I förrgår natt väckte någon av hundarna mig. Jag låg då och funderade över om det alls är möjligt att ställa sanningsfrågor i Svenska kyrkan. Sanning om vad Gud skapat (människan till man och kvinna), sanning om Jesus som vägen, sanningen och livet (inget tjafs!) och sanning om Kyrkan och hennes av Herren givna ordningar. Är inte ett sanningsbegrepp av detta brutala slag ersatt av anpasslig lämplighet och frågorna gjorda omöjliga? När jag formulerat problemet, om det nu är ett sådant, somnade jag om. Också om slumrandet på morgonen har sin lockelse vaknade jag igen till en för en forskarutbildad absurd tillvaro.
Också jag har varit i Cambridge, där Jason Arday var professor. Han tog sitt liv, avslöjad som – ja, vad? Bluff eller bedragare eller illusionist? Det är väl universitetet som gjort en synnerligen slät figur. Ordet rinner upp: ”Var fräck, var fräck så går du fram i livet.” Kan detta verkligen vara ett Jesus-ord? (Matt 32:14) Jason lurades eller inte. Många lät sig glatt och villigt att bli lurade av Jason eller av tidsandan, självaste ”Zeitgeist”.
Hur är det alls möjligt att ingen kommer åt absurditeten med kritiska frågor? Svaret är självklart. Just sådana frågor är ovälkomna. I den hegemoni som Gramsci skrev om, är de för den delen omöjliga, inte bara ovälkomna. Zeitgeist härskar! Vi tycks (med några få undantag…) helt nöjda med att fungera som fjällämlar, springer på ett enda håll i en stor klunga, entusiastiska på väg mot det stora fördärvet. Klimateriet och de sedvanliga ”kyrkliga” frågorna får inte kompliceras av – insikter! Alltså springer vi tanklöst på – och vilka som egentligen kommenderar oss har vi ingen aning om.
Jag läste två kyrkomötesledamöter, en ÖKA och en C och såg i texterna deras egentliga kyrkosyn; deras ideal är sekten. Ernst Troeltsch skiljer mellan ”kyrka” och ”sekt”. Kyrkan betonar de objektiva nåden och rymmer därför massan. Sekten avgränsar på något håll. Sekten kan vara politisk lika väl som teologisk, slagordet ”för alla” döljer inte att det finns en listig avgränsning i en gruppering som ”Öppen kyrka för alla” och ett sätt att tänka kring sitt eget av typ ”vi var en ny generation —- som ville vara med och forma en kyrka i upprättelse, inkludering, styrka och mod”, som det hette i en krönika i SLA 3 nov 2024. Som Ordföranden markerade på sin tid: ”Man kan inte göra omelett utan att knäcka ägg”. Ni förstår.
Också i en ”folkkyrka” kan sekten ta över. Oftast räcker det då att argumentera känslomässigt, ett upprört tonläge parat med stor medkänsla om alla som skulle tänkas inte känna sig riktigt bekväma i kyrkolivet, räcker långt. Pytsa i några bibelord, särskilt från Bergspredikan. Att detta sker i en kyrka som systematiskt gjort sig bestämda fromhetsriktningar kvitt, låtsas ingen om. Att det defintivt är ont om bibelord som stöder tanken att Kyrkan skulle gestaltas som ett totalitärt majoritetsfenomen, alltså för ”folket” eller för ”alla”, låtsas vi inte om. Blev inte självaste Antje uppbragt på Sven Thidevall när han undersökte vad en folkkyrka i minoritet skulle kunna vara?
