Missionärsbarn är av en särskild sort. De har växt upp antingen ”någonannanstans” eller ”ingenstans” och detta öde undkommer de inte. De är inte som vi andra, vi i det svenska skolväsendet och på de svenska skolgårdarna (hårdhänt) fostrade. De har säkert lärt mycket vi inte kan, men här hemma är de i grund och botten förvirrade. Självfallet vill de väl och lika självfallet är de väl skolade – men det finns en del de inte fattar på det sätt vi andra gör. När deras fäder var på missionärsöverläggningar uppstod tydligen alltid stora bråk, om man ska tro malicen. Och varför inte? En samling ansvarstagande enspännare samlade på gemensam mark för samråd kan inte enkelt samarbeta. Här finns en oskriven missionshistoria! Tonicen kanske stimulerade missionärsgrälen, motverkade inte bara malarian?
Nu handlar det om Lunds Missionssällskap, LMS. Professor Samuel Rubenson är ordförande och på lördag ska LMS diskuteras. Saken styr bort från alla de pengar som lockar hugade till sig. Nu gäller det LMS identitet och uppgift att befrämja ”Christendomens utbredande bland hedningarna”. Fast för en materialist av mitt sakramentala slag – och med någon syndakännedom om girighet i kombination med god vilja – är det inte svårt att föreställa sig välbetalda klerikala, som gärna stoppar fingarna i denna LMS:s burk med 700 miljoner kronor i tillgångar.
Sällskapet har alltså en tydlig evangelisk-luthersk identitet från biskop Faxes 1840-tal: ”på den evangelisk-lutherska bekännelsens grund främja Guds rikes utbredande bland icke kristna folk.” Det skulle för ett oförvillat sinne kunna betyda ny mission i Sverige (Skåne och Blekinge?), det vore inte en enda dag för tidigt att bry sig om de icke-kristna, vars anfäder och anmödrar skulle häpna om de insåg hur ätteläggarna ”tror” och ”tänker” samt hur gärningsrättfärdigheten sprider sig på vallarna: ”tro rätt, dvs tro som vi”. En själasörjare har beskrivit saken så: ”Kom som du är och förbli som du är!” En annan: ”Kom som du är och bli som vi!” De evangeliska som hör ihop med katoliken, augustinermunken Martin, säger förstås: ”Kom som du är och bli som Gud själv avser med dig och ditt liv!” Missionsfältet finns på gångavstånd!
Vad säger då ordförande Samuel?
”Men syftet är inte att främja evangelisk-luthersk tro utan Guds rikes utbredande, ett rike som inte består i vissa synsätt, traditioner eller läror utan i fred, rättfärdighet, och barmhärtighet, och i synnerhet i omsorg om svaga, utstötta och förtryckta.” https://www.dagen.se/nyheter/missionssaellskap-foervaltar-700-miljoner-anklagas-foer-att-stoetta-andra-religioner/10474707
Vad hade biskop Vilhelm Faxe sagt nu? Eller Peter Fjellstedt? Eller missionsvetaren Gustav Lindeberg? Eller fd missionsdirektorn Biörn Fjärstedt? Lite pejl på detta borde jag ha, disputerad i ämnet missionsvetenskap med ekumenik för Lars Österlin som jag är – men detta ska nog betrakas som gammal (föråldrad) kunskap. När den var färsk, var det ingen i det svenskkyrkliga systemet som brydde sig om saken! Missionslitteraturen förvarar jag i ett annat landskap och stift i tanke att den inte längre är intressant… Men nog har Samuel fel och nog beror detta på att han är snäll? Jag gillar nämligen Samuel, beundrar hans arbetsförmåga och vilja att ordna saker till det bästa. Det är då det kan gå riktigt fel, det vet varje lutheran, fostrad i den augustinska teologins katolska realism!
Bengt Ståhl, civilekonom och erfaren när det handlar om studentkårsfiffel, kom i det av honom författade dokumentet ”Vad är Mission?” på hur läget i LMS skiftat ”från en mer kyrkocentrerad syn på mission till en gudscentrerad förståelse med fokus på ”rättvisa, fred och miljö mm”. Så kommer det: ”Med en kassa på nära 700 miljoner blev Lunds Missionssällskap snart ett fett byte för de aktivister som letade efter pengar för sin egna agenda med styrelseledamöter K G Hammar och Samuel Rubenson som toppnamn.” Ni fattade att det är en civilekonom som skriver? Och själv – likasom Tage Erlander – erfaren från studentpolitiken i Lund! Bengt ser och inser!
