SDS var förkortningen för Studerande för ett Demokratiskt Samhälle, Jag har noga besett aldrig slutat vara med där, aldrig slutat vara studerande heller för den delen. SDS kunde också vara förkortning för Sydsvenska Dagbladet Snällposten. Man kan säga att SDS var inkompatibla storheter. Tidningen med major Wahlgren I ledningen var mindre hågad för ifrågasättande och persperktivbyte än de studenter som varit med om realskola och gymnasium och en lärarkår designad för en skolform där man fick betyg i ordning och uppförande.
Att universitetet skulle vara en plats där en liber studiosus, en fri student, skulle söka kunskap och insikter var en sak. Med UKAS och PUKAS skulle universitetet bli en utbildningsfabrik med en fabrikation styrd av näringslivets behov av arbetskraft. År 1968 hade den processen inte riktigt genomförts, fortfarande kunde studenter genom fria diskussioner och fri läsning bilda sig. Den som är 19 år kan imponeras av den lärdom den som är 22 eller 24 besitter… I Lund kom Bokcaféet till. Till lärdomsmiljön ska också Stiftelsens Sällskapsrum räknas – liksom eftersnacket efter completoriet. Studenter formades att tänka genom att ifrågasätta, dvs ställa frågor, genom frågor vidga sitt vetande och utmanas av det andra vet och redogjort för i artiklar och böcker. Det sista skrev jag för att markera att det där med ”självständigt vetande” är en del av en gemensam kunskapsprocess. Det ena järnet skärper det andra. Ordspr 27:17.
Den här inledningen mest för att erkänna, att jag har svårt för det pompösa, det floskulösa, det pretentiösa och det som ska sägas vackert, men är överdrivet och inte riktigt sant. I den kyrkliga miljön, liksom i valrörelsen, finns det många exempel på sådant som utmanar en som var student i Lund 1967 och åren därefter. Jag är dock dömd i svensk domstol för uppvigling!
Pompöst, floskulöst, prententiöst och naturligtvis vackert är det som Nätverket för främjande av diakoners ledarskap åstadkommer. Det är nog ordet ”ledarskap” som stör mig mest. Inte så att diakonissorna inte hade sådana talanger, men deras fokus var ”tjänst” och de var alltid ”redobogna”, det hette så. Samma sak med herdeämbetet. Alla herdar leder då och då, men ingen ledare är i egentlig mening ”herde”. Och kyrkoherdar i vår tids svenskkyrklighet – vad är de? Kyrkoledare? Halvledare? Inte ens det?
Tillbaka till diakonerna och deras djupa insikter om tidens nöd, nätverket vet att berätta:
”Därför borde diakonernas berättelser vara en av valrörelsens viktigaste frågor. ett ställningstagande för vilket Sverige vi vill leva i. Vill vi ha ett samhälle där människor hänvisas mellan myndigheter och kyrkor för att få hjälp med sina mest grundläggande behov? Eller vill vi ha ett samhälle där trygghetssystemen fungerar och där färre människor faller mellan stolarna?” Bland alla frågor som valrörelsen inte handlat om, frågor om vi lever i en förkrigstid där den nu kända världen kommer att gå under och vi häpna beskåda fenomenet t ex, skulle alltså diakonernas insikter gälla vilket Sverige vi vill leva i? Det vet, oss emellan, de flesta diakoner inget om. Det beror på att diakoni mestadels är en kvinnlig och känslostyrd domän i Svenska kyrkan. Min hållning är nog nedärvd. Morsan hade svårt för denna typ av reaktioner, hon var mer för saklighet och kritisk reflektion. Därför imponerades hon av de kompetenta diakonissorna och församlingssystrarna, men hade svårt att dölja vad hon tänkte om de andra för de andra.
Nu kunde vi läsa om hur nya grupper drabbas av utsatthet. https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/530-diakoner-utsattheten-oekar-nya-grupper-drabbas/441241 Det var väl roligt för alla de diakoner som ser den egna relevansen öka?
”Diakonerna har larmat. De har berättat vad de ser och forskarna har bekräftat att utvecklingen är verklig. När människor som välfärdsstaten en gång byggdes för att skydda söker hjälp hos kyrkan har något gått sönder. Och det är genom demokratin vi har möjlighet att laga det.”
