Dådet kom inte oväntat. Det var bara stund, styrka, ställe, slag och sysselsättning vi inte riktigt hade pejl på i förväg. Tillståndet i världen blir också ett tillstånd i själen – och vice versa! De klerikala reaktionerna, de massmediala att förtiga, blir förutsägbara. Det ska bedjas!
Bönen först. Ärkeplusset var kvickt ute:
”Gud, vi vänder oss till dig i sorg över tragedin i Fagersta. Vi kommer inför dig i bön för de drabbade, skadade och för alla som är rädda.
Vi ber för räddningstjänst, skolpersonal och alla som arbetar för att hjälpa. När så mycket är oklart ber vi om trygghet hos dig och hjälp att stödja varandra. Amen.”
Nog skaver detta bedjande? Ärkeplusset glömde be ”i Jesu namn”, och det är nog själva poängen med den kristna bönen. Inte ett ord om det ondskefulla heller. Det finns en poäng med att ständigt be om Guds förbarmande, vilket är mer än att tala om Guds nåd, tänker jag. Ingripande och inte bara allmäntillstånd? Är inte Litanian befriande, bönen där vi ber mot ond bråd död?
Jag tyckte det blev något bättre när Plusset i Västerås slog till:
”Gode Gud,
Håll din varma hand över Fagersta.
I Jesu namn
Amen”
Men vem kom på att Facebook är en bättre böneplats än gathörnen? Mt 6:5. Alla sura säger förstås: ”Det är så dags att be nu! Efter dödandet!” Sedan får de sura be själva – för den mördade, för hennes familj, släkt och vänner, för de skadade, för elever och skolpersonal, för mördaren, för oss alla! Det kallar jag ivrig bön, litania!
”Vad själen är i kroppen, är de kristna i världen”, som ni vet. (Brevet till Diognetos 6:1) Världens furste härjar i världen. De kristna utgör en motståndsrörelse. I Egypten byggdes eremiternas bostäder utanför staden för att hålla vakt mot ondskan genom bön och helgelse. I Europa byggdes kloster mitt i staden i samma syfte – och något annat gäller inte församlingens egen kyrka: motståndsnäste mot ondskan med Ord och Sakrament som skarpa verktyg och ett medvetet böneliv. Den som bett psalm 1 i Psaltaren vet att gudlösheten leder till nihilism (Ps 1:6). I nhihilsmens kalla grepp befinner vi oss i vår kulturskymning. Borde vi inte rätt högljutt tala om detta? Och vad kunde Ulf och Magda komma med till Fagersta? Blommor, ljus och snack – men den tro som skapade mening och sammanhang trots mötet med det onda är inte deras – så vad kan de sakligt trösta med? Allting är en trasa, men vi har nål och tråd och kan tråckla? Synden har sönder och det blir fel – också eller just – när vi vill väl, är sådant politiker inte kan tala tydligt om. Allra minst i valrörelsetider.
Borde inte de kyrkligt självkritiska frågorna nu komma till? Hur andligt starkt är församlingslivet? Vilka påfrestningar tål det? Är inte just Fagersta ett exempel på hur kyrkolivet ställs om till storartad entreprenad? ”Utöver den traditionellt kyrkliga verksamheten bedriver vi även konferensverksamhet, friskola och förskola.I bolagsform drivs också behandlingshem, begravningsbyrå, juridisk byrå, vårdcentral och hotell. Koncernen har ca 130 anställda.” Jag läste hemsidan. Ungefär hälften av de 13 000 invånarna är medlemmar i Svenska kyrkan. Gudstjänstlivet just i Fagersta tycks vara Brukskyrkan varannan vecka (söndag kl 15). Jag undrar verkligen vart den traditionella kyrkliga verksamheten tagit vägen – och vad den egentligen är? Är inte ”verksamhet” ett ord som döljer vad som saknas; LIV?
Att stiftsprosten kommer resande från Västerås för att ha gudstjänsten i krissituation ter sig i och för en folkkyrka som en besynnerlighet. Normalt skulle väl församlingsprästen hålla gudstjänst med sitt folk och fortsatt kunna leva i symbiosen präst–församling? I lägen som dessa ställas ska frågan: Vad är bäst för människorna? Inget ont om stiftsprosten i Västerås, men bäst för människorna i Fagersta är han inte – även om besöket av något obegripligt skäl var planerat sedan tidigare.. Bäst för folket på plats ska inte en tillresande präst vara! Och stiftsprosten är inte i längden ”Guds varma hand över Fagersta”, Gud är mer handgriplig och mindre prästerlig än så. Kyrkan på plats är de vanliga gudstjänstfirarna, deras händer får vara de varma – och knäppta! Prästen kör 136 km i bil fram och tillbaka från Västerås… Tänk på klimatet!