Internationella Missionsrådet fick hantera missionens kris i efterkrigstiden: avkolonialisering, slut på mission i Kina, utvecklingsarbetet (typ NIB i Sverige, som blev SIDA), trons kris i Västerlandet och framväxten av den ekumeniska rörelsen. Allt motiverade nytänkande. (Man kan läsa A History of the Ecumenical Movement, vol 2, ed Fey, 2 uppl WCC Geneva 1986, s 173 ff). Eftersom en seriös missionsutmaning förblev ett specialintresse och inget mera, i Sverige var det ju kyrka-stat, kv*nnl*g* pr*st*r och elitkyrkliga som upphetsat diskuterades, fanns det inte plats för den kyrkokritik som markerade, att svenska folket inte längre var ett kristet folk och att något borde göras åt det förhållandet… Alltså kunde på några årtionden SKM och Lutherhjälpen monteras ner och vi fick ACT Svenska kyrkan. Bengt Ståhl återger ACT:s programförklaring: ”att för livets skull och tillsammans i den världsvida kyrkan, i ord och handling dela evangeliet, försvara människovärdet, värna skapelsen och leva i tron, hoppet och kärleken”. Den som är känslig för ordbajseri håller inne med sina pengar i det läget. Inte en krona till den frikyrklige Lysén, som skaffat sig jobb i Modehuset, Uppsala, säger jag.
Tillbaka till LMS och de Ståhl-blanka citaten: ”Guds rikes utbredande blev mantrat på vilket man nu, i accelererande takt, fokuserar verksamheten kring interreligiösa och synkretistiska projekt.” Hur många miljoner har Malmö Muslimska nätverk fått av LMS? Jag blir uppriktigt intresserad – inte minst som Gunilla Karlsson Hallonsten är kyrkoherde i Malmö och, håll i er, sitter i styrelsen för LMS.
En organisation kan förstås kapas, en kyrkostruktur också. För det behövs idéer vad systemet skulle kunna utföra om det befrias från och formas för och andra fick sköta det. Visionärerna behöver formera sig– för det behöver man inte vara så många men rätt idoga, när det handlar om att lägga de vackra orden rätt. Till detta behövs hejdukar, organisationsteknokrater. De stiger fram och definierar vad motsättningen i grund och botten gäller och förklarar med fina ord. Sedan kan man med gott samvete rösta, inga särintressen eller egenintressen föreligger ju! Det har förklarats tydligt. Demokratin bärs upp av den här sortens tjänsteandar. I det aktuella fallet som en framställning om ”full enighet” och ”samverkan med människor av god vilja”. Det är så Guds rike uttrycks och allt arbete ”syftar till djupare kunskap om och förståelse för andra, till fred och försoning, och till att inte gör skillnad på människor.”
Någonstans här förlorar de mig. Jag vet ju hur det går till i den kyrkliga verkligheten. Jag blir direkt hätsk. Vem tror de att de lurar med sina fagra ord mer än sig själva? Till sist kom också Torsdagsdepressionen på nyheten. Ska man säga ”Dagen” och ”Eftermiddagen” om de två tidningarna? https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/konflikt-om-religionsdialog-i-foermoeget-missionssaellskap/440733
Att LMS är episkopalt uppbyggt kanske skulle användas som en tillgång nu? I identitetskonflikten kan biskopen – med den auktoritet som följer med ämbetet – med faderlig omsorg ge sig in i sammanhangen och skapa förståelse och fred. En kyrka som hålls med biskopar blir aldrig helt demokratisk, som ni vet. Detta gäller missionssällskap också. In med biskopen, hedra dem som byggde in det episkopala i missionssällskapets struktur genom att ta vara på denna tillgång! I konflikter gäller det att både rensa och resonera, resonera förnuftigt, som vår vän Jan brukade säga! Splittra splittrarna, samla kring sakfrågorna och sortera dem intellektuell hederligt så att motsättningar och möjligheter blir tydliga!