Vad allt tal om kärlek och tolerans är värt!

Det kom gäster till eftermiddagskaffet och det förberedde jag så, att frun körde till Kaffestugan i Böda för att köpa wienerbröd. Hade Olofs i Borgholm haft öppet hade hon kunnat köpa där, förstås men det var måndagsstängt och Södviks bageri har stängt två veckor nu. Efter högsommaren blir det lågsommar, kan ni förstå När jag la upp wienerbröden (som jag tror heter något finare, men i alla fall), kom jag på vad jag skulle säga. Jag bar fram bakverken med repliken: ”Ni är väl fettsugna?” ”Hur länge har du förberett den repliken?”, frågade kaffegästerna. ”45 minuter ungefär”, svarade jag. Som en god kristen skänker jag er alla repliken. Den går lika bra när ni bjuder på gräddtårta eller pizza, andra näringsrika rätter att förtiga! ”Är ni fettsugna?”

”Han tycker ofta att han är rolig”, menade biskop Ingmar Ström på sitt vanliga surmulna vis och i sin tid om mig. Han ville vara en människovän och ställde detta mot klarhet i den kristna läran. Min poäng kommer här: Dogmat är uttrycket för kärlek till människorna. Utan klarhet i läran återstår känslopjunk, ju känsligare – desto bättre! Det blir ett känslosvall av ansenligt mått, men kollar vi vad som finns bakom svallet finns ingenting vi kan pröva intellektuellt, dvs med frågan vad som är sant och inte sant. Till nöds, men bara till nöds, kan det bli intressant.

Som Skarpnäck. Jag trodde det var lugnt i typexemplet Skarpnäck, men vår vän Aronsson hörde av sig. Tre komministrar har lämnat eller lämnar. Klart att de förtroendevalda har frågor då. Några av dem formulerar frågorna högt, t ex frågan ”vad gör kyrkoherden nu?” Kyrkorådets tidigare ordförande Cissi Askwall (posk) blev fin i stiftet (stiftsdirektor!) efter att eklatant förklarat sig skita i högvördig domkapitlet och Överklagandenämnden, när besluten om offentlighet gick kyrkorådet emot. Professor Fredrik Stiernstedt (s) är massmedieforskare och säkert den som förklarade att det värsta som kunde hända när kyrkorådet sket i tillsynsorganen var att saken i hamnade i tidningen, men sådant blåser över. Då valdes Stiernstedt, som flyttat från Skarpnäck, till kyrkorådsordförande, valdes och tvingades avgå eftersom han flyttat och inte längre var valbar! Han valdes verkligen. Systemet är uppenbart inte idiotsäkert. Vilka förutom kyrkoherden är kvar? HR-specialisten, Cissis kompis, Maria Holmberg, konsulten? Aronsson var osäker om Plusset Holmberg, inte att förväxla med HR-spcialisten Holmberg, kan göra något mer än titta på. Episkopal tillsyn kan ju också bedrivas lite som ”titt-ut”.

Aronssons förmodan, att det är ledningsfunktionen allt handlar om ligger det något i. Men kanske än mer i att det talas mycket om ledning och alls inte så mycket om herdefunktionen? Herdefunktionen tycks mest finnas som en dekoration i kyrkolivet. Inte konstigt att människor far illa. Fram med sjukskrivningstalen för Svenska kyrkan – kort tid och lång tid – men att få fram dessa siffror är nog närmast ogörligt.

För egen del var jag sjukskriven och ingen sade sig kunna göra något. Kommunhälsans folk bleknade. Försäkringskassans förtroendeläkare var blek han också. Kyrkoherden, en veritabel fähund och välkänd för sitt demonstrativa kv*nn*pr*stm*tst*nd (och det är inget nedsättande i begreppet fähund utan rent sakligt) var mest intresserad av hur han skulle kunna sparka mig, arme sjukskrivne. Pastoratet la fram min sjukjournal på en pressträff, det hade journalisterna aldrig upplevt tidigare. Jag var vid ett möte beredd att ge upp och ge mig av, men kommunhälsans läkare och fackets förtroendeman tog tag i mina armar och släpade ut mig till ett annat rum. Kyrkoherden fick ta och lägga undan sitt förberedda papper med överenskommelsen, att jag efter mer än 30 års tjänst skulle gå med 3 månaders karens. Det gick inte som kyrkoherden planerat – men jag lärde mig den hårda vägen vad allt tal om kärlek och tolerans är värt. Ingenting! Framstår jag som hätsk? Ni ser bara ytan! Jag är nämligen en syndare och därför syndares vän! En syndares vän blir fiende till de skitkristna, tro inget annat, hoppas inget annat!

Nu tror ni att jag är otacksam mot min käre himmelske fader? Alls icke. Hela vägen går Han med mig och det är detta som kallas efterföljelse, ironiskt nog! Min personliga erfarenhet är allmänkristen, så mycket fattar jag.

Jag fattar också, att det som skulle vara herdevård av Svenska kyrkans med-lemmar mest bli snack. Har prästerna någonsin varit på en studiedag på temat från 1 Pt 5:2 – ”var herdar för den hjord som Gud har anförtrott er och vaka över den”? Gud anförtrott! Och så säger de att det egentligen inte finns något prästämbete! Likväl ska detta bibelord läsas vid varje vigningsgudstjänst, om jag fattat saken rätt. Och ”kyrkoherde” heter det fortfarande! Det är så fint att vara att det fick jag aldrig bli.

I min traktan att förstå motsättningars art, gick jag till en bok som kom bara 25 år innan jag föddes. Kvinnan som präst. Uttalanden från skilda synpunkter. (Birkagårdens Förlag, Stockholm 1923). Emilia Fogelklou drar upp konfliktlinjen och den gäller om statskyrkan öppnar ämbetena för kvinnor ”ingenting mindre än att ämbetssynpunkten undergräves av personlighetssynpunkten och att det patriarkaliska systemet avlöses av något nytt – i det fallet är pastor Schröderheims m.fl:s uppfattning ofrånkomligt konsekvent (aa s 49). Hon hade fattat. Elis Schröderheim också. Här går skiljelinjen!

Pastor Schröderheim var klar över att en sådan prästvigning som önskades strider i grund mot allmänkyrklig sed alltifrån fornkyrkans dagar.” (a s 92) Må vara att Calvin och fria församlingar prövat detta: ”De stora kyrkosamfunden ha, ända intill sista åren, varit helt och hållet främmande för tanken på kvinnliga präster.” (a s 92-93) Tant Emilia såg det konsekventa hos Schröderheim.

Tant Emilia kan jag hålla av. Hon ser att ”antingen ska kyrkan helt förlita sig till anden som giver liv och utan bokstavstrons yttre påtaglighet riskera sönderfallet av mycket, som i det förflutna varit ett värdefullt yttre stöd. Eller måste hon genom att lägga ny vikt vid rituell teknik, ämbetsvärdighet och organisationspolitik, söka stärka sin yttre prestige till större likhet med den papala kyrkans makt- och praktutveckling.” (aa s 46-47)

Nu,103 år senare, borde allt går att förstå lite bättre – men hade de velat, hade de kunnat fatta redan på 1920-, 1930-,1940- och 1950-talen. Tant Emilia valde att bli kväkare och lämnades oss andra i ett förljuget kyrkosystem styrt av – personlighetstanken! Och vilka personligheter vi hålls med. Personligheter eller personage, välj själva! Själv föredrar jag ämbetstanken!

Till Plussen kan vi väl sända ett gott Guds ord: Jer 23:1-2. Plussen snubblade över en enerot…