Jag hade fått intrycket att det där med att kasta en död katt över staketet var en variant av den gamla biologiska krigföringen, när katapulten sköt in kadaver över fiendernas ställningar för att orsaka utbrott av pest och kolera. Det var inte riktigt så. Men vi kan väl hålla två döda katter i åtanke?
”Kasta inte en död katt över staketet”, lyder rådet från Danmark. Det är en förmildrad form av en politisk strategi. I London var Boris Johnson den som förknippas med metoden: ”Om du förlorar en debatt är din bästa chans att utföra en manöver som en bra kampanjledare beskriver som att ’kasta en död katt på matbordet, kompis’. Alla kommer att skrika: ’Men herregud, det ligger ju en död katt på bordet!’ Plötsligt pratar alla om katten i stället för den svåra fråga som orsakade dig problem.”
Det kyrkliga blir förstås inte annorlunda.
Jag har några favoritexempel. Kyrka-stat-frågan var en orimlighet med för denna orimlighet fullt rimliga konsekvenser. Kyrkligt sett var det mesta rätt katastrofalt. Det som en kyrka rätteligen skulle ägna sig åt, mission och församlingsbygge, fick bedrivas i så kallade ”frivilliga” former. (S)tatsmakten ville på inget sätt ha en fri kyrka. Staten såg också till att premiera en viss sorts präster och fösa andra ut i marginalen. De definierades som ”högkyrkliga” och marginaliserades i syfte att de skulle elimineras.
När kyrka-stat-frågan efter många om och men skulle upp till beslut, definierades de som ville nya relationer som ”elitkyrkliga” och så var saken avgjord. Året var 1979. Under 80- och 90-talen skulle ”kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* definieras och elimineras. Det skedde utan intellektuella besvär eller moraliska skrupler: de bärande frågorna hanterades med ”död katt-strategin”. Där Svenska kyrkan kunde ha samlat sig, splittrades det entusiastiskt utan att detta väckte större uppmärksamhet. De flesta fattade inte – och har ännu inte fattat – själva den genomförda splittringen och den substansförlust som blev resultatet, dvs den pastorala kollapsen och det självklara behovet av anpassning av den kristna tron till kundkretsens fordringar på ”religion” som vi bevittnar. Adaptionsprocessen gjorde kristen tro till allmän religion, något för alla. Då sitter förstås de kyrkokristna illa till. Öppen kyrka för alla? Pyttsan!
Mycket påminner om Tredje Rikets Nionde armé. 1945 tänkte Führern att den skulle sättas in i slutstriderna kring Berlin och avgöra kriget. 9 armén fanns inte mer som en militär enhet, den var utslagen. När jag i Onsdagsdepressionen läser om storpastorat i Norrland, tänker jag ”9 armén”, och när jag hör alla ord om ”hopp” inser jag hur hopplöst det mesta ter sig. Verkligheten hanteras med besvärjelsen ”hopp” och med död katt-strategin, dvs Pridefrågan och glosan om ”alla människors lika värde”. Ska man lägga till något ytterligare för att slippa ta i det kyrkliga blir det förstås klimat och rasism. Allt styrs av känslolivet. Om det som är vårt läge sa Olov Hartman: ”Det går åt helvete, förstår du väl!” Han menade det bokstavligt.
Det aningslösa, som är vårt kyrkliga normaltillstånd, är en destruktiv kraft i människolivet. Vi har faktiskt, skapade till Guds avbild och likhet som vi är, inte rätt att hålla oss dumma – hur bekvämt detta än kan tyckas och hur mycket vi än lockas av en ”begluttartillvaro”, sitta vid bilderburken och låta oss matas med intryck från just känslornas värld. Det blir närmast parodiskt när vi lever i en förkrigstid, men på sitt sätt skrämmande logiskt.
Vi har förstås läst https://www.svd.se/a/6q1Bm3/polisenhoten-mot-kyrkoherden-tar-osannolik-vandning-polisens-misstanke-andrar-allt-fejkar-du och ser försvarsadvokatens strategi: Kyrkoherden ”har blivit utsatt för brott troligtvis med anledning av hennes anställning såsom högt uppsatt kyrkoherde med moderna värderingar som ej uppskattats av andra mer konservativa religiösa grupperingar i närområdet.” Död katt på bordet! Moderna värderingar mot de konservativa! Vi talar om detta och inte om det andra! Tala om belysning! Upplysande i sin helhet!
Nu menar jag att denna ”död katt-strategin” inte bara kan handla om debatter utan om hur man hanterar personer i det kyrkliga. I stället för att försöka identifiera de verkliga problemen, identifieras ”de problematiska”. Personer alltså. När vi inte kommer åt strukturerna, blir tillståndet i kyrkolivet också ett tillstånd i själen – för dem som är kyrkliga. De andra kan lugnt strunta i förhållandet.
