Jag fick löfte om ett underlag för Act:s beslut att delta i den stora klimatmarschen. Det kom i fredags och var maskat. Men nu uppstår det märkliga, att när jag ska visa vad jag inte ska få veta (det maskade) och lägger över det här, dyker namn upp. Hur kunde det ske? Här är en viktig passus i vad jag fick:
”David Margareta har också stämt av med Stockholms stifts kansli, Elsa Levinsson, som informerat att stiften kommer delta och har redan gått ut med information i sina kanaler. Elsa berättade att Biskop Andreas Johannesson, är tillfrågad som talare. https://www.svenskakyrkan.se/stockholmsstift/nyheter/den-tackat ja till att vara talare på rebellmammornas 24 timmars vaka, den 22 augusti. Vakan är ett separat arrangemang utanför demonstrationen. Den avslutas med att de ansluter demonstrationen. Vidare informerade hon att Biskopen i Uppsala, Karin är tillfrågad som talare.
Syftet och budskapen i demonstrationen har stämts av med Maria Löfgren Gernes och Anton Alsander, avdelningen för kyrkoliv. Vår gemensamma bedömning är att dessa är i linje med Svenska kyrkans färdplan.”
Jag blir mest fascinerad.
”Övergripande syfte med demonstrationen är att visa att det finns en bred majoritet som är beredda att ställa om, samt för att ingjuta mod i politiker att ta de beslut som krävs kommande mandatperiod.” Bred majoritet? 50 000 deltagare, lika många som i arbetardemonstrationen 1914, men fler än de 30 000 i bondetåget. Vad ska vi då säga om uppropet för bevarad kristendomsundervisning? 2 130 000! Nu talar vi tal! Det kostade Act 2000 kronor att vara med och vandra i det vackra Stockholmsvädret.
Demonstranterna var beredda att ställa om. Vet ni, det tror jag inte Jag kan med ett leende citera misisonsförbundraen i Vaggeryd: ”Nu är jag omvänd för åttonde gången, nu vet jag att det håller!” Är inte människors hjärtan till sin art rätt illfundiga?
Jag vill förstås veta vilka politiker som fattade mod genom detta vandrande. Tas beslut på så lösa grunder är det väl rätt meningslöst att vi andra röstar? Får vi fram namnen på dem som låter sina insikter formas genom de 50 000 promemerande, tror ni? Finnas i vår egen tid politiker av typ Pontius Pilatus? ”Deras ropande gjorde verkan”. (Lk 23:23-24) Så det kan gå!
Nu släpper fascinationen. Jag blir skrämd! Inte minst när en spöklik figur dyker upp som biskop: Andreas Johannesson! Det ska bli spännande att se pappersutgåvan, den som jag begärt att få per post. Håll ut!
Jag ska väl inte bara vara otacksam för den s k valrörelse vi befinner oss i. Sveriges Television överraskar för jag får veta, att valet närmar sig ”med stormsteg”. Det tror jag inte ett ögonblick. Det har steg för steg närmat sig sedan förra gången vi gick till val, dvs pår 2022. Som bäst uttrycker tv-folket en poetisk beskrivning av det egna känslolivet (vad nu det angår mig…) och i värsta fall tror de att tiden inte löper på som den egentligen gör, utan konstruerar sig en verklighet som jag ska lockas in i.
Jag såg statsrådet Bohlin i 45 minuter. Det var väl använd nådatid. Själva metoden Bohlin använde var att spela in hela intervjun. På torsdag kommer alltså själva klippningen i tv. Det inslaget tänkte jag också se. Jag har väl aldrig tänkt att journalister skulle vara klipskare än vi andra, men det jag nu ser överraskar likväl. Det är bara feltänkt och dumt, 45 minuter berättar en hel del, som jag egentligen inte velat veta. https://www.youtube.com/watch?v=jhLrkKZ_Rh4
Lika illa med den behjärtansvärda tant som mycket belåten håller upp två KD-politiker hon hängt. https://www.facebook.com/photo/?fbid=28145626335047440&set=a.407120575991389
Samtidigt får jag en känsla av att inga seriösa, ideologiskt hanterbara, frågor ställs. Inga komplikationer utan bara enkel försäljning till den konsument jag uppfattas vara. Medborgare är jag minst av allt vorden. Var klagar jag på detta förhållande?
Det hade ju annars varit enkelt att ta fram samtidskritiska böcker. Karl-Olov Arnstbergs bok Den dysfunktionella demokratin (Karneval förlag, 2026) t ex. Det hade väl varit värt en öppen debatt om de problem som växer ”oavsett vilken regering som för tillfället sitter vid makten”. Arnstberg ser tre angrepp på den svenska demokratin: Kommunreformen år 1971, politikernas statliga finansiering år 1965 (och partiernas beroende av medlemmar och medlemsavgifter minskar) och riksdagsbeslutet år 1975 att Sverige skulle bli mångkulturellt. (aa s 299-300) Nog hade detta varit av värde att diskutera liksom frågan om vad som är SANT om migration och klimat. När det hojtas – och bara hojtas – i den sortens frågor, borde det uppfattas som besvärande. Är det verkligen bara jag som menar att det är vanvett att SR och SVT bestämt sig för att inte ge ”klimatskeptiker” någon egentlig uppmärksamhet? ”Sanningen” är fastslagen och denna är odisputabel. Man skulle inte behöva vara docent för att inse att vi är rätt långt ifrån det som är ett vetenskapligt förhållningssätt.
Paulina Neuding skrev Igår kväll i Sverige (Fri tanke 2025). Hon beskriver ”välvilja” i en uppsättning konflikter, som blir begripliga först när ett antal frågor analyseras ideologiskt. Det kan inte de flesta eftersom vi inte haft en seriös undervisning religionsundervisning i det svenska skolväsendet– och för den delen inte längre en ambitiös konfirmandundervisning om Kyrkans tro. Tillvaron blir därmed inte bara ohanterlig utan direkt obegriplig. Dyker det upp en stor religion i Sverige, en som inte varit i landet tidigare och där religion och politik inte kan skiljas åt, kan våra religiöst okunniga och historielösa inte förstå. Hur skulle de kunna? Återstår att hojta när Richard Jomshof skrivit en bok, Kafir, som de hojtande själva inte har läst eller behövt läsa. De vet likväl att boken är klandervärd… Jag har inte heller läst. 2000 ex såldes slut illa kvickt.
Boken Det nya matriarkatet: en kartläggning av feminiseringen inom staten av Erik J. Olsson och Catharina Grönqvist Olsson hade i en, säg ”problemorienterad” valrörelse också kunnat få fart på andarna och fler politiska frågor än de dagsaktuella hade kunnat ställas. Vilka styr egentligen? Matriarkerna? Vart tog nu det demokratiska vägen? Vad röstar jag egentligen om? Och är riksdagens säkerhetsprövning verkligen mindre kompetent än EXPO:s? Jag känner mig förvirrad och misstror – EXPO.