Jag kanske inte ska gå tillbaka i mina fotspår, men när jag skrev om Rune Klingerts kritik av socialetikernas arbetsmodell i avhandlingen Folk och Kyrka, finns där poänger. ”Högkyrkligheten” kan både tala om prästens ansvar och församlingens. Folkkyrkotanken har brutit samman i det praktiska församlingslivet och skapat ”fullkomligt ofarliga församlingar”, menade Klingert. De ivrar inte för människors omvändelse. Klingerts högkyrkliga mål är ”ett Guds husfolk uppbyggt omkring Mässan, utspisat med ord och sakrament i rätt fördelning, fostrat genom regelbunden själavård och träning och utbildat för att övervinna denna världen, dvs för att i ord och gärning vittna om den kristna trons revolutionerande kraft i en människas liv”. Klingert hade år 1954 skrivit en artikel om arbetarmission i England, Flygande tefat eller vanliga präster för Vår Kyrka. (I Rune Klingerts privatarkiv Malmberget – men var finns den nu?) Artikeln refuserades: majoritetens kyrkopolitiska sektbeteende i den öppna folkkyrkans namn, säger jag. Gänget – Ström, Olsson, Stoltz och Boëthius – skötte hegemonin! Ungefär som i Cambridge alltså. Frågor bannlysta. De få bestämmer sig för hur verkligheten ska se ut, hur den ser ut – och styrs sedan av dessa sina fördomar, dvs sin idé med de avgränsningar som följer av det sättet att se på tillvaron. Vi andra, de intellektuellt hederliga, integrerar invändningarna! Minns socialetikernas insats att skapa klyftor som aldrig skulle behövt uppstå. (Sandahl, Folk & Kyrka (diss), Verbum, Stockholm 1986, s 253, not 18)
Erik Petrén såg socialetikerna begå tre misstag. Satsningen är ensidigt koncentrerad på socialetiska problem som hänger samman med kollektivavtalen, den är byggd på tanken att intresseorganisationer ska föra sina medlemmar i kontakt med evangeliet och den yttre kyrkoorganisationen ska så långt som möjligt anpassas till folksuveränitetens och den representativa demokratins principer. (Sandahl aa s 254, not 20). Huvudet på spiken, Så tänkte dom.
Karin Janfalk är, menar jag, en förolämpning. Varje motkristen är en sådan. Jesper Eneroth då? Varför inte han också? Jag är inte nödbedd. Han är nog inte tillräckligt bevandrad i kyrkoläran för att få epitetet ”motkristen”. Minns att Håkan Juholt manade SSU-arna i Oskarshamn att kryssa in Jesper i kyrkomötet, mer kryssmärkt än korsmärkt? När jag funderat ett tag har jag personligen kommit fram till att det finns kristna av tre slag: medkristna (tycker om mig m fl), kristna (de blodfattiga och bleksiktiga som är likgiltiga inför mig) och motkristna (tycker illa om mig och alla andra som kämpar för tron som den anförtrotts de heliga). I Luleå finns en tydlig motkristen, jag läser på Facebook: ”Dag Sandahl, än en gång skämmer du ut dig på min facebooksida. Nu genom att använda ett gammalt nazistiskt begrepp för min kritik mot somliga av dina åsikter. Jag erkänner, jag fick googla då nazistiska uttryck inte ingår i mitt vokabulär. Den ironi och den hånfulla attityd du gömmer dig bakom är sorglig. Du behöver inte den.” Det tyska ord han syftar på är ordet ”ausrotten”, men utrotning är vad de motkristna är ute efter. Försök inte med mig! Och felet är – mitt! Jag känner igen tagen från de kristliga gymnasisterna i Växjö på 1960-talet!
Nu kan jag förstås luta mig mot biskop Runäng. ”Ett var säkert. I det uppstådda läget (rysk invasion) föredrog Runäng honom [den amerikanske katolske kaplanen] bestämt framför representanterna för sin egen blodfattiga och bleksiktiga svenska lutheranska statskyrka.” (Harry Winter, Operation Garbo II, Timbro 1989, s 283).
Ärkeplusset Modéus I ska bosätta sig i Rasbo. Ärkeplussiluskan och han har köpt hus där. I Rasbo bor docenten O också. Det artar sig. Men hur tänkte Ärkeplusset nu? Är det en teologiskt blandad bosättning han är ute efter? Vill han använda O på ett sätt som ärkebiskop Werkström inte kunde, när han sa: ”Vi använder honom inte efter kompetens.” Blir det ändring på det nu? Går Modéus I på hembesök? Detta kan bara bli intressant! Kommer Modéus I till nya insikter månne? Vad händer då?