Hade Rune Klingert (1927-2009) kommenterat läget, och tanken är inte så orimlig för han var under sina år i Västerås stift mycket engagerad i industrimission (”Industrial Mission”), hade han sagt något om Gudsfolket på plats. Han drev bestämt en pastoralteologi med det gudstjänstfirande folket i centrum för folkets skull. Ni fattar! Det är detta som är innehållet i att vara själen i kroppen; församlingens uppgift. Medvetenhet om uppgiften driver församlingen till centrum lika självklart som ut i världen, också ut i periferin, till smärtorna och nöden.
De som gärna ville gälla för folkkyrkliga i just Västerås stift, kunde inte hålla dessa två perspektiv i huvudet. Jag tänker nu på några synnerliga kamrater i det s k kyrkomötet… Men denna deras enkelspårighet hindrade inget. De var nämligen centerpartister och sossar. Jag umgicks mest med centerpartisterna, mer vinnande personligheter, men i grund och botten rätt grunda i sitt kritiska tänkande. Det var de inte ensamma om. Vi lever i följderna av en mängd majoritetsbeslut som fattades då. Vad har egentligen biskop Arne Palmqvist (1921-2003) och hans hejdukar kostat Svenska kyrkan? 1979 stoppades den kyrka-stat-reform, som skulle gett oss några årtionden att få till ett mer medvetet kyrkoliv, det var och är min enkla tanke. Samtiden är onödig!
Jag ska väl markera att Västerås stift haft betydelsefulla diakonissor, som tänkt ungefär som Rune Klingert om församlingen och dess liv och kunnat kritiskt se kyrkolivet förfalla. Syster Gertud Ringström i Lindesberg (1927-2009) höll jag högt.
Att min hjärna gärna kombinerar Lindesberg och Fagersta torde bero på kunskaper från min
folkskoletid: Platserna har mycket gemensamt som typiska svensktalande bruks- och bergslagsorter. ”Båda präglas av stark industrihistoria, omgivande skogar och ett läge i Bergslagsregionen”, som det heter på nätet. Det var också här sekulariseringen slog till när den i bondemiljön så välintegrerade Kyrkan ställdes inför den nya tidens brukssamhälle – med andra mentalliteter än de bondska. Avkristningen började i Västerås stift när Kyrkan blev irrelevant. för vanligt folk
Thomas Ehde (1920-2015) var präst i Ljusnarsberg och just av sådan typ som Klingert, ”högkyrklig” i den gamla meningen, när detta var skamstämplad och därför trovärdig hållning. Han hamnade i ett annat industrisamhälle i Småland, Hyltebruk, och jag tror – fördomsfull som jag är – att det beror på att kyrkoherden i Ljusnarsberg var folkkyrklig av det byråkratiska slaget, oförmögen till det andra. Mången dumhet, mycken illvilja och annat i den branschen har hindrat den kyrkliga förnyelsen. Kvar blir det floskulösa, men få ord om det diaboliska, det demoniska och det debila i vår samtid. Samtiden är dum!
Nyhetsrapporteringen efter attacken i Fagersta följde ”Formulär 1 A” och utgör en personlig förolämpning mot de flesta av oss. Jag behöver något mer handfast än de insatser gråterskor av båda könen levererar. Om det är Ef 6:10-18 som fungerar som tolkningsnyckel kan jag enklare hantera min samtid.
Nu tänker jag över andra illdåd. Bartolomeinatten borde vara dagsaktuell. Mellan den 24 kl 03.00 och 29 augusti (hur dags vet jag inte) år 1572 utspelades fruktansvärda scener på gatorna i Paris. Morden på protestanter spred sig även till landsorten. 3 000 människor miste livet bara i Paris. Totalt räknar man med cirka 10 000 dödade hugenotter. Massakrerna hälsades som en seger av de katolska länderna. Kung Filip II av Spanien sa: ”Detta är den största glädjen i mitt liv”.
Vad säger kardinalen nu om dåden då – och alla fd svenskkyrkliga avertiter?
