Det här med fromhet är sannerligen inte lätt. Den egentillverkade fromheten blir fromlighet – och är en styggelse till hela sin art. Värst blir den, när den vill framstå som bäst. Jag tänker inte bara på klimateriefromheten eller den fromhet som just nu (igen!) blir politiskt gångbar. Nu framträder den gamla antisemitismen som ”palestinazism” på svenska gator, torg och allmänna inrättningar (som Karolinska!) Jag funderar över min gamla fråga: hur mycket kan europeisk kultur blandas upp med annan kultur utan att gå förlorad? Är inte somliga fri- och rättigheter av sådant slag att de är omtåliga plantor i ständigt behov av omvårdnad?
Kampen för fri- och rättigheter är en kamp som ständigt måste föras. ”Sånt händer inte här” är den tankeslappa hållningen i de totalitära sammanhangen. Sincalir Lewis skrev år 1935 boken Sånt händer inte här här, boken hör nog till samma genre som Boyes Kallocain och Orwells 1984. Nobelpristagaren Lewis bok finns i pocket (Polaris 2018). Vill man veta, kan man veta!
Jag kan förfäras över engelsmännen, som alltså inte tillät den i Högsta domstolen dömda riksdagsledamoten Päivi Räsänen att gå igenom transfer i London, det är väl innebörden av nyheten på finska: Britannia esti Päivi Räsäsen pääsyn maahan: ”Tämä oli minulle aika järkytys”. Kan man inte sanningsenligt säga, att nu har engelsmännen tappat det? Riksdagsledamoten döms för den delen för en tryckt text från 2004, om jag fattat allt rätt och det antötliga var några bibeltexter! Detta gör att hon inte kan byta plan i London. Sånt händer inte här? Men det hände i England!
Kung Charles III hamnar också fel. Han, som var den kristna trons försvarare, Defensor Fidei, träder nu fram som ”beskyddare av tro”, dvs all tro i det mångreligiösa. Henrik VIII skulle ha häpnat, han fick ju titeln och uppdraget av påven år 1521. Den enda sanning vi i Europa kan bekänna är tydligen ”den relativa sanningen”, dvs ”det kan man inte så noga veta.” Då blir det inte oviktigt att följa Päivi Räsänens öde. Hon åkte ju dit för att hon läst Den Heliga Skrift rätt innantill. Sådant är sedan gammalt – ja, uråldrigt – anstötligt! Vi andra kan glädja oss över att vi lärt oss skilja mellan fides qua (just ”tro”) och fides quae, vad tron handlar om. Kva och kvä är inte samma sak! Det har inte Charles kläm på. Vi har. Men hur kul är detta på en skala till 2? Med en liten föränding gör kungen upp med ett europeiskt kulturfundament, citera mig gärna! Och just han skulle vid kröningen kläs upp som kung av Melkisedes sätt (Ps 110:4).
Nu hör till bilden att detta avsteg från den kristna tro inte tycks kommenteras särskilt mycket. Ska det förklaras av att ärkebiskopen av Canterbury enligt egen utsago är dyslektiker? Några biskopar tycks upprörda över hur detta lilla konungsliga skifte nu genomförs. Att detta skulle komma, kunde andra av oss begripa år 1994, när den engelske kronprinsen funderade kring innebörden av begreppet och uppdraget. Vi lever i tider då vi får helighet, det får vi i alla tider, men av annat slag. Folk ska inbillas att detta andra slaget är bättre än det gamla!
Ska jag låtsas förvånad? Det är jag inte. Biskopen hörde av sig. Psaltarpsalmerna 55 och 74 är de mest angelägna i Svenska kyrkans nuvarande situation, menade han. Jag sa inte emot. Jag sa inte emot när Jan Myrdal talade om vår tid som en förkrigstid, som med ett urverks precision styr mot katastrof.
Jag har inte heller kunna säga emot när det sägs att Europa, som vi känner det, är förbi. Det blir något annat. Skapat av välvilja och sådana välviljans illusioner som de illvilliga gärna vill styra. Dumma är de inte på det viset att de inte ser möjligheterna när vi importerar Tredje världen. Jag, stackare, som är så dålig på räkneläran, begrep aldrig hur den nationalegoistiska staten Sverige, som byggt välstånd för 8 miljoner medborgare, plötsligt blev 10 miljoner, varav 2 miljoner inte varit med och byggt upp resurserna. Och nu är tydligen Volkswagen ille ute – för att inte tala om Northvolt och Stegra samt kärnkraft. Det verkar vara något lurt på gång, så mycket fattar jag.
Vi räddar oss och talar skogsbränder.”Fontainbleu” säger jag bara. Eller Perpignan? Skogsbränder uppkommer på grund av det klimatnödläge som råder och alla vet att det är värre nu än någonsin. Jag har fattat budskapet. Genmäler jag då i all saktmods ande, att professor Bengt Lidforss redan år 1902 menade, att det skulle bli ett bättre klimat (och att ”Grönland” inte fått sitt namn på grund av att någon färgblind namngett, mitt inpass) är detta ett pepåkande som de klimaterieentusiastiska inte ens bryr sig om att avfärda. Tanken att pyromaner passar på när det är torrt och brandfarligt passar förstås inte in i narrativet. ”Att vara intellektuell är satt sitta nykter på de berusades gille.” Att massmedier av det slag vi nu hålls med är känslostyrda och känslostyrt bildsatta, låtsas vi inte om. I mitt liv- och husorgan Ölandsbladet återges dock uppgifter om dygnsmedeltemparaturer i Kalmar, Den 7 juli var det +16 förra året, + 21 för 25 år sedan och +16 för 50 år sedan. En vecka senare är motsvarande sifferlinje + 18, +17 och + 15. Jag var med redan då och just i Kalmar. Mitt otroshjärta tickar på och säger: ”Ja, det är så här en sommar i Kalmar ser ut!”
Att den folkliga belåtenheten över sommar och sol inte kan hållas borta ens från tv-studion, där nyhetspresentatören tycks oreserverat sommarglad, är för mig ett frihets- och friskhetstecken. Misan har inte helt kunnat ta över!
Ja, vi minns Misan i Mumindalen: ”Misan är en liten och känslig karaktär som tycker väldigt synd om sig själv. Hon har rakt, svart hår och mittbena. Misan känner sig ofta ensam och blir lätt illa berörd, även om det inte finns någon orsak till det. Sitt lynne har hon ärvt av sina föräldrar, mamman Miserabel och pappan Misären. Misan tycks trots allt trivas i sin olycka. Misan arbetar hårt, men sprider samtidigt dålig stämning i huset.”
Tänk er Misan på en nyhetsredaktion, ett socialkontor, på Försäkringskassan eller i en lördagsdemonstration i centrala Stockholm – för att inte tala våtmarker. Var har jag Tove Jansons bok Farlig midsommar?
