruskas lite, blir det underhållande – men också besvärande. Det är inte många som tar på sig ansvaret att låta mig veta eller inte veta vad jag bör veta eller inte ska få veta, men det ska man säga att rikslikarna tar sitt ansvar på allvar. Kul kväll i församlingshemmet!
Jag tror att Lundberg och Helmersson förser oss inte bara med god information utan levererar tydliga kulturkrockar. I det läget kan det visa sig att det gamla paradigmets företrädare står helt förvirrade. Den kulturelle Andersson i TV blev för mig belysande. Han kunde inte orientera sig, när ett nytt paradigm gör sig gällande. Kan det vara så lyckligt att det gamla känslostyrda paradigm som kallade sig ”vänster” ersätts av det som styrde den gamla vänstern: förnuftiga samtal och kritisk reflektion? Då får somliga det svårt – och det är precis så det ska vara.
126 prästvigda skrev till det sk kyrkomötets ledamöter för att värna de friheter som var självklara år 2009 men nu är ifrågasatta. Den sortens reaktioner är fullständigt självklara i ett demokratiskt sammanhang. Folk sitter på sin fritid och knåpar ihop några synpunkter de vill delge. Vad händer då? i Malmö samlade sig Björn Gudmundsson, ordförande kyrkofullmäktige, Helen Persson, ordförande kyrkorådet samt Gunilla Hallonsten till ”en kommentar från Svenska kyrkan Malmö med anledning av öppet brev mot äktenskap, motionen som behandlas i kyrkomötet hösten 2026”. Vad hade Svenska kyrkan Malmö med den saken att göra?
Känsloargumentationen är uppenbar ”i vår strävan efter fred och rättvisa behöver vi alltid vara motkrafter mot det som vill splittra, polarisera och demonisera”. Då vet vi! ”Svenska kyrkan Malmös vision är ett enda bröd och en enda mänsklighet och det är självklart att alla människor skapade till Guds avbild och samma värde och värdighet. Detta behöver Svenska kyrkans tjänare gestalta . Alla par ska känna sig välkomna, ingen ska bli diskriminerad. Alla ska ha likvärdig rätt att ingå äktenskap och få sin kärlek välsignad inom svenska kyrkan..”
Här sitter alltså kyrkoherden med två presidenter (det måste väl heta så?) och fixar till ett uttalande i namn av ”Svenska Kyrkan Malmö” eftersom 126 präster skrivit ett brev till kyrkomötesombuden, inte till Svenska Kyrkan Malmö, som alls int handlar om detta!. Ni märker kanske att Svenska Kyrkan Malmö inte på något sätt tar upp upp argument i ett skrivet brev utan konstruerar sig en halmgubbe och kraftfullt (mot lön och arvode?) bekämpar den.
Jag tror att detta är ett löftesrikt tecken och en kulturkrock som beskriver Svenska kyrkans nuvarande utsatta läge. Då blir det rätt roligt att läsa att ”kyrkan behöver präglas av generositet, öppenhet och en vilja att möta varandra i respekt och nyfikenhet.” ! – Muntrationen är väl ändå uppenbar? Lika uppenbar som att treenigheten i Malmö använder en maktposition för att ge en kommentar som skrivs i det officiösa namnet till en ogillad opinion. DDR-fasoner! Totalitärt tänkande!. https://www.svenskakyrkan.se/malmo/alla-ska-ha-likvardig-ratt-att-inga-aktenskap
Till detta kommer fältprästfrågan som tydligen beslutas på handläggarnivå! Det är en verklig skillnad på om Kyrkan följer sitt folk i fält eller om staten startar ett eget och unfiormerat religionsväsende! Jag hade fått för mig att överbefälhavaren var en man att lita på; gott omdöme och allt sådant. Är han verkligen informerad i frågan? Annars borde han informeras och markera i ärendet efter samråd med ärkebiskopen. ÄB och ÖB ni vet.
Omfattar också ni tanken att skilja mellan sak och person? Jag börjar ompröva den tanken. Vi kanske ska styra på person på handläggarnivå för att komma åt saken? Det är halvfigurer på just den nivån som dribblar med besluten. Sådant för oss erfarenhetsmässigt ut i elände. Citera mig gärna! ”Demaskera de pretentiösa!” – är det inte en passande och flammande paroll? För egen del imponeras jag inte utan vidare av kyrkoherdar eller ens av fältprosten! Säger de dumheter eller fattar korkade beslut misstänker jag att det beror på att de i intellektuell mening verkligen är dumma/korkade. Ska inte detta öppet sägas?
