Jag nåddes av den förskräckliga nyheten att Torsdagsdepressionen blir en Onsdagsdepression i fortsättningen. Den filosofiska frågan blir förstås om detta fördärvar veckan eller förbättrar den? Jag vet inte. Torsdagsdepressionen kunde ju avlösas av söndagens glädje och om söndagens glädje inte vill infinna sig finns ju alltid en tisdagsmässa. Nu kommer tisdagsmässan att avlösas av en onsdagsdepression. Det blir väl mer en pastoralteologisk än en filosofisk fråga att tänka över, kan tänka.
I nya Onsdagsdepressionen (som gammal Onsdagsdepression räknades på sin tid tidskriften Vår Kyrka) fanns nyheten om alla präster som inte finns nu. Jag ville ha en orientering och vände mig alltså med förtroende till Församlingsbladet. År 1936 läser jag prästers inlägg. Frågan gällde om det behövdes en särskild dräkt för lekmän och icke prästvigda teologer vid deras tjänstgöring i kyrka. Sign Studiosus hade aktualiserat frågan och framhöll alban som lämpligt plagg. (Vilken dräkt bör gudstjänstförrättande lekman bära? Församlingsbladet 1936 nr 7, s 102).
Åke V. Ström ger sig in i debatten. ”Studentens dräkt bör vara så lik prästdräkten som möjligt, d.v.s. bonjour med insats i halsen (s.k. evangelierock) eller i nödfall svart kavaj och prästkrage.” Att använda alba på predikstolen ”har ännu alltför mycket smak av extrem högkyrklighet och synes mig därför mindre tillrådligt.” (Gudstjänstförrättande lekman, Församlingsbladet 1936, nr 10, s 151).
På Åke V Ströms inlägg kom två svar. Gunnar Rosendal var, som det heter numera, ”uppbragt” över att Ström konstruerat sig ett citat, som inte finns i Rosendals bok: ”Det är knappast helt tilltalande från moralisk synpunkt att förvränga ordalydelsen ens i en ’upprörande’ bok för att få tillfälle att angripa. Ett sådant tilltag måste anses vara abolut ’mindre tillrådligt’.” (Församlingsbladet 1936, nr 12, s 183) Allt var tydligen inte bättre förr – eller är det så att tagen och takterna sitter i?
Elis Erlandsson funderade över sin tid och vår, kan jag se – och då hade han ändå inte läst Onsdagsdepressionen om prästbristen år 2026:
”Det är förunderligt, att man från håll, som så ivrigt gå till storms mot så kallad ’ritualism’, är så intresserad av lekmännens indragande i dylika debatter. Borde man icke där åtminstone förvänta en viss återhållsamhet, när det gäller yttre ting? Unga teologer, borde dessutom erinra sig den litet överlägsna reprimand, som de nyligen erhöllo av biskop electus, prof. Andrae, visavi deras ritualism. Men den var kanske riktad enbart åt höger och ett steg till vänster är ju alltid tillåtet i vår kyrka till dess upplösningen och nivelleringen helt fullgjort sitt verk en dag. Men det kanske ej anmäler sig många adjunkter den dagen – och i det stiftet. Då kanske man får tillfälle att ångra sin överlägsna och fientliga hållning till doktor Rosendals ypperliga väckelseskrift: Kyrklig förnyelse.
Låtom oss nu icke göra det trångt för friden och friheten i vår kyrka! Vi har andra makter att strida emot än kyrkliga förnyelsesträvanden.” (Elis Erlandsson, Ritualism på avvägar, Församlingsbladet 1936, s 183)
90 år senare får vi alltså veta att det råder prästbrist. Ingen vill berätta varför. Hur skulle döda församlingar kunna skaka liv i prästkallelser och därtill är det många som vill skaka präster av Rosendals och Erlandssons slag ur svenska kyrkans fana? Ingen låtsas om att vi är många som inte klarat oss igenom antagningsprocessen nu – och likväl fått det bestämda diakonissordet oss slängt i ansiktet, när frågan om kallelsen ställts: ”Frågan om det var präst du skulle bli ska alla präster ställa sig. I ditt fall är det obehövligt.” En annan kvinna sa: ”Det var det enda Gud kunde ha dig till!”
Detta sagt när jag ser 1. Prästbristen redovisas. 2. Inte förklaras. 3. Inte kompliceras med frågan om vad för slags präster vi får numera (osannolika, om ni frågat biskop PO Ahrén!) 4. Inte sett bristen kopplas till vad prästeriet förväntas göra. 5. Avskaffat all ämbetsteologi och 6. Säkerställt att alla komplicerande frågor om ämbetet hanteras som ’icke-frågor’. Det kunde finnas goda sakskäl att dra upp syftlinjerna till åtminstone 1920- och 30-talen, decennierna när Sverige blev modernt.
