Man ska inte fråga en rödhårig ”Brinner det i huvet på dig? Däremot kan man säga: ”Du är lysande!” Detta apropå debatt-tonen. I varje komplimang döljer sig kanske en oförsynthet? Jag vet inte. Ett vet jag: Quisling ville väl. Är inte det omdömet likväl nedlåtande – och bör det inte gå att använda på fler makthavare och munspelare, sådana som överbefolkar valrörelsen? ”Ville väl!”
På Facebook har kyrkoherde Jenny Ludvigson i Kafjärden på församlingens FB-konto deklarerat sitt ”SD nej tack!” Jag läser motiveringen: ”Som kristen, människa och präst kan jag inte vara tyst när människors lika värde hotas av en politik som delar upp människor efter ursprung. Det handlar inte om hat, det handlar om människovärde.” https://www.facebook.com/Kafjardensforsamling
Nu kan det där med ”människors lika värde” diskuteras, som alla vet. ”Dignity” i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna talas det rätteligen om – ”värdighet”. Den är given av Skaparen. Det bör återkommande markeras och praktiseras, inte minst i Kyrkans liv. En helt annan sak är oskicket att de religiösa ledarna i tjänsteställning går ut med admonitiioner av detta slag. Nu fick jag till det! Den gamla regeln är enkel: När en präst talar om det himmelska, lyssnar man på lärjungavis med frågan om Bibeln och bekännelsen som sökmotor. När en präst talar om det jordiska kan man lyssna på medborgarvis, MPA, Med Personligt Ansvar. Rösträtten är min egen och den resonerande förmågan är Guds gåva till mig, inte bara till en hoper kyrkoherdar, ledarskribenter och annat löst och välbetalt folk…”
Ungefär så.
De evangeliska katoliker som vill gå ett steg längre, fördömer kyrkoherdar av detta slag och kallar dem villolärare. I det här fallet faller ansvaret på domkapitlet i Strängnäs! På nytt! Plusset Dalman får tydligen ett svettigt sista år före pension om saken anmäls. Och vad gör kyrkorådet i Kafjärdens församling? Beklagar? SD-arna sitter nog inte lugnt i Kyrkans skepp och när kyrkoherde Jenny före midsommar berättade om sin arbetssituation – med hot anmälningar och elakheter – ställde hon den högst intressanta och väl berättigade frågan: ”Varför är det så svårt att göra som Jesus sa och vara snälla mot varandra? https://www.ekuriren.se/story-nyheter/eskilstuna/artikel/kyrkoherde-jenny-ludvigson-utsatt-i-kafjarden/rxqk8ggj
Dr Anna Karin Hammar, (socialdemokrat med ett förflutet i Konservativ Skolungdom Hässleholm år 1968, nämns närmast i förbigående här…) ställer frågan på sitt fb-konto: ”Men finns det en punkt då vi som kyrka också tvingas att ta partipolitisk ställning? I luthersk tradition kallas detta status confessionis, en bekännelsesituation. Då kan man inte säga, man kan rösta hur man vill, alla är Guds barn ändå. Nej, i en status confessionis situation måste man ta ställning för där skapelsens integritet och livets sammanhållning, där människovärdet är hotat. Jag menar att valet den 13 september är en status confessionis situation för kyrka och troende människor. Att välja livet är att rösta för omsorg om skapelsen och människovärdet. Det är inte förenligt med att rösta på Tidöpartierna. Dessutom finns det demokratiska argument. Att rösta på andra alternativ än Tidö är också att värna demokratin och rättssamhället.
Det tar sig och nu ska vi nog skriva: Anna Karin vill väl. Men själva tillvarons förbannelse är denna, att fast vi vill väl kan det gå fel och kanske främst för att vi ville väl? Oss emellan, är inte livets alla skiften sådana att vi i största allmänhet befinner oss i bekännelsesituationer? (Sv ps 88)
Att ett val i Sverige skulle begränsas därav att en kristen i Svenska kyrkan inte är fri att rösta efter övertygelse utan att därmed hamna utanför det frälsande sammanhanget är nog att ta i. Jag kanske har fel, men handen på mitt eget hjärta innanför plånboken; har jag inte fått det bättre? Vädret? Dygnsmedeltemperaturen redovisades för i måndags. Den var förra året +16, men för 50 år sedan +18. Ser jag på de redovisade siffrorna tycks TIDÖ-regeringens väder gå på rätt håll! Vad är det jag inte har fattat? Bensinpriserna är hanterbara, i vart fall 10-14:- lägre än förut. Visserligen har jag, miljömupp som jag är, ingen egen bil – men vad då? Sett till min disponibla inkomst har väl livsmedlen blivit billigare? Andra förlorar tydligen 10 000:-/månad, inte jag. Och när inflationen pressats tillbaka under den kristna finansministerns ledning och Sverige ligger högt när det handlar om tillväxt i Europa, ska jag då tala om bekännelsen? Talmannen? Utrikesutskottets ordförande? Justitieministern? Är de inte kristna de också, Guds barn och inte bara som alla Guds avkomma? Statsministern är en prästman – det tror ni väl hela bandet (om än jag ännu inte övertygats…) Diskussionen om straffrabatt tänker jag ta med en fullblodsjurist. Det ska väl heta så om ett juristbarnbarn? Och varje morgon äter jag frukost med en socialdemokrat.
