Vad röstade vi om? Framtiden? Fyra år? Frågan om hur en katastrof alls skulle kunna avvärjas? Vilka beslut återstår för Sveriges riksdag att fatta beslut om – och vilka beslut fattas i Bryssel och Strasbourg? Fattas några beslut i Moskva eller Washington, som återverkar på oss? Vilka beslut är redan fattade på betydligt lägre nivåer, som i regionerna och i byråkratisk ordning, och vilka beslut som formar min framtid fattas vardagsvis av nyhetsredaktioner (som vet vad jag behöver veta), av lärare (som ska bilda framtidsfolket). av politikerskrået (ett skrå som uppstått som ett yrke, inte som resultat av folkets förtroende) och av de helt anständiga (men i egentlig mening oanständiga!), sådana, som inte kan tolka tidens tecken utan traskar patrullo.
Ta Jesper Eneroth som exempel. Kommunalkassörsutbildad på universitet för att vara just – politiker. ”Ge mig hellre en glad amatör!” sjöng Tage Danielsson. På politikers grovhuggna sätt har Jesper startat något som plågar seriösa präster (men inte de andra, självfallet inte!). Men fortfarande finns det präster som kan ställa sanningsfrågor och inte bara ägnar sig åt lämplighetsfrågor. Det ger dem personliga kval – och det är alldeles i sin ordning. Om präster inte ska fara illa när de möter det hopljugna, vilka ska det då? Bara delar av kyrkofolket – de bibelläsande och reflekterande – far illa medan en stor hop präster beter sig som de tre aporna, en hand för ögonen, en för öronen och en för munnen? Ingen skulle få för sig att ge sig på Jesper med personliga frågor om hans bevekelsegrunder. Är han en kyrkokristen, har han några djupare andliga insikter, hur ser hans församlingsliv i Kungälv egentligen ut? Hålls vi med kyrkopolitiker, som inte återkommande formas av den kristna tron – vad har då format och formar dem? Och varför ska vi stillatigande acceptera att detta är vad som ska nyskapa den tro vi en gång för alla har tagit emot?
Andreas Holmberg ( f 1970) dog den 23 augusti. Han skrev sig som ”ej biskop” och det var kanske omtänksamt gjort med tanke på Stockholms-Plusset .Vi var nätfränder och självfallet bröder in Christo. Det där med ”nätfränder” kom jag just på som beteckning för dem som umgås på nätet!. Han kunde mycket, som nu gått förlorat. Mångkunnig och duktig hymnolog samt klarsynt betraktare av det s k läget. Han var lågkyrklig av det slag jag kan uppskatta, dvs en som visste vad han med goda skäl trodde. Han hette inte Andreas inte för inte, alltså. Jag läste Tito Colliander, som påpekade att det viktiga händer i tystnad och mörker, processerna i våra kroppar sker på det viset. ”Allt det där som man inte kan se, men som ändå sker oavbrutet: blodkropparna som rusar inne i ådrorna, levern, som utför sina kemiska uppdrag, hårstråna, som växer ehuru omärkligt, och tarmarnas ludd och hjärnans arbete!”( Colliander, Början, Atllantis, Stockholm 1969, s 9) Det är nog inte fel att tänka sig att processen i detta fördolda – i tystnad och mörker – fortgår ihop med Frälsaren också när det biologiska tagit slut. R.I.P. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.
Andreas slapp att läsa om kykolivet i Sala, men där händer märkliga ting. Sala Allehanda vet att berätta. https://www.salaallehanda.com/sala/kyrkoherden-vagrade-prideflagga-da-kuppade-besokarna/? Jag tror tidningen fått till det rätt. Det var ”besökare” som kuppade, inte i vanlig mening en gudstjänstfirande församling. Jag kollar häpen resultatet, som tidningen återger, och ser några tygstycken på en flaggstång. Vackert är det inte. Men bildtexten avslöjar vad det är för tyg som hänger där: ”Jag visste inte innan jag gick på mässan att jag skulle behöva använda civilkurage för att stå upp för alla människors lika värde.” Hon gick alltså på mässan. I mässan höll hon och likasinnade upp prideflaggan, det kan man också se på bild i tidningen. Tydligen hade den hängt över predikstolen.
