Klimateriefrågan följer jag. Men är verkligen alla andra så välinformerade om klimatet att bara jag och Klimatupplysningen står som okunniga fånar? Man ska tydligen ställa sig frågan ”Har du i din vardag märkt att klimatet har förändrats?” – men det bör jag ha märkt, givet att professor Bengt Lidforss vid 1900-talets början såg rätt. Klimatet kommer att ändras – och det var han för. Det går till så i naturen och är något helt normalt. Det tar mig något att Lidforss (och Arrhenius för den delen) skriver före massbilism och flyg. Jag konstaterar för egen del att det blivit varmare i år än år 1658. Tåget över Bält ni minns.
När jag var betydligt yngre än nu, var det också illustrationer i Aftonbladet om den nya istiden, som skulle lägga New York Citys skyskrapor under isberg. Bilder illustrerade. Gå till läggen! Riktigt nervös är jag inte. Jag frågade på nätet: ”Enligt naturliga cykler beräknas nästa stora istid drabba Sverige om cirka 20 000 till 50 000 år. Forskning visar dock att mänskliga utsläpp av växthusgaser kan ha rubbat denna cykel så att en kommande inlandsis försenas avsevärt eller till och med uteblir helt.” Då är det alltså bra att vi håller kylan och isen emot! Agronomen Rockström ger sig förstås inte. Varför skulle han såga av den gren han sitter på? Jag misstror honom av just de skäl anfäder och anmödrar hade som överlevnadsstrategi. Inte böcker, inte tidningar, inte radio, inte tv – men väl inövad misstro inför en uppsyn.
Under sommaren har jag klippt ut information om vädret i Kalmar, Ölandsbladet levererade. Jag läser och läser och läser, men ser inget annat än typiskt svenskt sommarväder, ibland sämre, ibland bättre. Det är temperaturuppgifter för denna dag 50 år tillbaka i tiden, 25 år och förra året. Detta är en tidsrymd jag fortfarande kan minnas. Min larmklocka ljuder inte.
Jag frågade om deltagande i den stora klimatdemonstrationen. 50 000 deltagare. Det med statliga subsidier försedda så kallade ”civilsamhället ”på fötter. Bondetåget år 1914 samlade 30 000 bönder. Arbetartåget två dagar senare just 50 000. Och den stora flygyuppvisningen på Malmslätt, samma dag som klimatdemonstrationen, samlade 200 000 deltagare, som entusiastiskt såg på koldioxidutsläpp från flyg, bilar och bussar. Istiden hölls verksamt på avstånd.
Min enkla fråga var den om hur beslut om deltagande togs. Act Svenska kyrkan lovade ta fram ett delegationsbeslut ”och återkommer med det så snart som möjligt”. Ärkestiftets stiftsdirektor Charlotta Norrby svarade: ”Det finns inget protokoll i frågan, utan jag valde att tacka ja genom att svara på mejlet från Naturskyddsföreningen, efter samråd med stiftsstyrelsens presidium.”
Stockholms stifts stiftsdirektor, vår gamla vän Cissi Askwall, (Skarpnäck, ni minns) var utförligare: ”Kyrkomötet fattade år 2018 beslut om att hela Svenska kyrkan ska arbeta med klimatfrågan och gav kyrkostyrelsen i uppdrag att ta fram formerna för ett nationellt program. Året därpå följde kyrkomötet upp beslutet genom att avsätta särskilda medel till satsningen. Den så kallade Färdplan för klimatet antogs sedan av kyrkostyrelsen 2019.
Färdplanen gäller för perioden 2020–2030 och har som övergripande mål att Svenska kyrkan ska vara klimatneutral senast år 2030. Det finns också etappmål längs vägen. Några av målen för etapp 2 lyder:
Till och med 2027 ska:
* Svenska kyrkan vara en modig röst för rättvis omställning med omsorg om hela skapelsen, som i ord och handling tar sitt ansvar lokalt och globalt
* Svenska kyrkan initiera och delta i samtal om värderingsförändringar avseende en människocentrerad livsförståelse och ett engagemang för naturens rättigheter
* Svenska kyrkan bearbeta andliga och existentiella perspektiv av klimatkrisen i ekumeniska och interreligiösa nätverk samt med andra samhällsaktörer.
Svenska kyrkans biskopar har i ett biskopsbrev om klimatet också uppmuntrat människor att organisera sig och ställa krav på en tydlig politik, se https://www.svenskakyrkan.se/klimatbrevet och t.ex. sidan 84
Stockholms stift har tilldelats medel från Svenska kyrkans nationella nivå för att anställa personal som utgör en nod i Mellansverige för arbetet med Färdplan för klimatet, med etappmålen som vägledning.