Jag tror alltså inte att alla socialdemokrater är uschliga. Men ”munspelet” är svårartat; osant, halvsant, svekfullt, dubbeltydligt, otydligt. Ska jag för memoarerna (de oskrivna) grotta mig ner i år 1997? Christina Odenberg skulle bli Pluss. När valresultatet presenterades, hade påpassligt och uttänkt boken Farligt (Svenska Kyrkans Fria Synod, Sigtuna 1997 ) kommit. Boken kom på bild i Aktuellt för att illustrera! valutgången Caroline Krook förklarade sakkunnigt i sändningen att hon var emot ärendet/hållningen i boken. Självfallet hade hon inte läst den, men bodde nära tv-studion! Och hon var Caroline!
Jag skrev under Stilla veckan och Påsk, kunde ta med en del material som jag hade liggande (ingen kan begära att en bok om 150 sidor ska skrivas av en präst under en vecka med ett tjogtal gudstjänster) Boken Farligt var en ”Andaktsbok för hem och skola, typ”. Titeln var en blinkning till en annan motståndsbok, skriven av Gustaf Aulén mot Qusling och naziväldet i Norge. Andakt betyder ”tänka på”. Baksidans text: ”Läsaren lämnas knappast oberörd. Författaren deklarerar öppet sin lust att bli motsagd även om lusten till medhåll kanske är större.”
Jag har alltså fört hederliga resonemang i boken. Då blev somliga lika arga som de romare Hethaodaeus berättar om (boken s 123). Jag hade förklarat för bokförlaget Verbum att boken skulle ges ut av Synoden, inget förlag alltså. Jag satt i Verbums förlagsstyrelse så det tyckte jag borde påpekas. Och samma besked gav jag i dåvarande centralstyrelsens arbetsutskott, till generalsekreterare och kyrkosekreterare (2 Kor 4:2). Chrsitina Odenberg och jag satt i detta AU. Blev det diskussion om boken? Knappast. Det stora vemodet rullade in och med detta vemod den klerikala tystnaden. Gunnar Weman var ÄB.
I AU den 16 maj skulle jag plötsligt och överraskande inte väljas om till förlagstyrelsen. Levi Berström (s) höll i bilan. Något annat förslag kom han inte med, men ett principuttalande om ”att utsedda representanter i olka sammanhang måste förutsättas företräda Svenska kyrkans uppfattning och anamma den ordning som råder i Svenska kyrkan”, borde komma till. Om detta var AU (där jag satt) inte enigt. Saken var en surdeg att bordlägga. Så blev KG Hammar ÄB och frågade om inte motivet till ”icke-valet”, senare ”bestraffningsbeslutet” borde anges. Så blev det inte. Någon generell beskrivning av kriterier vid detta slag av beslut ville styrelsen inte formulera. (”Styrelsens ambition är att vid sådana beslut trygga att detta kommer till uttryck.” (se Svenska Kyrkans centralstyrelses protokoll 24-25 sept 1997, § 99). ”Trygga”! Vari består otryggheten? Att alla inte tänker lika och kan argumentera för olikheterna! (se Confessio Augustana art. VII).
Jag reserverade mig: ”Det i orakelmässiga former avfattade beslutet kodifierar sannolikt för Svenska Kyrkans Centralstyrelse gällande praxis.
Jag finner för min del beslut som syftar till utmönstring och avgränsning demokratiskt orimliga, ovärdiga och skadliga för kyrkolivets utveckling. Ärkebiskopens karakäristik vid sammanträdet av det i maj fattade beslutet – upprinningen till den princip som nu formaliseras – skall jag bevara i minne. Han kallade beslutet ett ’bestraffningsbeslut’. Det är på denna nivå Svenska Kyrkans centralstrelse numera arbetar.”(protokollsbilaga 6)
Nu kommer min partipolitiska poäng, jag följer mina egna små noteringar på ärendebladet. Carl-Henric Grenholm (s) var med på majsammanträdet, inte i september. Han tvekade och undrade hur DN:s Kultursida skulle reagera på denna Svenska kyrkans framtoning och frågade ”hur yttrar sig toleransen?” Han var tveksam till de här signalerna just nu.
En sosse som inte stod för utrotningspolitik alltså. Folkpartisten Urban Gibson yrkade ny återremiss till AU. Jag minns inte om det var då jag sa, att den här ovärdiga cirkusen kunde vi nog strunta i. Och allt detta bara för att jag skrivit en bok som en replik i ett samtal, som med somliga goda skäl nog kunde sägas vara önskvärt rent demokratiskt. För alla alltså!
Eftersom jag inte var ”formgenetisk” med kyrkosystemet kunde jag därefter plockas bort från delegationen som skulle till Kyrkornas Världsråd i Harare. Jag kunde ju, gammal och erfaren söndagsskolgosse som jag är och kontraktsprost som jag var, dock icke företräda en kyrka, där jag kunde misstänkas inte företräda ”Svenska kyrkans uppfattning och anamma den ordning som råder i Svenska kyrkan”! Om detta gav partipolitiker med högst oklar kyrklig bakgrund besked. Vill ni jag ska skriva memoarer? Kan jag få ett arbetsstipendium av Svenska kyrkan då? Om stipendiet kommer, besparar jag er en del andra interiörer här och nu. Minns dock ett: De ville väl! Det är nog det värsta som kan sägas om dem .