Svenska kyrkans problempersoner är med en grovhuggen uppdelning av två slag.
1. De kyrkliga och kompetenta. De vet vad Kyrkan är och vad Svenska kyrkan egentligen skulle vara (de har sett den himmelska synen, visionen), ser att de vill förvalta ett andligt arv, kan referera till tidigare generationer och fromhetsriktningar, läser inkännande Osby församlings krönikeböcker (2 band, Artos), men inser att de alltmer blivit främlingar i sin egen kyrka. Understundom hanteras den sortens folk dymedelst användande av sjukskrivningar, dvs staten betalar. Svenska kyrkan frånhänder sig kompetens, inte minst de människor som skulle säkra tillgången på invändningar – för det är just invändningar det kyrkliga systemet inte vill ha. Fram med den döda katten alltså för att slippa tala om det verkliga läget.
2. De religiösa och inkompetenta. Att de är religiösa är inte det problematiska. De är inte kristna, det är problemet. Ingen frågar dem varför Jesus är så avgörande viktig, det är mer andlighet som säljs på den andliga marknad, där ljuständning är en så central del. Kopplar man samman denna religiositet, driven av det obestämd hoppet, med den betydande inkompetens som innebär att de inte kan få till det på jobbet och att denna oförmåga tröttar dem till utmattningens gräns (och ibland över den) – vad gör kyrkoledningen då? Några Plussare brukar i det läget tala förklenande om företrädarna, som prästvigde så galet och så galna. Ingmar Ström klagade just så – men när jag någon gång skrev att biskoparna prästvigde ”snudd på vilka egendomliga existenser som helst”, blev han upprörd! Den känslomässiga upprördheten fungerar förstås som död katt på bordet.
Vad kan Plussarna göra i ett läge där församlingslivet inte alls fungerar – dvs arbetsmarknadsmässigt inte fungerar – därför att ledaren inte fungerar? Krigsförbandsövningar, när vi var 20 000 man på stora övningar, kunde avslöja brister, de chefer som inte höll måttet, kunde omplaceras men bäst av allt: de olika cheferna från flyg-, marin- och armé-förband lärde känna varandra – för att inte tala om det egna förbandet, som kunde bli en kompiskrets. Detta var inte att ”leka krig”, det var att skaffa erfarenheter av sådant som kunde – men inte skulle – bli verklighet. Vapenbrödraskap är på riktigt – och avslöjande. Gamla tiders präster hade sina kretsar, så motverkades destruktiv ensamhet.
Ett av de sista prästvalen kommenterades: ”Tänk om vi skulle tillsätta chefstjänster inom Landstinget så!”, dvs med meritvädering obeaktad. Är inte systemet så riggat, att vi får bristande kompetens som chefskriterium? Då gäller det att befordra cheferna till nästa nivå, vi vet hur det går till. Detta går så länge som det går – och sen går det inte alls! Då tvingar sig verkligheten på. Då måste vi tala om Kyrkans tro, bekännelse och lära – inte om känslosakerna. Där är vi konstigt nog inte ännu – fast vi varit där i flera decennier! Sug på den! Alltså kör systemen över människor och vi förses med döda katter att förfasa oss över, medan de måttligt dugliga eller omåttligt odugliga antingen sitter kvar på sina tjänster eller skyfflas någon annanstans. Det är metoden att kasta en död katt över staketet, andra ska hantera kadavret. Men vad annat kan Plusset göra när prästerna är pastoratsanställda? Det var jag emot.
Är det alltså kattjakt vi ska ägna oss åt nu? Somliga är döda katter och användbara när de kastas på bordet för att orsaka förvirring. Andra är döda katter i mer absolut mening. De kastas över staketet till andra att hantera. Ledarskap innebär att göra sig av med problem. Herdens hållning är en annan. Missionsprovinsen har prästvigt ett 40-tal av det slag som tidigare var normalfall i Svenska kyrkan. Mycken inkompetens har rekryterats och befordrats i Svenska kyrkan under samma tid. Det vill ni inte tala om?
Då har jag ett råd att ge: Släng in en död katt på bordet för att slippa tala väsentligheter och släng den döda katt som personalproblem utgör över staketet till grannen, så att någon annan får ta hand om saken. Blir det en katt över så släng in den till det s k kyrkomötet (kan behövas: https://www.kyrkanstidning.se/debatt/126-praester-till-kyrkomoetet-krymp-inte-var-kyrka/443749?fbclid=IwY2xjawUZIvhwZG9mBWV4dG4DYWVtAjExAHNydGMGYXBwX2lkEDIyMjAzOTE3ODgyMDA4OTIAAR5qgcYKsVKWgvY8u2-yus_v06xX5yM6H-b43bMJ7624suHfRWR04lq8SZmcuA_aem_R_E1fIQbHI7VTYlVHsCmNw som ni fattar nu) och glöm för all del inte att mata Schrödingers katt!
