Jag gör mitt bästa för att orientera mig i denna förvirrade tid. Slagorden förslår inte, men det är valrörelse – och jag betalar för detta elände Jag kan dyster genomskåda inte bara partiers agendor utan också aktivisters och influerares. Det är sannerligen inte så mycket som imponerar på mig. Politiker av förre kommunalrådet Kula Bengtssons slag, (S) student 67 i Växjö, ser jag mest som fåniga. Detsamma gällde kommunalrådet Frank (M). Jesper Eneroth behöver alltså inte känna sig särskilt påhoppad. Han hör numera till mitt sällskap av dåliga. Dessa tre har hamnat i de ”kyrkliga” beslutsförsamlingarna, har de egentligen sakkompetens? Jag tvivlar! Men de är likväl mitt sällskap, så kristligt ser jag saken!
Som tidigare statsminister gör jag mig inga illusioner. Jag har till yttermera visso läst Tage Erlanders dagböcker och och hyfsat många andra politiska memoarer. Det gör mig stark i otron. Till detta är jag präst och vetenskapligt kvalificerad. Detta stärker både tron och otron. Förresten har jag väl sett hela eländet utspela sig tidigare, nämligen i Den Heliga Skrift. Bibelläsning räcker långt för att ge insikter. Om man vill!
Det som mest slår mig är att slagorden används för att undvika förståelse i sak. Vidkun Quisling var väl mer mönster än monster och när han sköts på Akershus var det ändå ett statsmord som utfördes. Snyggt skött, men med vilket lagrum antaget före brottet?
Quisling präglades av idealitet och erfarenheter av den terror som bedrevs mot kulakerna med miljontals döda i Sovjetunionen. Han var på plats Nansenhjälpen och förfärades av vad han såg med egna ögon. Han föreställde sig inte bara ett alternativt statsskick till detta utan ville se Norge som en aktiv part i det Neuropa, som skulle bildas under tysk ledning. Engelsmännen såg han som ett hot. Det var inte taget helt ur luften. Churchill insåg vilket hot Norge skulle vara om tyskarna fick tillgång till denna långa kust. Risken var att Norge skulle bli en krigsskådeplats för främmande härar. Alltså ville Quisling – i god idealistisk ordning – göra det bästa av situationen. Han insåg det de flesta inte såg. När quisling blir ett skamord må det vara hänt. Men då ska vi minnas att det är idealisten som blir quisling och med de bästa avsikter förrråder ”saken”, ”nationen”, ”Frälsaren”, vår allraheligaste tro, nämn själv! Var och en sin egen Quisling!
Tonen i debatten? Då är det kanske viktigare att förstå vad som sägs och varför. Om någon inte vill det, räcker det att hojta om tonen som används. Konstigt att ingen skrattar då.
Löftesbrottens kyrka
I Svenska kyrkan är det väl ändå rent enkelt att se vart den kyrkopolitiska majoriteten syftar: löftesbrott. Detta är av gammal känt märke. Det går till så här. Av ren barmhärtighet kuperas hundens svans flera gånger – och det finns de som går på att detta skulle vara mer smärtfritt. Men hade svansen kapats direkt, hade folk kunnat fatta! Detta ska folk, enkannerligen kyrkfolk, inte fatta. Just så här taktiskt kan det ske ett skifte av trosinnehåll. Tron kan vara väl så stark, men det är ett annat innehåll som ska tros och det är ”Frälsarfritt”. Jesus blir en förebild, det är allt. Detta borde de kyrkokristna ha rustats för att se, men vänliga människor är rätt lättlurade och inser alltså inte riktigt vad de ser. (Mt 13:13-14)
Kan Läronämnden nu gripa in och mot en nu tydlig kyrkomötesmajoritet försvara kyrkomötesbeslutet från år 2009? Tja. Varför? Det var ingen ”kompromiss” som ingicks 2009, möjligheten till frihet för en präst att avstå från vigsel var en förutsättning för ett beslut. Minns att beslutet om ämbetet år 1958 i kyrkomötet försågs med en klausul i kyrkomötet som var så betydande, att beslutet kunde uppfattas vara ett annat än det riksdagen redan fattat; inte likalydande. Alltså fick ecklesiastikministern i kyrkomötet på regeringens uppdrag markera att det trots tillägget – samvetsklasulen – var samma beslut och ärendet behövdes inte dras en gång till, dvs tillbaka till regeringen som skulle på nytt skulle få ta frågan till riksdagens två kamrar varefter ett nytt kyrkomöte skulle väljas… Statsrådet instämde högstämt. Enklast så. Förresten var det nog inga problem, utnämningsmakten och pensionssystemet skulle reglera saken. Det var bara ett gäng gamla stofiler till präster som var emot den nya goda ordningen. Något prästämbete fanns ju för övrigt inte heller… Kvinnor skulle ha det! Ni tror att jag försöker vara lustig nu, men jag återger bara de okyrkliga normalteologernas hållning. Lika lite finns det ett av Gud ordnat äktenskap mellan man och kvinna , det påstås vara en mänsklig ordning,och då kan det inte vara så mycket att bråka om när vi ska ha enkönat.