Komminister Kristoffer Dahlqvist har sedan 2017 verkat för att alla ska vara välkomna till Svenska kyrkan (jag läser bildtext som ni förstår): ”Att inte låta flaggan hissas under renbågsmässan är ett beslut som skapar onödiga konflikter.” Jag tror jag förstår. Det brukas bli sagt på det viset, när någon själv agerat så, att det blir en konflikt. Komministerns skyldighet är annars mestadels en skyldighet att stå upp för kyrkoherdens rätt att besluta i frågan. ”Right or wrong, he is my vicar!” Ser man de upphissade tygtrasorna på bild i tidningen blev väl utfallet knappast estetiskt? Att kyrkoherden menade, att Svenska kyrkans flagga inte skulle tas ner och prideflaggan upp med skälet att budskapet att ”alla får rum”, ryms i Svenska kyrkan egen flagga, som följdriktigt kunde hänga uppe. Men flaggbråk har jag läst om tidigare.
Hermann Rauschning (1887-1982) var president i Danzig, den fria staten. Där vajade Danzigs flaggor på de officiella byggnaderna, men byttes av idoga nazister ut mot nazi-flaggor. Kort därefter var den fria staten ett minne blott. Det är historiskt sett inte alldeles oskyldigt att byta flagg! Flaggor står för något, dvs ideologier. Och ideologier kämpar mot varandra:
”Vi leva i en världshistorisk brottningskamp mellan ideologier. Att skilja mellan äkta och falska ideal är en fråga som gäller livet, intet mindre. Envar ibland oss måste träda in i den striden, en strid av andlig, men just därför av så mycket mer djupgående och allvarlig art.”
Anders Jarlert citerar vad ärkebiskop Erling Eidem sa i Köpenhamns domkyrka år 1943. (Anders Jarlert, Erling Eidem, den personlige. Carlssons Stockholm 2024, s 44)
Kriget i Europa, ett alltmer osäkert omvärldsläge och en försvagad inre sammanhållning ställer nya krav. Föga av detta har vi sett i årets valrörelse. Jag läser den Heliga Skrift: Kör inte politikerna Absaloms gamla trick? Kolla själva, ”era lada drular,” som det heter i Lunds stift! 2 Sam 15:1-7.
För den delen tycker jag illa om fiendebilderna som utminuteras. I det politiska livet ser jag professionella brott mot åttonde budet, Stefan Löfven tjatade om att SAP och SD hade olika människosyner. Det trodde jag inte då. Det är i praktiken knappast möjligt. Vi är skolade i samma svenska enhetsskola och skillnader som skulle bero på att några kallas nazister, medan andra står fram som rättfärdiga, går jag inte på. Kyrkvärden och utskottsordföranden Aron Emilsson eller vice talmannen Julia Kronlid hade nog en mer reflekterad människosyn än Stefan Löfven tänkte jag när jag mött dessa två SD-are i kyrkomötet. Var de inte två typiska företrädare för det kulturkonservativa – och konservatism har föga med människosynen att göra? En gammal scout och söndagsskolgosse imponeras inte av ansträngningar att illa berykta sin nästa. Varför tog inte socialdemokraterna debatten på det gamla skolastiska sättet: återge vad SD-arna menar, få OK på det referatet och börja debatten därefter? Det kunde vara värdefullt och helt öppet måhända vilken sida som vinner. Kanske kunde det bli ett samtal om de nya krav som ställs och vikten att inte lämna journalistiken i vettvillingars händer utan till sådana som bryr sig om – mig. Inte bara bryr sig om den dramaturgi de stora mediehusen vill tjäna pengar på. Nu var det sagt!
