Syster Kerstins födelsedag, säger bara det, samt förfaller till grubblerier. Mycket har sabbats i Svenska kyrkan under hennes livstid. De finkristna trodde kanske att ”sabbatsvila” betyder att sabba kyrkolivet för att få så mycket egen vila som möjligt. s Kerstins hållning är inte den. Hon var och är en diakonissa av gammal fanjunkartyp. Och, hoppas jag, främmande för både den typ av bön och den bibelsyn som ska gälla nuförtiden.
Så här efter Bartolomeusnatten finns anledning minnas många oförrätter. Så mycket mer entusiastiskt tar jag mig an nyheten, att Stockholms-Plusset är så fin och god. Han är hedersdoktor vorden på grund av denna finhet och godhet. Läs motiveringen:
”Genom sitt ledarskap har biskopen tydliggjort sambandet mellan teologisk reflektion,
existentiella perspektiv och socialt ansvarstagande. Särskilt bör framhållas biskopens
starka engagemang i frågor och klimatförändring samt frågor om migration och
integration. I dessa frågor har biskopen betonat forskningens och vetenskapens
centrala roll som rättesnöre och politisk riktningsgivare. Vidare har biskopen i ord och
handling manifesterat vikten av ett robust och levande civilsamhälle samt kyrkans och
religionens roll i detsamma. Biskopen har också i praktisk handling stöttat högskolans forskning och utbildning. Inte minst gjorde han viktiga insatser i försöken att bibehålla kyrkomusik som ämne och inriktning vid högskolan.”
Jag vet inte om detta stärker biskopens anseende hos den cancersjuke prästen i Skarpnäck som skulle sparkas. Kyrkorådsordföranden POSK, som undertecknade dokumenten, blev stiftsprost… Så vad då med hans ”ledarskap”?
Jag tror alls inte detta i vår tid så populära Führer-snack. Biskops- och prästämbetet är ett herdeämbete. En ledare kan inte vara herde, det fattar alla. En herde kan möjligtvis också leda, men det är så mycket annat av omvårdnad och oro som fyller herdens liv. Ledaren kan peka med hela handen och kommendera. Det är inte ens säkert att ledaren skriker ”Följ mig” och rusar först. I det militära systemet fanns en fältpräst som gjorde just så och i spetsen för en grupp soldater stormade en kulle. Stridsdomaren kom rasande rusande (bra uttryckt här!), tittade på prästen och påpekade i fast ton, att en präst inte får göra så samt dömde ut hela gruppen som död. Kullen de just bestormat låg under tung artillerield. Denne präst blev så småningom biskop, säger inget mera. Jo, ett. Han var tillkommen under andra världskriget, kan det förklara stridslystnaden?
Jag har dömts i svensk domstol för att jag försvarat yttrandefriheten. Fredsdemonstranterna delade ut flygblad: ”Vägra döda. Vägra värnplikt.” Polisen kom, släpade iväg demonstranterna, En packe flygblad låg kvar på trottoaren. Hade nu inte jag efter funderade beslutat mig för att också med vapen i hand värna fred och frihet, också yttrandefrihet? Jag tog upp packen och fortsatte dela ut. Polisen kom och beslagtog flygbladen, men förde inte bort mig. Sedan blev det kravaller på Kiliansgatan i Lund, jag dömdes för uppvigling av Lunds Tingsrätt och friades i hovrätten. Jag dömdes för andra politiska brott och träder gärna fram som ärrad kämpe. Just därför är jag så främmande för alla försök att inte vilja ta eller föra debatt, kyrkligt och politiskt. I stället för debatt och goda samtal väljs en av två vägar: tystnad eller skrikande/överröstande. Hur kommer sig detta? Det är ju bara dumt.
Jag läser om Hegel som granskar samtidens felaktiga självtolkningar och ensidigheter. Hegel ser den moderna världens ateism och hur ekonomin börjar konkurrera med staten och rätten som den förnuftiga institutionen. Han ser vår värld – och i den finns fanatikern med sin känlomässiga förvissning av att ha rätt. Hegel ser detta som självrättfärdighet. (Jürgen Kaube, Hegels värld, Fri tanke, Stockholm 2026, s 273) Kombinationen av romantiken och upplysningstiden har skapat vår känslostyrda värld – tala om fjärrstyrning – men tala lika mycket om hur detta nya styrde bort från den kristna tron, den som ställdes på avskrivning för drygt 200 år sedan. Alltså blir det alltmer svårt att ”resonera förnuftigt”, som Jan Myrdal brukade hålla fram som intellektuellt program.