Vad betyder ordet ”demokrati” i sammanhanget? Vad i demokratin gör lagandet möjligt? 530 diakoner svarade på Onsdagsdepressionens enkät. Vi har väl 1100 i tjänst. Nå, jag frågade mig för och fick besked: ”Det finns ingen diakon som inte någon gång blivit grundlurad av en hjälpsökande”. Det tror jag obetingat. Att det inte heller rakt av är sant, att fattigdomen är så stor att det betyder att barn får gå hungriga. Det finns folk som, så sades det, saknar en gen. De förstår inte att planera sin ekonomi så att när hyresavin kommer varje månad är detta just varje månad en stor överraskning. Så stor att pengar saknas… Vad gör diakonen då? Och demokratin???
530 diakoner lämnar oss med fler frågor än vi hade innan vi läste deras inlägg från ”Nätverket för främjande av diakoners ledarskap genom Hege Marie Korshavn, vise (sic!) ordförande i rådslaget.” Men är det vishet, det som sägs? Vad är detta nätverk för att främja diakoners ledarskap om inte en ego-boost?
Ni vill nog inte höra en skön själs bekännelse, men här kommer den: Det finns diakoner av den gamla stammen: diakonissor. Fanjunkare i Guds rike. Och så finns det diakoner av nyare slag. De är mycket för sammanträden och gillar att gå i den kyrkliga utklädningslådan för att pryda sig till gudstjänsten och församlingens oförställda glädje. Timmar räknas. Har vi månne en dalmatika i lådan? Det är bara diakoner av nyare slag som menar, att demokratin hanterar det som är sönder! Den gamla stammen hanterar det söndriga på egen hand och med hjälp av sitt omfattande kontaktnät. Efter några år i den heliga tjänsten går de förresten inte på vilka patentare som helst, när folk kommer med sina begärelser. .
Det gör inte jag heller. Anna Karin Hammar har väl haft fina jobb i det kyrkliga: Jag kollade Wikipedia: ”Efter att ha varit studentpräst tjänstgjorde hon som direktor vid Kyrkornas världsråd i Genève 1986–1990. Hammar har arbetat som stiftsadjunkt vid Uppsala stift med själavård och teologi och har även varit knuten till teologiska institutionen vid Uppsala universitet, avdelningen för systematisk teologi. Tidigare har Hammar varit anställd vid kyrkokansliet, där hon bland annat uttalade sig som expert i frågor om Sudan och konflikten Israel/Palestina.”
Detta tycks mig vara prästtjänster sine cura (utan församlingsvård). Bara församlingsprästen kan om sin tjänst säga att ”den är ingen sinekur”. År 2009 disputerade hon. Född 1951 faller hon in under kategorin ”har man inte disputerat före 40 år, kan man lika väl skita i det!” Jag noterar förstås att hon prästvigts, men undvikit tjänsten åt folket, både det gudstjänstfirande folket och alla de andra, som församlingsprästen också älskar. Hur kan man – oss emellan – vara ”expert” i frågor om konflikten Israel/Palestina? Undrar jag och greppar boken av Robert L. Wilken, The Land Called Holy (Yale University Press 1992). Det är i den boken författaren kopplar helighet till människor, utan dem skulle inget land vara heligt. ”Bara människor, inte stenar, jord eller marmor, kan bära autentiska vittnesbörd.” Så vad med alla kyrkor i Sverige ur detta perspektiv?
Till min tro hör också en rejäl portion misstro, citera mig gärna!
Valrörelsen uppfattar jag alltmer som en högst personlig förolämpning. Citera igen!
För egen del har jag nog trots allt fått det bättre de senaste fyra åren, även om vi fått bekosta nytt avlopp, det som vår kommunalskatt betalar för dem som bor på andra ställen i kommunen. Och kaffet är billigare nu… diakonen kom med ett paket kaffe till oss förra året för att inte tala om den kv*nnl*’g* pr*st, som kom med en flaska fint brännvin. Den blir bra att ha till valvakan, tror jag.
IBAPABD är det idag, det har ni väl inte glömt?