Metodistpastorn Pär Axel Sahlberg (1954-) var den socialdemokrat som fick till ett avtal med muslimerna i Sverige. Det gjordes förstås i partinit och Göran Persson var glad. Han var mindre glad över Sahlbergs ställningstagande för en ny kyrka-stat-lösning, men inte så sur på honom som på Ekström och Sandahl som ställt till allt detta. Detta senare är enbart hörsägen av hur det lät i statsrådsbilen från Stockholm till Uppsala domkyrka, där det nya skulle firas med gudstjänst och supé. Jag blev inte inbjuden. Jag torde ha varit den ende i den s k ledningsgruppen som inte fick någon inbjudan. Men jag är inte bitter för det! Jag hade ju inte ens fattat att det skulle firas gudstjänst i anledning av tilldragelsen än mindre ätas i Ärkeplusshuset eller ens att statsministern skulle vara på plats.
Det där med att fatta är svårt, men inte så svårt som folk tycks inbllla sig. Den snälle Sahlberg ska inte bara uppfattas vara partistrateg, han ville inkludera de nya svenskarna i den större s-gemenskapen. Här är grundstenen lagd till det muslimska engagemanget i det svenska valet. Och det borde inte vara något problem med att medborgare har rösträtt – men något skaver. Jimmie Åkesson trampade medvetet ut i minfältet när han i slutdebatten påpekade att detta val kunde komma att avgöras av muslimer. Reaktionen på hans ord? Stor oreda under himmelen! Men analysen tycks vara riktig, Partiet Nyans röster gick till Vänsterpartiet. Och vi har fått några i riksdagen, som inte läst samhällskunskap i den svenska skolan, för att säga det busenkelt.
För en dystert lagd person som jag anmäler sig händelserna i Iran, när vänstern och ayatollan gjorde gemensam sak – och där vänstern sedan utraderades och islamisterna tog makten. Nu tror jag inte att det blir lika blodigt här. Men jihad pågår och parallell rättsskipning likaså. Sharia är en i Sverige praktiserad norm. Kanske vet de flesta vilka islams fem pelare är (trosbekännelsen, bönerna – salah (salat), allmosan (skatt till de fattiga) – zakat, fastan (under månaden ramadan) – sawm (siyama) samt Vallfarten till Mecka – hajj) men den svenska religiösa analfabetismen gör att få fattar dem som tar tron på allvar. Tillräckligt många muslimer gör det – och detta faktum förändrar stad och land, Luton, och Birmingham som platser i England och det politiska livet i stora europeiska huvudstäder städer som London, Paris, Bryssel och Berlin utgör exempel. Det är fullkomligt begripligt. De är ju troende muslimer och vad en troende muslim tänker är konsekvenser av tron.
Sameh Egyptsons avhandling om Muslimska brödraskapet med ett religiöst/politiskt program, dvs ”Allah är vårt mål; Profeten är vår ledare; Koranen är vår lag; jihad är vår väg; och döden för Allahs ära är vår högsta strävan.” Den modellen för tro kan visa sig problematisk när den konfronteras med västländsk demokrati. Saken hanterades i en liten uppsats: https://rib.msb.se/filer/pdf/28248.pdf Jag vet att denna framställning kritiserades. Jag övertygades inte av den högljudda kritiken.
Hur möter kyrkorna islam? Religiöst – och därmed öppenhet och förståelse för det gemensamma. Jag har i Onsdagsdepressionen sett något om att det varit rätt livligt kring Dame Sarah Mullally, nuvarande ärkebiskop av Canterbury. https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/imam-fick-aterlaemna-kyrkans-pris-efter-kritikstorm/443972 Det var Hubert Walter-priset som delades ut och nästan omedelbart återkallades eftersom muslimen blivit påkommen med att vara – islamist. Handlandet verkar inte bara vara dumt utan ärkedumt när Sarah hanterade frågan. Hubbe själv, som står för priset med sitt namn, slipper bevittna denna villervalla. Han dog 1305.
Jag vet inte hur ofta jag sett bilder på Plussen och imamerna i religiöst samförstånd. Ofta är det! Jag blir inte bara glad. Det kristna Nordafrika föll för svärd och det kristna Balkan kunde falla inte bara för militär övermakt utan för att den kristna trons kärna uppenbarligen var anfrätt. Kristendomen hade blivit religion, kanske i gnostisk tappning om inte rentav i allmän likgiltighet för sanningsfrågor. Den föll liksom självförvållat och gav muslimernas ambitioner fritt spelrum att fortsätta mot övriga Europa. Detta hindrades genom slaget vid Wien 1683 tack vare polackerna. 1529 var Wien belägrat och Luther djupt bekymrad. Fältherren Suleyman fick dock ge sig och det kan vi tacka många för, klimatet t ex. Det blev kallt tidigt det året. Säger bara det! Luther var bekymrad över att turken och påven från varsitt håll undergrävde/attackerade evangeliet. Detta berodde på många kristnas ointresse för själva saken: saligheten!
Gnosticismen i all sin religiösa prydnad har inga som helst problem med att umgås med andra religioner. Det gäller all gnosticism, också den reformert präglade. Och islam förstås, som teologiskt sett mest är att uppfatta just som gnosticism. För egen del vill jag vara kristen och alls inte religiös. Varför skulle jag nöja mig med något mindre än den allraheligaste kristna tron?
Till det svenska valet kom klanröstning, instruktioner i fredagsbönen av imamer och partiernas budskap på arabiska, dvs obegripliga för de flesta av oss. Lägg därtill möjligheten att kryssa in folk, där står nu vänsterpartisterna och hälsar Anfal Mahdi och Mohamed Ali välkomna till Helgeandsholmen och miljöpartisterna säger välkommen till Mohamed Abdukani samt avtackar Linus Lakso, som blev bortkryssad.
Jag säger inte något om detta, men nog har något hänt – trots allt? Hur eller hur har det monokulturella landet Sverige, en nationalstat, blivit mångkulturellt. Har det rent av blivit mångkulturellt på okulturell grund? När alltför få visste vad de trodde (och praktiserade detta i gudstjänst, bön och bibelläsning…) blev resultatet att saltet miste sin sälta och att folk därefter kunde tro (dvs ”gå på”) precis vad på som helst. På åsikternas marknadstorg kan allt säljas till mördande reklam. Insikten att jag ingenting kan göra, är besvärande. Återstår att lita på Herren och läsa på! Har inte Guds folk i sin historia mött på dumhet tidigare? Hur gick det då och vad sa de fromma? 2 Sam 22:17-20?
Naturligtvis tycker jag synd om de präster som tråcklat sig in i ämbetet på slingriga vägar. De är mitt i livet och sätts nu åt – inte med ämbetsfrågan utan med äktenskapsfrågan. Ämbetsfrågan har de hanterat i första hand undvika den genom att hålla den ifrån sig i all mening: teologisk och politisk – och i andra hand, om saken satts på spets, – i de bästa avsikter – passa in sig. När den kyrkopolitiska majoriteten är så kraftfull som den är, behöver det inte ta lika lång tid att få ordning på kyrkolivet genom hårdare linjer redan nu mot dissidenterna. I ämbetsfrågan tog det lång tid, egentligen 40-42 år. I äktenskapsfrågan 17-21 kanske. Den politiska makten har lärt sig och gör inte om det misstaget, den gör i stället nya. Men låter Gud gäcka sig – eller bara de naiva? Vilken kvalitet det politiska hantverket håller kan vi nu enkelt förstå, när vi får följa det politiska spelet från åskådarplats.