I Stockholms stift fattas inte protokollförda beslut om varje enskild aktivitet som stiftsorganisationen genomför. I stället beskrivs den övergripande inriktningen på arbetet i den av Stiftsfullmäktige årligen antagna verksamhetsplan och budget. Så här står det bl.a. om verksamheten 2026 : ’Vi arbetar vidare med hållbarhetsarbetet för ökad kompetens och påverkan i Färdplan för klimatet etapp 2. Den nod med 3,5 tjänster som rekryterats 2025 med medel från Svenska kyrkans nationella nivå utvecklar tillsammans med våra befintliga handläggare arbetet i vårt och angränsande stift’.”
Jag noterar att för 3,5 tjänster samt befintliga handläggare är klimatnödläge näringsfång och fattar egentligen inte varför Svenska kyrkan ägnar sig åt en ” människocentrerad livsförståelse”. Är inte skapelsen Guds och våra kallelser också – Guds? Vilka rättigheter har förresten naturen? Den väsnas ju mest och väntar på, tja, Rm 8:18-23. Paulus verkar vettigare än de jurister som vill föra Vätterns talan i domstol för att säkra sjöns rättigheter. Paulus har en kallelseteologi som innebär människans ansvar också för den sjö som för egen del mest kan klucka, brusa och stilla sig, om jag ska skriva lite vågat. Att det trots allt är små kretsar som lägger beslag på namnet ”Svenska kyrkan” noteras. Det är inte lätt med de demokratiska processerna då. Men tack för mitt intresse fick jag från Act och de två stiften.
Nu skulle jag vilja ha svar på en ärlig fråga. Varför ska de som tänker annorlunda kallas ”klimatförnekare” till skillnad från de mer klimatkänsliga klimatofoberna? Vad de än gör, så inte förnekar de klimatatet. De ifrågasätter. I vetenskapliga sammanhang är detta helt normalt. Till och med eftersträvansvärt. Är det bara jag som blir misstänksam inför persuasiva definitioner? Och vad kan denna min misstänksamhet bottna i? Att jag inte förstår bättre? Eller än värre: att jag inte vill förstå bättre! Eller att jag är vetenskapligt skolad, jag med?
Tillbaka tlll valrörelsen, den som jag utsätts för. Jag har lagt märke till en förändring. Jag möts inte längre som medborgare utan hanteras som konsument. Det är skillnad på det ena och det andra. Som medborgare är jag ett subjekt. Konsumenten är objekt. Andra bestämmer hur detta objekt (dvs jag) ska hanteras. ”Vämjeligt” är ordet som sammanfattar hanteringen av mig. Tycker jag, tralala.
Marknadsgyckel är partiernas grundhållning. De säljer något och slänger in något extra om jag verkar lite intresserad, där jag står på marknadstorget. Ska jag verkligen låta mig behandlas på det viset? Är jag hjälplöst utlämnad åt dessa deras s k strateger? I brådrasket glömmer jag inte vad Alice Teodorescu kunde delge mig, jag skrev om saken i onsdags. Är inte Livet alltför allvarligt för att hanteras på den enfaldiga nivå som nu ska gälla? Och är det sant att hälften av Sveriges journalister bor på Södermalm i Stockholm, ett slags Slöddermalm alltså. Journalisterna i Kalmar bodde på min tid i Lindsdal, Norrliden (östra!), Berga och på söder. Några bodde i Färjestaden också… de var på sitt sätt inkulturerade och tog sitt ansvar för nyhetsrapporteringen på allvar. De skulle ju möta läsekretsen högst konkret. Alltså måste det bli rätt i rapporteringen, annars fick de problem i grannskapet.
Samma fenomen i municipalsamhället Moheda. Politikerbarnen gick i samma skola som vi andra och vilka lokalpolitikerna var, visste också skolbarnen från årskurs 4 och uppåt. Några visste dessförinnan: Alice Andersson, Alvin Andersson, Hanna Andersson, Paul Andersson, Tage Bengtsson, Hugo Ericson, Göte Karlsson, Gustav Moberg, Verner Salomonsson och Jenny Sandahl för att ta några exempel. Kommunen upphörde år 1971. Vilka som sitter i kommunledningen i Borgholm har jag (med ett par undantag) ingen aning om. ”All offentlig makt utgår från folket”, som sagt…
Min folkskollärare Nils Rubin talade om folkrörelsernas nödvändighet för en levande demokrati, en som byggs nerifrån och inte är något som distribueras till folket uppifrån. Tre lokaltidniningar lästes i Moheda: Kronobergaren, Smålandsposten och Växjöbladet. I Pressbyråkiosken eller hos Graningers kunde rikstidningarna köpas, och framemot eftermiddagen landade tidningsflyget från Bromma på Kronobergshed med Aftonbladet och Expressen (Moheda Taxi körde sedan i sporrsrträck dessa tidningar vidare). Kvällsposten kom med tåg från Malmö. Mångfalden var så självklar att ingen talade för den eller om den. Då! Och nu? Om ni inte fattar allvaret för demokratin, så fatta i vart fall förändringen! Vad hade magister Rubin sagt nu?