Jo, bråket gäller att det finns de som inte tror vare sig det ena eller det andra. De uppför sig hyggligt, vänligt, väl – men vi vet alla att de finns. Och då måste själva åsikten (eller om det till och med är en insikt) bort! Vad svarar nämligen en sådan präst när konfirmander ställer frågor om saken eller när de enkönade förstår att prästen inte vill viga men kyrkoherden ordnar någon som ställer upp? Det är detta problem som nu ska åtgärdas.
Det går likväl inte att hantera frågan som en lärofråga. Lyssna på den långa debatten i ”kyrkomötet” 2009! Den ska väl gå att hitta på nätet? Annars finns den i det trycka protokollet, beställ fram från sockenbiblioteket. Där var det föga om trons innehåll, det var inte ens någon debatt!
Men kan man inte komma åt de präster som inte passar för vad denna tid begär på annat sätt? Vi har grundlagsfästa fri- och rättigheter och till dem predikstolens frihet. Kyrkorådet kan inte ha synpunkter på läroutläggning, det har domkapitlet. Då kan vi kyrkopolitiskt inte komma åt de gammaltroende oliktänkarna. Alltså återstår att styra undervisning av unga, rekryteringar samt tjänstetillsättningar för att få den förkunnelse vi vill ha. Det är så det går till. Intresset ljuger aldrig – eller alltid! Och Joseph Goebbels hade rätt: ”Kaftanbärarna är små och krypande.”
Blir inte resultatet kyrkosplittring? Kyrkosplittringen har i all rimlig, dvs andlig, mening redan inträffat. Den sker när en kyrkokristen i sitt hjärta känner: Här hör jag inte längre hemma.
Somliga har lättare att gå då. Det gäller i första hand, tror jag, dem som inte sedan barnsben tänkt sig höra till Svenska kyrkan. Syns det inte att deras plats nu står tom? Tomrummet uppstår kanske inte omedelbart, för den gnostiska religionen kan ha sin folkliga lockelse – inte minst när dess prästerskap kan gå i utklädningslådan och i uppklätt skick går i magnifika processioner. Men det ändrar inte något. Det gamla kyrkfolket, förvaltarna av svenskkyrklig spiritualitet, läggs på kyrkogården. Och brackor, inte ens kristna brackor, vill tala om fenomenet att det fortfarande finns några, som med goda skäl, inte längre kommer på söndagen . De uppfattar inte ens att mycket kristet gudstjänstliv ligger i spillror med en förkunnelse som är from, men inte Kyrkans, den tro martyrerna gett sina liv för.
Byte till gnostisk vishetslära – är det inte att ta i? Jag tror inte längre det. Gnostikerna behöver ingen frälsare, de har sin egen vishet. För oss evangeliska-katoliker är det inte svårt att uppfatta denna s k vishet som ”lagiskheten”, med alla krav på renhet som då måste ställas. Borde vi tala om ”reformert gnosticism”, undrar jag.
Är inte gnosticimen en lära? Den är nog egentligen många läror – och inte samstämmiga i sak. De är sammanhållna av detta som kallas gnosis, alltså inte en lära så mycket som en hållning: ”vishet” (gott omdöme, god ton!). Det finns en del aposteln har att säga: 1 Kor 12:5-8 och man kan med fördel kolla Kolosserbrevet, gäller alltid i sammanhang som dessa.
Det är skillnad på att vara kristen och att vara religiös – ”relischös”. Ska denna skillnad enklast anges som skillnaden mellan ”lära” (innehåll) och ”förhållningssätt” (yta)? Det kan visa sig att det är idealisterna vi ska frukta mest. Kristen tro är inte en idé utan ett gudomligt avslöjande, inte påhitt utan upptäckt. Då blir tron ”en huvudsak men i huvudsak en hjärtesak”, som det hette i Kyrkligt Magasin för mer än 50 år sedan… Om tron inte blir detta, kan man dock lik förbannat storordigt och partipolitiskt skolad träda upp som beslutsfattare i det kyrkliga och tala storordigt.