I de grova men passliga lögnernas tid

Marek Zyto skrev boken I väntan på Messias. Att överleva förintelsen. (Contra Förlag 1998). Marek kommer från Polen, som förnamnet avslöjar. ”Mitt syfte med denna bok är inte att dryfta teologiska spetsfundigheter.”

”Den politiska höger ansågs under mellankrigstiden ansågs vara judefientlig. Efterkrigstidens vänster, utgav sig däremot för att vara motsatsen. Men i verkligheten har kommunismen under sina glansdagar överträffats till och med nazisterna i raffinerad antisemitism.”

Här det nog läge för en liten utvikning, en orienteringskurs om ni så vill. Året var alltså 1968. När studenter och intellektuella i mars månad protesterade mot censuren och krävde akademisk frihet svarade de polska säkerhetsstyrkorna med våld. Stora demonstrationer spreds till universitet över hela Polen. För att avleda folkets uppmärksamhet från kraven på demokrati och interna strider inom kommunistpartiet, valde regimen att utse landets judiska minoritet till syndabockar. Redan efter sexdagarskriget 1967 (då Israel besegrade de anfallande arabstaterna, som stöddes av Sovjetunionen) hade partiledaren Władysław Gomułka anklagat polska judar för att vara en israelisk ”femtekolonn”.

Under våren 1968 piskades en enorm hatkampanj upp under täckmanteln ”antisionism”. Tusentals judar avskedades från sina jobb, kastades ut från universiteten och rensades ut från armén och statsapparaten. Förföljelserna ledde till att den sista spillran av den polsk-judiska befolkningen – som lyckats överleva Förintelsen – kände sig tvingad att lämna landet. Regimen lät judar emigrera, men de tvingades skriva på papper där de avsade sig sitt polska medborgarskap. De tilldelades ett provisoriskt resedokument – en ”enkelbiljett” utan rätt att återvända.Sverige spelade en viktig roll under denna kris tack vare ett starkt engagemang från den dåvarande svenske ambassadören i Warszawa, Erik Kronvall (1904-1974). Omkring 3 000 polska judar fick asyl i Sverige. Många av dem var högutbildade akademiker, läkare, forskare och konstnärer. Jag tror denna översiktskurs räcker för tillfället. Vi återgår till Marek Zyto:

”Majoriteten av svenska statskyrkans präster slösar så med sin barmhärtighet, att ingenting blir över för judarna i synnerhet dem som flytt undan döden till Israel. Den har selektiva godhet framgår kanske bäst av följande exempel. Vid ett seminarium om fred i Mellanöstern, dit kristna, muslimer och judar inbjudits spe, öppet, antisionistiska skrifter där ordet jude,nödtorftigt ersatts med sionist. En kvinnlig präst, djupt engagerad för rättvisa åt palestinierna tillfrågades om vart då det är judiska folket i Israel skulle ta vägen. Som om det vore natur i världen. Naturligast i världen, svarade hon: ”. Jag vet inte… till Tyskland och där bygga upp en egen stat. Det var ju tyskarna som ville förinta er, inte palestinierna.

Bakom hennes prästerliga fasad dolde sig judefientliga läror som lösgjorda av okunnighet bubblade upp. Kvinnan hade ju vissheten om att Gud fråntagits judarna är rätten att vara ett folk med eget hemland. Judarna hade blivit överflödiga; det gjort sitt och ersatt med kristendomen, vars metropol är det himmelska Jerusalem. De heliga urkunder som åberopas är uppviglande, antika antijudiska pamfletter, som numera strider mot svensk lag om hets mot folkgrupp, och FN-stadgan.” (aa s 8)

Författarens syfte var alltså inte att dryfta teologiska spetsfundigheter. ”Som agnostiker är mig all religion likgiltig – förutom sådan som för sin egen upphöjdhets skull, kränker mitt och andras människovärde. Jag har bemödat mig om att så troget som möjligt återge avsnitt ur vår egen nutidshistoria, upplevt ur de dödsdömdas perspektiv. Vi betraktades som skadeinsekter, fastklamrade vid sin arts spillror, som ännu flöt på vågorna av ’den nya ariska världsordningen’. Enbart vår vägran att dö, väckte ursinne hos ondskans utövare redan vid vår tideräkning början.” (aa s 8-9)

Kan vi bättre förstå antisemitismen så som den dykt upp i den svenska valrörelsen eller – för den delen – i Malmö? Den är sammansatt, men Marek Zyto kopplar ”dagsfenomenet” till något uråldrigt: ursinnet hos ondskans utövare. Bibelläsaren kan enkelt orientera sig här.