Erlandssons ord ska man nog minnas, en psalmförfattare, som har pejl på frälsningens stora mysterium, – själva inkarnationen – ska ingen tramsa med. Sv ps 392! Men är det nu fader Elis slutligen får rätt? Är det idag som upplösningen och nivelleringen helt fullgjort sitt verk och de flesta fattar inte? Grodan har vant sig, som vi säger, och blir omsider kokt. Det är resultatet av missriktad kristlig eller brackig vänlighet och den blindhet, som säger sig vara skarpsyn och förstånd.
Jag talade med en präst som sa att han slutat sörja över Svenska kyrkan. Han hade passerat det stadiet, och det var med likgiltighet och på mental distans han såg kyrkoavvecklingen. Han frågade mig: – Hur är det med dig? Jag svarade att jag inte kommit så långt. Sorgen och glädjen vandrar fortarande tillsammans i mitt andliga liv (sv ps 269). Det psalmen håller att tralla på. Men jag är helt medveten om att den dag kan komma, när jag faller för likgiltighetens lockelse. Orsaken? Svenska kyrkan kan här på norra Öland inte längre på söndagarna förse mig med ett kyrkoliv, där jag finner sakramental säkerhet. Det borde jag kunna göra. Och än värre: det ska då sägas vara mitt eget fel. Jag får skylla mig själv. Jag undrar det jag. Men det är mycket som ter sig förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå. Eller?
Simona Mohamsson räknar inte med att få min röst i valet, men min sympati har hon. Hon bar Davidsstjärnan som en markering och den fungerade.Valley Ghanem i Malmö ville i ett upprört inägg att Simona skulle brännas: ”Må hon brännas”. Det påminner om hur ISIS-kämparna brände en pilot från Jordanien, som placerats i en bur och sedan brändes levande. Det finns väl ingen sura i Koranen som fördömer just detta? Valley Ghanem deklarerade: ”Jag tror inte jag kan känna mer avsky än mot denna typ av människa: svag av kropp, ond av vilja, ynklig i sitt förräderi; en självhatande varelse som vänt hatet mot sina egna.”
Då vet vi. Vad ni inte vet är att Valley Ghanem är huvudsaklig initiativtagare tilll projektet ”Tillit” i Malmö. Det är ett projekt ihop med Malmö pastorat. Lunds Missionssällskap skänker mycket pengar dit. Senast 833 000:- Det har kommit mer pengar eftersom detta kallas integration och ses som viktigt. Men nu? Det går väl att få fram hur mycket pengar LMS pytsat in och hur mycket Malmö kommun samt Malmö Kyrkliga Samfällighet liksom EU bidragit med. Ska vi räkna in arbetstider för den kyrkliga personalen också? Som en kommentator skrev: ”Men det här är Sverige 2026. Landet där vi byggt en hel industri kring att upptäcka hat, mäta hat, utbilda om hat, konferera om hat och finansiera projekt mot hat.” (Adon Gerdes)
Kyrkoherde Gunilla Hallonsten har en del att förklara, tror jag. Verkligheten spricker upp och den är brutalare än vi velat se. Med dessa muslimer har vi importerat den värsta sortens månghundraåriga antisemitism från Mellanöstern. Vad skulle det vara bra för? Och just till Malmö! Rensa i vart fall upp i de kyrkliga och kommunala leden och markera vad vi i kärlekens namn inte kan acceptera. Vi vill inte att Simona vare sig ska okvädas eller brännas. Men frågan bör diskuteras: hur kunde det bli så här? Är problemet att det finns välvilja som illviljan enkelt och lukrativt kan nyttja?
Att det kristna Balkan rasade samman och blev muslimskt område skulle vi kunna prata om också. Kyrkolivet var svagt, det fanns några lysande teologer (Johannes Damascenus (sv ps 470!), men oenigheten och splittringen var betydande. Samma sak i Nordafrika. Kommer svärdsmissonen och om vi har att välja mellan att bli huvudet kortare/brännas eller stå fast i den kristna tron med livet som insats, är det lätt att nu bli storordig. Vore det förresten inte lika så bra att läsa Jomshofs bok om islam och diskutera den i stället för att hojta utan att ha läst? Det öppna samtalet är demokrattins livsluft. Jag har en känsla av att vi försummar något vars resultat blir förödande. Islam är ett helt projekt, teologiskt och politiskt. Inte bara teologiskt alltså.