Ölandsbladet levererar. Det är kaos med bussarna på ön. Någon fastlänning har försökt planera. Försökt – men misslyckats. Sällan eller aldrig har jag sett en chefredaktör använda det grekiskinspirerade ordet ”idiot” så mycket som i lördags. Gjorde den lördagen. https://www.olandsbladet.se/oland/idioti-pa-tidtabell-en-reporters-vrede-i-busstrafiken/
Annat i mediebranschen kan jag fundera över. Onsdagsdepressionen liksom Joel Halldorf har tydligen läst anmälningarna mot Birgitta Ed – men otack är världens lön. De glömmer inte bara att tacka mig utan räds också att nämna att det var min begäran om prövning av sekretessbeslutet som gjort att de alls kunnat läsa anmälningarna. Anmälningarna är tramsiga men – och det är i sammanhanget en allvarlig fråga – användbara politiskt?
Jag har varit med så länge att påståendena från socialdemokratiskt håll om korruption närmast blir en illustration till talesättet ”han som sa at’, han va’ at’.” Vänskapskorruption är också korruption och frågan jag fick när jag sökt rektorstjänsten på Högskolan i Kalmar är värd att hålla i minne: ”Känner du någon på Utbildningsdepartementet?” Nog avslöjar en sådan fråga något. För att inte tala om det korrupta i kyrkosystemet, det som sannerligen gör skillnad på folk och har låtit någon kontroversfråga omintetgöra inte bara uställda löften utan också sådant som skulle kunna uppfattas som kompetens. Det är förresten länge sedan jag läste Sven Grassmans bok, Det tysta riket (Ordfront, Stockholm 1981). Det är, skrev förlaget, en bok där författaren ger ”chockerade inblickar i en sluten värld där avvikande åsikter och kritisk forskning stoppas med olika maktmedel.” Ska jag läsa om boken för att stadigt stå emot den till mig distribuerade valrörelseidiotin?
Jag har fått för mig att parlamentarismen är ifrågasatt. Det heter att ”vi ska kasta ut” ett antal partier. Kasta ut? Lika eländigt är det med ropen ”inga nazister/rasister på våra gator”, när gatorna egentligen är våra gemensamma. Kan det vara så att vi får demokrati i DDR-mening och alltså inte ger rum för invändningar och motsägelser, det som annars skulle vara parlamentariska och sakliga kompromisser? Att skilja mellan sak och person tycks också vara en bortglömd konst. Jag blev kall när jag läste vad Alice Teodorescu, med ett förflutet som ledarskribent på Barometern i Kalmar, kunde publicera. Läs och känn er som hemma i hojtar- och majoritetsdiktaturen Sverige. Eller känn er som jag! Vad detta än är – demokratiska grundvärden är det inte! https://www.aliceteodorescu.se/p/dags-att-vakna-sverige?utm_source=post-email-title&publication_id=1232237&post_id=212681259&utm_campaign=email-post-title&isFreemail=true&r=1s9gjf&triedRedirect=true&utm_medium=email
Folkpartist/liberal är jag inte. Inte centerpartist heller, det partiet håller fast vid sitt bondsluga. Men jag förstår inte att liberala väljare (sådana som omfattar just liberala idéer) inte tycks ha fattat, att i ett regeringsunderlag typ Tidö är det viktigt att stärka det liberala inflytandet som motvikt mot SD. För den som tror på parlamentarismen kunde det vara ett gott skäl att rösta L och tänka att den rösten gör skillnad. Som sagt: det kallas parlamentarism. De totalitära ogillar den! Min folkskollärare Nils Rubin talade för den. På rasterna var den politiska debatten livlig på skolgården i Moheda. Året var 1960. En annan tid. https://www.youtube.com/watch?v=nS45Zh1i-zE