Jag har alltid haft problem med den antisemitism som döljer sig under begreppet ”antisionism”. Inte för att alla judar varit pigga på att ta sig till Ha Eretz Israel, revolutionära grupper avvisade – för att inte säga bekämpade – hela detta flyttprojekt. Efter Förintelsen eller Shoah var läget ett annat. Var detta ”kolonialism”? I det sönderfallande ottomanska imperiet kunde mark köpas från feodalherrar i Istanbul, alltså köp av mark i det landområde som britterna kallade Palestina. Var detta imperialism eller? Eller var det början på en restaureringsprocess där judarna kom hem igen? Att stora antijudiska kampanjer och fördrivning av judar från länder i Mellanöstern inte uppmärksammas, kan man notera. Hur många judar fördrevs där och då? 600 000 eller 800 000? En miljon?

Justinus Martyrens Dialog med Tryfon har kommit på svenska (Artos 2026). Sven-Olav Back i Åbo har översatt, han är mångkunnig på det där exegetiska sättet. Möter han en aorist på gatan eller Domkyrkotorget i Åbo, kan han omedelbart avslöja den. Nog för att fornkyrkliga dialoger vidgar vårt vetande, men kanske än mer utmanar oss? Det går att vara oense för att gemensamt klarlägga ett och annat, det visar dialogen. När Justinus måste avsegla kan Tryfon enkelt konstatera att ”vi har upptäckt mer än vi förväntade oss” (aa s 245). Jag instämmer och prisar dr Back! Han har avslöjat mer än aorister för mig. Jag undrar om inte dialogboken rätt effektivt torpederar all antisemitism – hur denna än klär ut sig.

Ett litet gäng sossar står fram. https://www.dagen.se/debatt/valet-aer-ett-vaegval-foer-den-internationella-solidariteten/10513258
Jag har bestämt mig för att tyc
ka illa om dem. De döljer att det var missionen som var den grundläggande folkrörelsen för internationell solidaritet, inte staten. Ett mycket liten skara demonstrerade/hungerstrejkade för 1%-målet, när riksdagen skulle fatta beslut år 1968. Vi var inte många som låg i sovsäckar utanför Riksdagshuset då. Högermannen och prästen Mårten Werner var uppmuntrande. På samma sätt som jag kan försvara det engagemanget, kan jag mena att en kritisk genomlysning av målet efter alla dessa år behövs.

Jag minns ju missionärerna, som markerade skillnaden mellan dem och SIDA-tjänstemännen. Om SIDA-folket ställdes mest frågorna om deras diplomatliv med mottagningar i diverse residens samt självklart frågan, vilket håll de flög hem till Sverige. För mig är Tanzania det bekymmersamma exemplet. Så mycket svenska pengar som satsats – och så många frågor om resultatet jag har.

Om de tre sossarna frågar mig vad jag tycker om deras tal om 1% och ”biståndets integritet” är jag rätt övertygad om att de inte vill höra svaret. De tre är sådana som utmanar mitt kritiska sinne, när de vill att ”vi ska visa ledarskap” och ”återigen tar ledarskap för fattigdomsbekämpning, fred och demokrati”. Lössen hostar, det är det hela. Saken är värd mer kritiskt tänkande och kanske mer av det engagemang som byggde solidariteten från början: Kyrkfolkets kombination av gudstjänst och Guds tjänst i världen, det som gav oss Svenska Kyrkans Mission och Lutherhjälpen. Missionsförbundaren Lysén och hans Act aktar jag inte så högt. Det var mer idoga krafter i församlingarna som visste att Il mondo é nostra casa. Världen är vårt hem. Det var det, och detta är själva finessen, därför att deras hemland är himlen. Fil 3:20.

På tal om pengar. Nu har behjärtansvärda kyrkligt samlade kamrater arbetat med att göra inläggen på Dagblogg, Bloggardag och Dagsländor sökbara. Man kan snart nog slå på begrepp och se vad jag skrivit. Det kan på sitt sätt tycks vara skrämmande, men det som för somliga ter sig skrämmande, är för andra mer spännande. Den som gillar denna arbetsinsats kan skicka in ett högst valfritt belopp. Vilket det blir, väljer man själv – utan att behöva debatter eller valkompasser. Plusgiro: 55 99 05-5
Swish: 123 181 84 75